I sitt första tv-sända tal som nyinstallerad i januari 2009 sade USA:s president Barack Obama, i ett budskap riktat till de iranska ledarna, att de skulle finna en utsträckt hand om de var redo ”att öppna en knuten näve”. Ett par månader senare markerade han i Ankara och Kairo sin ambition att bryta med Busheran, i två stora tal som inte minst riktades till den muslimska världens unga.

Men Obamas försök att över- tyga världen om en kursändring blev inte långvarigt. Hans samtalspartner i Mellanöstern följer sturigt sin egen agenda.

En snabbsökning av de senaste läckorna från Tel Aviv ger inte intryck av USA-diplomater mellan skål och vägg skulle tala klarspråk med israelerna om att deras bosättningspolitik är ett hinder för en fredlig lösning av den 60 år långa arabisk-israeliska konflikten.

Många krafter vill att Obama håller kvar den militära optionen mot Iran. Saudiarabiens kung Abdullah, Bahrains kung Hamad och Arabemiratens styrande familj ser Irans växande regionala roll som ett hot mot deras egna regimer.

Dessa sunniarabiska ledare som är allierade med USA har alla stora shiitiska minoriteter, eller som i Bahrains fall en shiitisk befolkningsmajoritet, inom sina gränser där oljekällorna finns. De köper avancerade vapensystem från USA, men är officiellt emot militära åtgärder mot de iranska grannarna.

Men Gulfaraberna avslöjas nu med att tala dubbelspråk. I hemliga samtal ber de USA bomba Iran – eller ”hugga huvudet av ormen” som Saudiarabiens kung Abdullah ska ha uttryckt det – men de erbjuder inte att ställa upp med egna stridskrafter.

De vill ha ryggen fri ifall ett amerikanskt eller israeliskt anfall skulle gå snett. De vet att deras legitimitet kan sättas i fråga av den egna befolkningen. Det är ledare som är vana vid dubbelspel. I Saudiarabien kan tungviktare i förtroende berätta för besökare från väst hur de stöder talibanerna i Afghanistan – samma talibaner som dödar ameri- kanska soldater.

Grannlandet Iran – shiitiskt och ickearabiskt – har vunnit politiskt på Saddamregimens fall. Det kan genom sitt inflytande i Irak, Afghanistan och Libanon slå tillbaka mot amerikanska intressen ifall USA eller Israel skulle bomba Irans kärntekniska anläggningar. När jag var i Teheran för några år sedan demonstrerade iranska frivilligkrafter för utländska journalister sin vilja att agera självmordsbombare i händelse av ett amerikanskt eller israeliskt anfall. Det är psykologisk krigföring, signerad Teheran.

En av USA:s främsta Iran- kännare, Gary Sick, konstaterar att ”den smutsiga lilla hemlighet som ingen hök vill erkänna är att man inte kan slå ut Irans nuk- leära förmåga genom att bomba landet. För att verkligen göra det måste man gå in i landet – som USA gjorde i Irak. Skillnaden i Iran är att där kanske krävs en miljon soldater.”

–För USA gäller att säga samma sak till Saudiarabien som till Israel: Det ligger inte i USA:s intresse att dra in landet i ett tredje krig i en redan inflammerad region, kommenterar Juan Cole, en annan expert på Iran och arabländerna vid Persiska viken, i en amerikansk tv-debatt.

Många Irankännare menar att Wikileaks avslöjanden kan trigga ledarna i Teheran att göra som Nordkorea: skaffa sig en kärn- vapenoption för att därefter gå ur ickespridningsavtalet, NPT.

De som förordar Nordkoreamodellen i Teheran har tidigare varit en liten men högljudd minoritet i den interna debatten, säger kännarna.

Men denna falang har inte minst genom USA:s och EU:s hårdnande sanktioner vunnit gehör bland fler i de styrandes krets.

Den iransk-amerikanske författaren Hooman Majd – aktuell med sin första bok på svenska, Irans dubbla ansikte – hävdar att USA borde ta bort den militära optionen, eftersom den bara stärker hökarna i Teheran. Och sanktionerna borde inriktas på individer som gjort sig skyldiga till grova människorättsbrott, hävdar han.

USA:s och EU:s hårdnande sanktionspaket uppfattas i Iran som att landet blir straffat vad det än gör. Varför ska vi bry oss om att samarbeta med P5+1 (de fem permanenta medlemmarna av FN:s säkerhetsråd plus Tyskland) om övervakningssystem av atom- programmet, lyder en argumentationslinje som stärks av de senaste läckorna.

– USA kan inte agera diplomatiskt på egen hand. De borde utvidga sin Iranagenda till att handla om mer än den nukleära frågan. De borde hitta samarbetsområden där man kan skapa förtroende. Afghanistan är ett sådant område, säger Shannon Kile, Iranexpert vid fredsforskningsinstitutet Sipri i Stockholm.