Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdoğan och hans AKP gjorde ett makalöst tredje segerval. Halva väljarkåren, eller 49,4 procent, röstade på regeringspartiet. Men Turkiet har många valkretsar och tioprocentsspärren leder till en komplicerad valmatematik. Trots att regeringspartiet gick framåt med 3 procentenheter tappade AKP mandat – bland annat till prokurdiska BDP i sydöst.

Gammelnationalistiska MHP fick 13 procent och klarade sig med råge över ribban. Det avgjorde AKP:s kräftgång i antalet mandat.

Toppstyrande Erdoğan hade inför valet sett till att AKP:s kandidater var lojala med honom. Om Erdoğan säkrat en kvalificerad majoritet på minst 330 mandat hade han kunnat ändra författningen utan att fråga oppositionen och bara behövt få den nya grundlagen bekräftad i en folkomröstning.

Om MHP hade fallit ur parlamentet och AKP fått hela 367 mandat hade det inte ens krävts en folkomröstning för en stor författningsreform. I så fall hade vägen varit öppen för Erdoğan att omvandla Turkiet till en presidentstyrd republik med sig själv som näste statschef.

–Valresultatet betyder att Erdoğan inte kan bli den sultan han hoppats på, summerar en kurdisk intellektuell i Diyarbakir.

Turkiet brottas med många brännande frågor, men främst av dem är kurdfrågan. I årets val tappade AKP många kurdiska röster till det prokurdiska BDP som kräver ett decentraliserat Turkiet. Det största oppositionspartiet CHP har viss förståelse för det.

Men en ständig spelare i turkisk politik är den livstidsdömde PKK-ledaren Abdullah Öcalan, som staten förhandlar med i det tysta. Direkt efter valet skulle förhandlare från säkerhetstjänsten MIT besöka honom på fångön Imrali.

Har inte regeringen senast i morgon något att erbjuda kurderna så kan Öcalan trycka på sin knapp och då kan det börja koka i sydöst.

–Vi lämnar inte gatorna innan dess, säger en källa i Diyarbakir.