Som representant för Läkare utan gränser har Miciel Hofman tjänstgjort i bland annat Kongo, Liberia, Bosnien, Sudan och Tjetjenien, men aldrig tidigare har han anklagats för att stå på en av de stridande parternas sida.

–Talibanerna tror inte att jag är oberoende. De betraktar mig och våra motiv med misstänksamhet och jag kan inte klandra dem. För dem är jag en representant för Väst, säger Miciel Hofman som är Läkare utan gränsers platschef i Afghanistan och på tillfälligt besök i Stockholm.

Miciel Hofman har därmed fått uppleva det som så många andra biståndsarbetare under senare år känt under sitt arbete i Afghanistan. Talibanerna ser alla som arbetar med projekt för den afghanska regeringen eller för de utländska trupperna som sina motståndare: Fiender som ska bekämpas.

–När gränsen mellan soldater och biståndsarbetare suddas ut blir det svårt. Det går inte att bekämpa talibaner på förmiddagen och bygga skolor på eftermiddagen. Krig fungerar inte så, säger Miciel Hofman.

Läkare utan gränser drabbades mycket hårt i juni 2004 när fem medarbetare i Badghisprovinsen blev brutalt mördade. Organisationen beslöt därefter att dra sig tillbaka från Afghanistan, men efter fem års frånvaro kom man tillbaka i början av förra året. Den kraftigt försämrade situationen för civilbefolkningen fick Läkare utan gränser att återuppta verksamheten och idag drivs två sjukhus: Lashkar Gah i Helmand och Ahmed Shah Babasjukhuset i Kabul.

–Men under flera år vågade inga civila afghaner komma till sjukhuset i Helmand. Utländska soldater trängde sig in och krävde vård, liksom beväpnade talibaner. Sjukhuset attackerades därför både av Isafstyrkor och av talibaner under olika perioder. Nu har jag gjort överenskommelser med både USA, talibanerna och den afghanska armén, säger Miciel Hofman och kan glädja sig över att eventuella vapen lämnas i vapenskåp utanför.

–Att sjukhuset fungerar idag beror inte på att talibanerna accepterar mig som person, om det har jag inga illusioner. Men vi har en produkt som de accepterar. Sjukvård, mat och vatten är enkla budskap som alla förstår. Och jag har säkert behandlat flera talibaner, men det är inte min sak som läkare att avgöra. Jag tar hand om sjuka och sårade.

Den kraftigt försämrade säkerhetssituationen har gjort att många, inte minst barn, dör i onödan. Föräldrar har ofta inte råd att passera de vägposteringar som afghanska soldater eller talibaner håller med krav på mutor för att släppa förbi människor. Risken för överfall får också många att stanna hemma tills situationen för de sjuka blir riktigt akut.

–Diarré innebär normalt inga problem, men vi får ibland ta hand om barn där det har gått för långt för att föräldrarna väntat för länge med att komma till sjukhus. Det har blivit extremt svårt att över huvud taget resa. Ibland verkar det som att man i Väst inte förstår att det är ett krig som pågår i hela Afghanistan.

Miciel Hofman har varit på plats i landet sedan i februari ifjol. Han vill inte ”titta i någon kristall- kula” och uttala sig om vad som väntar. Han konstaterar dock att det mesta – korruptionen, afghanernas privatekonomi och säkerhetssituationen – har blivit sämre.

–Jag måste dock erkänna att det är med rädsla jag tänker på hur det ser ut om några år, säger han.