Under gisslandramat på Dubrovkateatern i oktober 2002 förmodas 18 av de minst 45 tjetjenska ockupanterna ha varit kvinnor. Här vakar en av de kvinnliga terroristerna över några av de drygt 800 teaterbesökarna timmarna innan den blodiga upplösningen.
Hava Barajeva, Tjetjeniens första kvinnliga självmordsbombare, slog till i juni 2000 och hon skulle få många efterföljare. Fler än någon annanstans i världen. Allt talar för att ännu fler tjetjenska kvinnor kommer att fortsätta i Hava Barajevas spår.
Journalisten och numera också författarinnan Julia Juzik har under ett års tid färdats kors och tvärs i Tjetjenien för att kartlägga kvinnorna som utfört fruktansvärda attentaten och försöka förklara bakgrunden. Resultatet har publicerats i en bok, vars ryska utgåva stoppades av de ryska myndigheterna. I mitten av april kommer den dock ut på svenska (”Allahs svarta änkor”, bokförlaget Ersatz). Detaljerna om de kvinnliga självmordsbombarna är hämtade från den boken.
Kriget i Tjetjenien visar inga tecken på att avta, kanske snarare tvärtom. Efter att den ryska säkerhetstjänsten dödat Tjetjeniens tidigare president Aslan Maschadov har den samvetslöse rebelledaren Sjamil Basajev fått än större makt. Ordet fredsförhandlingar förekommer inte ens längre i teorin och många uppgifter pekar på att just Basajev är ytterst ansvarig för de tjetjenska självmordsbombarna, vilka så gott som alltid varit kvinnor.
De tjetjenska separatisterna är fruktade motståndare för de 60 000–70 000 ryska soldater som tvingas tjänstgöra i Tjetjenien. Men för den ryska civilbefolkningen är det gisslantagare, och framför allt självmordsbombare, som de fruktar mest.
Självmordsbombarna har attackerat många gånger: en militärpostering som 17-åriga Hava Barajeva gjorde och en polisstation som Zarema Inarkajeva, 16 år. Men kamikazekvinnorna har också slagit till i hjärtat av den ryska huvudstaden, som när Sekimat Alijeva, 26 år, Liane Husseinova, 24, och ytterligare sannolikt 16 kvinnor ockuperade Dubrovkateatern. Eller på rockkonsert i Tusjino strax utanför Moskva som 19-åriga Zulichan Elichadzjieva och Zinaida Alijeva, 26, gjorde. Eller på tunnelbanan Avtozavodskaja i Moskva, eller ombord på två flygplan som just lämnat huvudstaden. Självklart fanns också kvinnor med vid det senaste stora gisslandramat på en skola i staden Beslan i södra Ryssland.
”I ett år har jag studerat dessa kamikazekvinnor och talat med de avlidnas släktingar, med folk från Jamaat och säkerhetstjänstens medarbetare. Jag tycker att jag har rätt att dra vissa slutsatser”, skriver Julia Juzik i ett efterord till boken. ”Den första lyder. Det är bara en av tio självmordsbombare som handlar av övertygelse, som till varje pris vill hämnas och är beredd att dö för detta. De övriga ville inte dö. Detta var kvinnor som inte ville döda, men man dödade med dem.” Hon ger flera bevis för hur tjetjenska män skickat i väg sina flickvänner eller fruar – som i några fall varit gravida – på självmordsuppdrag där männen själva utlöst bomberna kvinnorna burit.
Boken är en skrämmande läsning, även för mig som på plats följt det brutala kriget i Tjetjenien under många år. Den hänsynslöshet som präglar kriget från båda sidor visas också här internt bland dem som kämpar mot den ryska armén.
I boken framgår tydligt skillnaden mellan ”vanliga” tjetjener och wahhabiterna, dessa islamistiska fundamentalister som majoriteten av befolkningen fruktar minst lika mycket som de ryska soldaterna.
Terrorattentatet mot en polisstation i distriktet Staropromyslovskij är ett exempel på hur en självmordsbombare, utan egen vilja, av sin pojkvän tvingas till ett uppdrag. 16-åriga Zarema Inarkajeva hade rövats bort av en man vid namn Sjamil Garibekov för att gifta sig med honom, men bröllopet dröjde. I stället fördes Zarema till en lägenhet med andra kvinnor och män.
Zarema fick städa och tvätta, tvingades snart också ha sex med de andra männen när pojkvännen Sjamil ”för en natt gav bort henne till en vän”. När hon klagade eller grät fick hon droger och dagligen tvingades hon läsa wahhabitiska böcker. Efter fyra månader blev hon beordrad att överlämna en tung väska till en man på en polisstation. Julia Juzik skriver:
”Flickan går lydigt mot polisstationen, går uppför trappan och söker Zaurbek Amranovs kontor. När hon inte syns från gatan ställer hon ned väskan, men vet inte vart hon ska ta vägen. Om hon går tillbaka dödar de henne, det vet hon. Om hon överlämnar sig till polisen vet hon inte vem som kommer att döda henne – polisen eller de egna. I korridoren hörs en öronbedövande detonation.”
Men den av pojkvännen Sjamil utlösta sprängsatsen på 17 kilo trotyl fungerande inte riktigt som den skulle och Zarema höll inte väskan i handen. Därför överlevde både det tilltänkta offret och 16-åriga Zarema och därför kunde hon i efterhand berätta vad som skedde.
I boken delar Julia Juzik upp de kvinnliga självmordsbombarna i två grupper, ”de olycksdrabbade” och ”brudarna”.
Värvningen, bortförandet från hemmet och förberedelserna inför rollen som levande bomb går till på två olika sätt. I båda fallen gäller dock att när kvinnan förts till en ny plats och isolerats från sin familj finns inte längre någon återvändo. Hon har bara en utväg – självmord.
Sökandet efter dessa ”levande bomber” har pågått under de senaste fyra år och intensifierats för varje år. De wahhabitiska värvarna har, enligt Julia Juzik, målgrupperna klara. Det är familjer där gamla klanrelationer förstörts eller där fadern saknas, unga systrar eller änkor till rebeller, kvinnor i vars familj det nyligen inträffat en tragedi. Det handlar om kvinnor vilkas förtvivlan nått en kritisk punkt och framför allt kvinnor som inte har någon man som beskyddar dem.
I Tjetjenien finns i dag knappast en kvinna som inte har en bror, make eller annan nära släkting som dödats. Den ryske försvarsanalytikern Pavel Felgenhauer uppskattar att omkring 20 000 ryska soldater dödats och 80 000 blivit handikappade sedan det första kriget inleddes i november 1994. Motsvarande siffror på den tjetjenska sidan är sannolikt minst dubbelt så stora – detta i en rysk delrepublik som halverat sin befolkning till dagens 500 000–600 000 invånare.
Lägg därtill alla tjetjenska flickor och kvinnor som våldtagits, hus som plundrats och/eller sprängts så är det inte konstigt att det finns kandidater när de wahhabitiska värvarna åker runt i Tjetjenien för att hitta lämpliga kandidater.
Fast den fruktansvärda grymhet som ofta visas av de ryska officerarna gör att tjetjenska kvinnor inte behöver genomgå några wahhabitiska ”skolor” för att vilja utkräva hämnd. Det är svårt att inte bli berörd av historien om den unga Ajza Gazujeva, som den 29 november 2001 sprängde ihjäl sig själv, kommendant Gejdar Gadzijev och några livvakter ett hundratal meter från föräldrahemmet i Urus-Martan.
I upprensningsaktioner och jakten på wahhabiter hade 19-åriga Ajza Gazujevas nyblivne make Alichan gripits. I efterhand har soldaterna, enligt författarinnan Julia Juzik, erkänt att Alichan greps av misstag. Kommendant Gadzijev misshandlade dock sina fångar utan urskillning. Alichan misshandlades skoningslöst och jag citerar boken:
”Trots att inte en fläck på hans kropp lämnats orörd levde ynglingen fortfarande och då kallades den unga mannens hustru dit. När hon såg sin blåslagne make började hon gråta och bad för hans frigivning. Men Gadzijev ... han sprättade upp Alichans buk, drog Ajza i håret och körde in hennes huvud bland inälvorna. Alichan dog inför hennes ögon under kvalfulla suckar och stönande.”
Efter Hava Barajevas attentat i juni 2000 har närmare 40 tjetjenska kvinnliga självmordsbombare dött och något liknande har aldrig tidigare upplevts. I Palestina handlar det exempelvis om en handfull. Julia Juzik tar i sin bok upp skillnaden i den folkliga inställningen:
”I Palestina ser man dessa kvinnors ansikten på vykort och affischer, de dog för sitt folk. I Tjetjenien tiger man. En generad tystnad. Föräldrarna vänder bort blicken när jag frågar om deras döda döttrar. Att vara en kvinnlig självmordsbombare i Palestina är en ära, här är det en skam”.
