Det är utegångsförbud i Kashgar. Alla affärer, restauranger, hotell, kebabgrillare och melonförsäljare har tvingats stänga. Gatorna är tomma och i folkvimlets ställe står polis- och paramilitär beväpnade med påkar och pistoler. De uniformerade männen står med ett tiotal meters mellanrum längs vägarna och i klungor på fem- sex i gathörnen. Det ryktas att flera tusen personer har gripits inför denna dag. Enligt en människorättsorganisation i Hongkong ska tre personer ha avrättats. Rykten är allt som går att få. Inte ens korrespondenterna från Reuters och AFP får några som helst intervjuer, vare sig med officiella representanter eller med vanligt folk.

Officiellt är det en glädjens dag i Kashgar. Den olympiska facklan skall passera genom denna kinesiska avkrok med samma avstånd till Medelhavet som till Kinesiska sjön, 340 mil från Peking. Facklan ska manifestera nationell enighet i en del av folkrepubliken som är minst lika omtvistad som den södra grannen Tibet. Jämfört med Tibet är det dock få i västvärlden som känner till situationen i Xinjiang. Och Kina gör allt för att det ska fortsätta just så.

Xinjiangs uiguriska autonoma region, som provinsen formellt heter, är en region där Kina styr över ett lapptäcke av folkslag, 60 procent av de över 19 miljonerna invånare är etniska minoriteter som kirgiser, kazaker, tajiker, uzbeker, ryssar och hui. Flest är de drygt 8 miljoner uigurerna; ett muslimskt folk som talar en turkisk dialekt. Xinjiang är Kinas till ytan största provins och utgör en sjättedel hela landytan, området gränsar till åtta länder, är hem åt Kinas största oljereserver och här provspränger Kina sina kärnvapen. Ekonomin är den starkaste innanför den rika kustremsan. Enligt kinesisk historieskrivning har Xinjiang varit en omistlig del av det kinesiska moderlandet sedan 5000 år. Det är en sanning som de statliga historieskrivarna dock är ensamma om att hävda. Utländska historiker menar snarare att regionen, som saknar etniska, kulturella, religiösa och språkliga likheter med östra Kina har en mycket brokig bakgrund baserad på handel, diplomati, krig och flyktiga statsbildningar. Mellan maktcentra som Ryssland, Pakistan/Indien (tidigare Storbritannien) och Kina har Xinjiangs status i Centralasiens mitt alltid varit omtvistad. 1949 införlivades området i Mao Zedongs Kina.

Den olympiska facklan passerar, jag hålls inlåst på mitt hotell och nästan hela befolkningen är förbjuden att vistas på gatan. En skara kineser och noga utvalda och kontrollerade minoritetsfolk står finklädda längs facklans väg och ropar slagord och viftar med kinesiska och olympiska flaggor. ”För Kina, för Olympiaden, för Sichuan, för Kashgar!”. De ackrediterade pressfotograferna körs till bestämda fotopunkter. Deras bilder, med jublande folkmassor runt facklan, har lite gemensamt med den verkliga stämningen i Kashgar.

Dagen efter får jag skjuts genom staden av Omer. Han bubblar av ilska.

– Vet du. Jag får inte prata med dig. Vi chaufförer är sedan en tid förbjudna att överhuvudtaget prata med utlänningar! Jag får köra dig men jag får inte berätta vad jag tycker om livet och vad jag känner om kineserna, jag kan bli straffad om de ser mig, men jag berättar ändå. Kineserna är djupt hatade här.

Varför?

– Oj, oj, oj, min vän. En gång hade vi ett fint land här. Nu har kineserna tagit alltihop. De får ha sitt OS om de vill. Bara de inte tar ut eländet över oss. Här är fler militärer än turister nu, hur ska vi tjäna pengar?

Omer kör mig till Keziduweigatan. Varuhuset jag ska besöka ser oansenligt ut på utsidan, inuti är det betydligt mer imponerande. Huset som tidigare ägdes av affärskvinnan Rebiya Kadeer liknar en centralasiatisk variant på Gekås i Ullared. Allt från underkläder, smycken och dunjackor till tv-apparater och spisar säljs på tre våningar och många tusen kvadratmeter till löjligt låga priser.

– Rebiya Kadeer är vår ledare, alla känner henne och alla tycker om henne, säger Omer innan jag lämnar bilen. Hans uttalande är definitivt straffbart.

Kadeer är en av få uiguriska affärskvinnor som skapat sig en verklig förmögenhet. Hennes lycka bestod i Sovjets fall 1991 och att fem nya ”Stan- länder” skapades väster om Xinjiang samtidigt som Kinas produktion av billiga piratprodukter kom igång på allvar. Rebiya Kadeer blev mellanhanden som med de rätta kontakterna sålde billiga kinesiska märkesvaror till nyrika stats- och affärsmän i Centralasien. I mitten av 1990-talet var hon mångmiljonär och räknades som den sjunde rikaste personen i hela Kina. Hon var erkänd av Kinas regering och hade enskilda överläggningar med presidenten men när hon började engagera sig i sociala projekt tog allt slut. 1994 grundade hon de tusen mödrarnas organisation med syfte att bekämpa heroinmissbruk hos unga uigurer. Drogproblemen i Xinjiang har ökat dramatiskt på senare år och har bland annat fört med sig en kraftig ökning i HIV/AIDS. Xinjiang, med långt över 60 000 HIV-positiva, har snabbt blivit den provins som har den högsta andelen smittade och i vissa regioner beräknas 89 procent av sprutnarkomanerna ha smittats efter att ha delat sprutor. De missbrukande är nästan utan undantag nationella minoritetsfolk och de statliga insatserna för vård och rehabilitering är minimala.

Kadeers kampanj var dock inte statligt sanktionerad och 1999 greps hon och dömdes till åtta års fängelse formellt för att ha ”läckt statshemligheter” då hon skickat lokala tidningsartiklar till sin make i USA. Hon satt två år i isoleringscell och släpptes till exil i USA 2005, där är hon nu ordförande för organisationen World Uyghur Congress. Två av hennes söner sitter i fängelse i Kina. När jag träffade henne i Stockholm innan min resa menade hon att Kina begår ett fullskaligt kulturellt folkmord i Xinjiang.

– Om du som uigur inte ger upp din religion, språk, kultur och historia blir du totalt diskriminerad i alla delar av samhället. Vår kultur är dödsdömd som allt annat än en turistattraktion.

Jag tar bussen åt sydost från Kashgar mot Khotan, en annan av den gamla sidenvägens mer berömda oaser. Körbanan löper mellan Taklimakanöknens sanddyner åt norr och Kunlunbergens taggiga siluett mot Tibet i söder. I byarna växer vindruvor och vattenmeloner. Vägen går helt nära prefekturen Kizilsu med staden Baren där det den 5 augusti 1990, ett drygt år efter massakern runt himmelska fridens torg i Peking, inträffade vad som kan ha varit en ännu blodigare men effektivt nedtystad massaker. Uppgifterna om antalet döda i Baren uppskattas från drygt 20 till uppemot 3000. Flera faktorer tyder på en hög dödssiffra. Precis som inför massakern i Peking flögs till exempel kinesiska trupper in från andra delar av Kina för att delta i upprensningen. Av Peking förklarades upploppen som välplanerade försök att skapa en egen stat men motivet till upploppen är oklart. Klart är att massakern i Baren ledde till att uigurernas motstånd radikaliserades och under 1990-talet genomfördes en rad våldsamma attentat mot Kina. 1995 och 1997 dödades eller försvann flera hundra protestanter i städerna Khotan och Yining, i februari 1997 sprängdes tre bomber i provinshuvudstaden Urumqi och en månad senare sprängdes en buss i centrala Peking. Kina lanserade nu kampanjen ”Slå hårt, maximalt tryck” för att krossa separatismen i Xinjiang. Enligt Amnesty Internationals efterforskningar avrättades minst 210 uigurer mellan 1997 och 1999.

Efter den 11 september 2001 fick Kinas politik i Xinjiang stöd av den tidigare kritikern USA. Nationalistiska uiguriska grupper godkändes internationellt som terrorister och en av organisationerna, Eastern Turkestan Islamic Movement, ETIM, erkändes som terrororganisation av FN och påstods ha nära band till Al Qaida. Totalt har 22 uigurer hållits fångna på Guantanamo, flertalet är friskrivna från misstanke och fem har utlämnats till Albanien, 17 hålls fortfarande fångna eftersom inget land vill ta emot dem. ETIM:s blotta existens är dock ifrågasatt, liksom banden till Al Qaida och Usama bin Laden.

– Jag tvivlar på att uigurer i någon större skala har lierat sig med Al Qaida. Uigurerna är muslimska nationalister, de strävar efter självbestämmande i Xinjiang, medan Al Qaida har helt andra religiösa mål. De har olika inriktning och kommer inte alls överens. Kinas problem är inte, som de själva hävdar, fanatiska muslimer utan att de diskriminerar sina etniska minoriteter i Xinjiang, säger Gardner Bovingdon från Indiana University i USA som är en av västvärldens ledande experter på regionen.

Efter åtta timmars resa når jag Khotan. En brun matta av finkornig sand ligger nästan ständigt över staden. Sanden letar sig in i ögon och mellan tänderna. Nu är jag i hjärtat av Xinjiangs minoritetsområden. Officiellt är nästan 97 procent av befolkningen här uigurer och BNP per person är bara en sjundedel mot i Urumqi. Ett faktum som kan bekräfta vad uigurer i exil hävdar: Att Xinjiangs rikedomar som kommer av den rika tillgången på olja, stenkol, järn, uran och guld till största delen tillfaller nyinflyttade han-kineser från östra Kina. I Urumqi har andelen han-kineser gått från knappt 50 till över 80 procent på 60 år. I hela provinsen har andelen under samma tid ökat från officiellt 6 till drygt 40 procent, flera demografer menar att de nu i själva verket är i majoritet.

Närvaron av en västerlänning tas emot med stor skepsis i Khotan. Jag tvingas testa fyra hotell, alla officiellt godkända för utlänningar, innan en hotellvärd slutligen vågar ge mig ett rum för natten. Jag är dock förbjuden att använda något av stadens många internetkaféer. En av ägarna, en etnisk kines som är genuint trevlig, beklagar och förklarar förbudet med att två tyskar gripits då de ”använt internet på fel sätt”. Poliser patrullerar överallt och det är svårt att få till ens den kortaste pratstund med befolkningen.

– Jag kan bli gripen om någon ser att jag pratar med dig, förklarar en man som bjuder mig att sitta vid hans bord och äta frukostnudlar. Och sedan äter under total tystnad.

– Det är stora klyftor här och stora problem som vi inte ska prata om för då sviker vi staten, säger Dolkun. Vi sitter bredvid varandra på en gatuservering utanför den stora basaren där en ung kvinna langar fram utsökta piroger och grillspett av välkryddat lammkött.

Ingen av dem jag pratar med kan varken bekräfta eller dementera de upplopp som ska ha inträffat just här vid basaren den 23 mars i år, två veckor efter de våldsamma kravallerna i Tibet. Protesten ska enligt Radio Free Asia ha utlösts när en affärsman, Mutallip Hajim, försvunnit hos polisen och hans döda kropp plötsligt lämnats tillbaka till familjen med order om snabb begravning och att de inte berättade för någon om hans död. Separata rapporter från Radio Free Asia, Time och South China Morning Post berättar hur mellan 500 och 1000 personer, framförallt kvinnor, tågade genom staden till den stora basaren. De protesterade mot Hijims dödsfall och krävde att åter få bära sina slöjor vars användning hade förbjudits. Enligt rapporterna mötte de polis och militär och uppskattningarna om antalet döda och gripna varierar kraftigt.

– Sluta fråga, du kommer inte få några svar, säger en taxichaufför som under en hel dag skjutsar mig på ökenvägarna kring Khotan. Om han vet något om vad som hänt så tänker han inte berätta det för en utländsk journalist.

En som gärna pratar helt öppet är Anwar. Han säger att han jobbar som assistent på ett företag och vill bjuda mig på middag för att skaffa utländska vänner. Anwar är uigur och han säger att det visst finns spänningar mellan folken i Xinjiang men att allt i det stora hela är väldigt bra.

– Ekonomin har blivit bättre för alla och uigurer och andra minoriteter får verkligen leva ut sina kulturer. Polisen gör ett bra jobb i att stävja eventuella oroligheter.

Vi äter kinesisk wokad kyckling och äter ris. Anwar säger att han är troende men inte praktiserande muslim.

– Islam är mer upplyst här än i Afghanistan till exempel.

På väg tillbaka till hotellet förstår jag Anwars egentliga syfte med att bjuda mig på middag. Han är hallick och vill sälja prostituerade uiguriska kvinnor.

– Dom är mycket fina, perfekta kroppar. Väldigt populära.

Fotnot: Samtliga personnamn i denna artikel, utom de internationellt kända, är fingerade.