Foto: MALIN HOELSTAD
BUKAVU, KONGO-KINSHASA Silla Mwa Ntagadula klämmer vant fast trumman mellan knäna och anför med stor glädje kvinnornas morgonsamling på Panzisjukhuset. Ett hundratal kvinnor lovsjunger Gud med varm inlevelse och svängande rytmer. En kvinna i vitt anför med stark, klar röst och de övriga följer henne i en gospel med skönt tryck. Sången handlar om att Gud är störst i hela världen. Många ler och dansar, trots att de flesta har varit med om mycket svåra upplevelser i livet.
Snart inser vi att just dubbelheten är typisk för kvinnorna på Panzisjukhuset; glädjen och sorgen, ljuset och mörkret, styrkan och svagheten går hand i hand. Kvinnorna är offer och överlevare på samma gång.
Klockan är åtta på morgonen och både tuppar och människor har varit vakna länge vid det här laget. Det är ännu skönt svalt i luften. Kvinnorna sitter på bänkar runt bord där de senare ska både arbeta och äta. De har sina minsta barn på ryggen eller i knäet. En kvinna går majestätiskt över gården med en symaskin på huvudet.
En tydlig lukt av urin sprider sig. Många av kvinnorna har blivit inkontinenta av övergreppen de har utsatts för. Det faktum att de luktar bidrar också till att de stöts bort av sina familjer.
–Totalt behandlar vi ungefär 300 kvinnor här samtidigt. Varje dag kommer det tio nya kvinnor hit för vård. Av kvinnorna har ungefär 60 procent utsatts för sexuellt våld och resten vårdas på grund av förlossningsskador. Det görs mycket operationer på grund av fistula, när kvinnan spruckit mellan vaginan och ändtarmen, säger Maria Bard som arbetat här på sjukhuset för PMU Interlife och svenska Pingstmissionens räkning sedan 2008.
PMU har tillsammans med Läkarmissionen varit engagerade i Panzi sedan sjukhuset byggdes i slutet av 90-talet.
Vården av de våldtagna kvinnorna finansierades fram till 2008 helt via medel från EU. Från 2008 kommer 20 procent från Sida.
Kvinnorna känner Maria väl och kommer fram för att prata och hälsa. Hon tar i dem, kramar dem och skrattar. I genomsnitt stannar kvinnorna på sjukhuset i tre månader. Några är färdigbehandlade efter några dagar, medan andra kan stanna så länge som ett år beroende på skada.
Ryktet om sjukhuset har nått vida omkring:
–En kvinna som är här nu gick i en månad genom skogen för att ta sig hit, berättar Maria Bard.
Sjukhuset har den senaste tiden observerat en ökning av gravida tonårsflickor. I december 2008 föddes tolv barn på sjukhuset, alla med mammor under 18 år.
–Vi ser en ökning av allt yngre offer för sexuellt våld.
En våning upp, i den särskilda operationssalen, förbereder doktor Nanga Batende en framfallsoperation. Att livmodern faller ut genom slidan är en vanligt förekommande skada i Kongo. En följd av kombinationen att föda många barn (många föder upp till tio barn) och bära mycket tungt.
De kvinnor som behandlats för framfall på Panzisjukhuset får stränga förhållningsorder att varken ha sex eller bära tungt till att börja med när de återvänder hem. Många män, liksom vissa grannkvinnor, tycker att kvinnorna blivit fisförnäma och lata på sjukhuset eftersom sex och kroppsarbete är det som kvinnor på den kongolesiska landsbygden i stor utsträckning används till. Risken finns att maken inte vill ha kvar en fru han inte får ha sex med.
Det står ”Made In Sweden” i de bruna korktofflorna vi tar på oss på väg in till operationssalen. De gröna operationskläderna är märkta med bland annat ”Tvätteriet Alingsås” eller ”Tillhör Västra Götalands län”.
I operationssalen ligger Valantine Mwa Maguhane. Hon darrar av nervositet och möjligen fryser hon också. Valantine har levt med sitt framfall sedan 2006 och idag ska hon äntligen få hjälp.
Det är lugnt och stilla i operationssalen som är ny och byggd för att de kvinnliga patienterna ska få vård med större diskretion än tidigare. Vägg i vägg ligger också en vårdavdelning.
Innan narkosläkaren sätter ryggbedövningen knäpper han sina händer i knäet, blundar och ber en kort bön inför arbetet. Även Valantine Mwa Maguhane sluter ögonen i bön. En stund senare nyper läkaren sin patient vänligt i magen och benen för att kontrollera att bedövningen har tagit.
En trappa ner syr kvinnorna samtidigt babykläder, producerar korgar med hjälp av uppklippta matsäckar från World Food Programme. Andra virkar eller flätar väskor av torkat gräs. Bakom hantverket finns tanken att kvinnorna ska ha en försörjningsmöjlighet när de kommer hem.
En stund senare är det dags för lunch med rejäla portioner av ris och grönsaksröra. En del sätter sig i avskildhet för att äta, andra småpratar och småbarnen stoppar allvarligt riset i munnen och ser sig omkring med stora ögon.
Alfonsina Ongaobe ser ut att vara 70 år, men är i själva verket inte mer än 40. Hennes ansikte och kropp är märkta av hårt arbete. Hon har fött sex barn, men bara tre är i livet. Hon suckar tungt och vi går undan för att få prata i lugn och ro.
–För tre år sedan bröt sig rebeller in i vårt hus. De rånade och våldtog mig och de tre döttrar som var hemma. De enda som klarade sig var de barn som inte var hemma.
Efter våldtäkten dödades döttrarna, 18, 15 och fem år gamla, inför hennes ögon. När hon nämner åldern på den yngsta flickan kommer tårarna. Alfonsina Ongaobe sitter tyst en stund och ursäktar sig.
–Jag påminns om mina döttrar när jag talar om dem.
Hon tar ett djupt andetag och fortsätter:
–Efter att flickorna våldtogs och dödades tappade jag smaken för livet. Jag kan inte sova längre. Jag är besviken på livet.
Alfonsina Ongaobe vet inte varför rebellerna skonade hennes liv.
–När de dödade barnen trodde jag att de skulle döda mig också. Men det var Guds vilja att det skulle bli så här.
Kriget för med sig uppenbar sorg, smärta, ensamhet och förtvivlan. Men mitt i detta kaos finns också små rännilar av ljus. Och på en annan plats i Bukavu finner vi en mammaglädje man knappt trodde var möjlig.
Under tolv år har Sophie Bintu levt åtskild från fyra av sina döttrar sedan kriget separerat dem. Men sedan fyra månader bor flickorna hos henne.
Det är söndag och alla är finklädda efter ett besök i kyrkan. Mamma Sophie berättar:
–När kriget började 1996 ville vi stanna i Bukavu, men till slut var vi tvungna att fly.
Hon och maken flydde till fots tillsammans med döttrarna, 6, 5 och 4 år gamla samt yngsta flickan som var tio månader. De kom till slut till Kisangani.
–Det var många svårigheter på vägen. Soldaterna dödade och rånade människor runt oss. Kriget blev värre i Kisangani. Folk dog i stor mängd, vuxna försvann och barn övergavs, berättar Sophie Bintu som idag är 38 år.
–Vid en attack kom vi ifrån varandra. Det blev skottlossning och alla sprang åt olika håll. Jag var ensam och min man var tillsammans med flickorna. Jag var mycket orolig och visste inte om de var döda. Flickorna var så små att de inte kunde ta hand om sig själva.
Sophie Bintu träffade så småningom en annan kvinna från Bukavu som tappat bort sina fem barn. Tillsammans beslöt de två mammorna, som tillsammans tappat bort nio barn, att ta sig tillbaks till Bukavu. Sophie konstaterar att den andra kvinnan, till skillnad från henne, fortfarande inte har hittat sina barn.
Sophie frågade alla hon mötte om någon sett hennes döttrar. Efter två år dök en man upp med ett fotografi på barnen. Han hade hittat dem i huvudstaden Kinshasa, på andra sidan av det jättelika Kongo, stort som hela Västeuropa.
Det visade sig att Sophies make också kommit ifrån flickorna. En annan man tog dem med sig i en båt längs Kongofloden och reste med dem ända till Kinshasa, en resa som tog flera veckor.
Han tyckte synd om de fyra barnen och lät dem bo hos sig.
–Det var en bra man. Han lät flickorna gå i skolan och i kyrkan. Han bad mig spara pengar så att barnen kunde komma till mig, men jag hade inte råd. Vi skickade fotografier till varandra, minns Sophie som för sju månader sedan födde en femte dotter.
–Efter tolv år sa mannen att han hade hört att Internationella rödakorskommittén hjälper människor som kommit ifrån varandra i ett krig att återförenas. Det var svårt för mig att gå till Röda Korset, jag var rädd för att de skulle be mig om pengar. Till sist gick jag dit i alla fall och de hjälpte mig.
–Jag blev så glad! Jag trodde inte det var möjligt att jag skulle få se mina flickor igen!
Den 15 september 2008 landade döttrarna på Bukavus flygplats. Sophie hade velat vara där, men hon hade fått rådet att vänta hemma.
–Det var en stor glädje när jag såg dem! Föreställ dig tolv år utan dina barn, säger Sophie.
Flickorna pratar inte så mycket där de sitter i sofforna, men skrattar blygt. Äldsta dottern Wilermine som nu är 18 år säger:
–Vi är glada att ha hittat mamma igen!
Yngsta dottern Aline, som bara var en bebis när hon kom ifrån sina föräldrar, hade inget minne av sin mamma.
–Jag kom inte ihåg henne. Men jag är glad att vara här nu. Det är bra att känna sin mamma.
Men en sak kom de äldsta flickorna tydligt ihåg; att deras mamma hade ett ärr på ryggen. Så när de träffade henne bad de henne att visa ärret så att de kunde känna igen henne.
Fotnot: Samtliga namn på de överlevande kvinnorna är fingerade
Maria Bard tillsammans med en av patienterna på Panzisjukhuset.
