Foto: ap/Getty images
I början av det här året var Morne Lazarre en av alla arbetarförorter i Port-au-Prince. Många hade jobb och kunde skicka barnen till skolan. Tre månader efter jordbävningen i Haiti finns bara en grusslänt med rester av husen kvar – och det ryktas att det kanske inte är lämpligt att uppföra hus igen här.
Invånarna pekar:
–Där låg en liten mataffär, där ett internet-kafé och där, med plåtskjulen, en p-plats.
Louis Millet, som förlorade sina fyra barn i skalvet, står på taket till sitt hopfallna hus med en slägga i näven. Två bröder hjälper till med slitet, men de orkar inte varje dag i värmen.
Snett emot har familjen Jasmé återvänt efter att ha fått ett tält till skänks.
–Vi bodde i lägret på torget men det var otäckt och vi ville hem. Nu väntar vi på besked om vad som ska hända, säger Solenne Jasmé, vars äldsta dotter, bara 20 år, avled i skalvet.
På tomten intill har Jean Roosevelt Augustin fyllt grunden till det enkla hus han bygger med betongkross. Han måste köpa annat byggmaterial och det blir dyrt, säger han, trots att det bara ska bli ett rum. En bit bort har gamla fru Iphalia Casimir lejt några karlar för att röja undan bråten så att det går att ställa upp ett tält på vardagsrumsgolvet.
–Vi har inte råd att bygga nytt, säger hon om sig och sin blinde man.
Liknande fraser – som till exempel ”Kan du ordna ett jobb åt mig” och ”Jag är hungrig” – dominerar i mina samtal med haitier vid återkomsten till Port-au-Prince. I januari, ett par dygn efter det kraftiga skalvet, var det chocken, sorgen, liklukten, ropen på Jesus och mörkret som var så smärtsamt även för besökaren i den redan före skalvet trängda jättestaden.
Nu råder en blandning av febril aktivitet och tam passivitet. Män över hela staden hugger med hackor, skottar bråte, fyller hinkar och lastbilsflak med de ofattbara sten- och betongmängderna som måste bort innan någon som helst regelrätt byggverksamhet kan påbörjas. Kontrasten blir slående till de, kanske lika många eller fler, haitier som sitter i rader på trottoarkanterna och försöker tjäna några gourdes på att sälja kex, klädtrasor, ynkliga majskolvar – eller de kvinnor och barn som skymtar mellan glipor i tältdukar eller i springor mellan presenningar i de hundratals lägren på varenda öppen fläck i staden.
–Allt vi kan göra är att vänta på svar från Gud, säger Macline Sanon, som matar sin sju månader gamla bebis Samuel Pierre i ett av de mer välordnade lägren med ungefär 3500 människor innanför inhägnaden runt det som var premiärministerns kansli.
–Det finns toaletter men ingen rengör dem. Några matleveranser har vi inte sett till, bara vatten, fortsätter Macline Sanon och pekar mot ödeläggelsen på en sluttning en bit bort för att visa var hon bodde förut.
I de största lägren vistas upp till 40000 människor. I bästa fall har särskilda råd upprättats för att sköta service och säkerhet. I värsta fall tros de gängledare som lyckades fly när centralfängelset kollapsade, ha tagit kontrollen. Rapporter om våldtäkter och andra övergrepp tilltar snabbt. Kritiken ökar också från människorättsgrupper mot de internationella hjälporganen för att de inte skyddar kvinnor och föräldralösa barn bättre.
–Det är ingen tvekan om att det är farligt och vi försöker ordna med patrullering, nickar Leonard Martine, som är något av en kontaktman för hela detta läger – där det för övrigt bor 2000 barn och där det förblir osäkert om någon form av skolgång kan bli av trots att den 5 april var det datum när order utgått om att skolorna ska öppnas igen.
Ett par av mina kvällar i Port-au-Prince strilar regnet ner. Timme efter timme efter timme. Den prunkande tropiska grönskan suger åt sig, men i tältlägren samlas rännilar snabbt i fårorna som grävts mellan snören och pålar. Vattensamlingarna kan så småningom även innehålla urin och avföring och samlas runt sophögar. Larm om malaria och denguefeber är redan utlysta och faran för epidemier anses överhängande. Inom kort måste några tiotusentals människor flyttas på grund av översvämningsrisken på några lägerplatser.
FN- och annan personal tycks, möjligen för att ta loven av kritiken, ha fått tillstånd att öppet beklaga att det gick trögt med hjälp- insatserna till en början. Ett genomgående inslag bland de utländska rådgivarna i Port-au-Prince är klagomålen på USA för att ha blockerat flygplatsen och ”militariserat” insatserna – medan amerikanerna själva ligger lågt med försvar om att det trots allt var de som såg till att flygtrafiken alls kom igång och att utlovade biståndssummorna från Washington är gigantiska.
Bland allt det som gör det svårt att vara framtidsoptimist i Haiti är misstankar om en nära förestående acceptans bland dessa ofta utblottade människor som utstått så mycket våld och förtryck. Eller, med andra ord, att kryssa runt högar med sten och rader av primitiva tält mot en bakgrund av raserade hus kan på sikt komma att te sig nästan normalt i de många slumstadsdelarna. Som i de trånga gatorna i Bel Air, inte så långt från ruinerna av den vackra katedralen som var berömd för muralmålningarna med enbart svarta bibliska figurer.
Vad kommer att hända? Frågan går till Mario Viau, chef och kommentator på inflytelserika Signal FM 90.5, den enda radiostation som kunde hålla igång sändningarna efter jordbävningen och som var enda informationskällan i flera dagar. Viau talar med lyssnare från alla samhällsklasser hela dagarna och bland de inbjudna gästerna denna eftermiddag märks en hög FN-representant.
–Jag har många frågor själv, säger Mario Viau, som säger att han är besviken på de haitiska politikerna och då i synnerhet president René Préval som dröjde flera dagar med ett tal till folket.
–Man skulle ha trott att en megakatastrof som denna borde ha fått människor att enas – och det är en sådan anda jag efterlyser.
–Pengar? Miljarder och åter miljarder dollar kommer att strömma in, så det behöver inte bli problemet.
Enligt Viau skulle Préval definitivt förlora om val hölls idag, men det är ointressant eftersom han inte får ställa upp till omval. Oppositionspolitiker påpekar att de inte inbjudits att delta i någon typ av samtal om den fortsatta krisplaneringen i stormöte, ”états généraux”, med olika grupper representerade, utan att Préval enbart försöker bättra på sitt skamfilade rykte i umgänget med bidragsgivarna.
Skalvet blev klassutjämnande ett litet tag. Alla drabbades mer eller mindre, med någon familjemedlem, vän eller kollega bland dödsoffren. Minst utsatta blev, ironiskt nog, de allra fattigaste som inte hade så mycket att förlora och inte var vana vid någon som helst trygghet – och de allra rikaste som antingen klarade sig bättre för att deras praktvillor var stabilare eller helt enkelt befann sig i sina hem i Miami eller New York.
Nästa kapitel i Haitis dramatiska historia inleds snart när de beviljade miljarderna från givarkonferensen den 31 mars ska portioneras ut. Huggsexa om byggkontrakten kan väntas och kapitalströmmarna lär göra den haitiska vardagen ännu skevare. Redan nu kan man iaktta äldre utländska vita män i sällskap med unga vackra haitiska kvinnor och höra vittnesmål från säkerhetsexperter om småpojkar med pistoler instuckna innanför byxlinningen.
–Jag visade honom min pistol – och sa åt honom hur farligt det är, sa en amerikansk rådgivare en kväll på hotellet med det underförstådda budskapet att det nästa gång rör sig om äldre kriminella som inte flyr, utan rånar eller mördar.
Någon solidaritet av det slag Mario Viau drömmer om existerade inte före jordbävningen heller. Tvärtom är Haitis dryga 200-åriga historia fylld av övervåld och rofferi, från kolonialerans Frankrike, det kapitalistiska USA samt den egna eliten med rasism som gemensamt förtecken för alla inblandade. I katastrofrapporteringen utelämnas för det mesta narkotikasmugglingen från Colombia till USA via denna obevakade del av Karibien.
Inkomsterna från lukrativ kokaintrafik är omsatta i muromgärdade lyxvillor högt ovanför Port-au-Prince. Standarden på vägen upp dit är urusel, som i det i övrigt otillräckliga gatu- och vägnätet i Haiti, men det bekommer inte ”de rika” som chauffören säger. De kan snabbt köra om de fullproppade bussarna och lastbilarna med grönsakskorgar i sina fjädrade suvar med skuggade rutor – och ibland, precis som FN-personalen, med satelliter fastmonterade så att sökandet underlättas ifall de skulle bli kidnappade.
Klassklyftorna gapar alltså snarast större. Förmögna hyr in arbetare för att reparera eventuella skador eller överger egendomarna tillsvidare. De fattiga gatuförsäljarnas kunder har inga pengar och för att ta till ett i-landsuttryck blir det som alltid medelklassen som kläms åt, alltså familjerna i Morne Lazarre som mestadels har mat för dagen men inte vågar tro på en bättre framtid för sina barn.
–Det finns inget hopp för Haiti, säger fembarnspappan Jean Roosevelt Augustin, ”en katastrof” himlar han med ögonen, men det hjälper att han är en av få med jobbet kvar, på en tekofabrik.
I smutsen, stanken, misären och mitt i de desperata klungorna där det delas ut mat, eller utanför järnportarna till sjukhusen, får man anstränga sig för att tro på det haitiska folkets omtalade inneboende kraft – och för att påminna sig om att olycksbröderna i Chile var betydligt fattigare för inte så länge sedan.
De stora hjälporganen som förvisso stått inför en av de svåraste uppgifterna någonsin, har ännu inte fått flödena att fungera. Det mesta av framtidsplaneringen, där modetermer som ”ny urbanism” används med blandning av bostäder-jobb i nya områden, sker på andra håll och ingen vågar förutspå säkert när denna omflyttning av hundratusentals kan börja.
Fastän varningar utfärdades om den årligen återkommande regn- och orkansäsongen så snart det stod klart att över 1,3 miljoner blivit hemlösa, finns ännu ingen helhetslösning på bostadsfrågan, utan markägarna monterar upp höga staket av korrugerad plåt för att stänga ute människor som desperat jagar mer plats till sina tält.
Ett konkret – och positivt – experiment pågår för fullt främst i stadsdelen Turgeau. Inlånade experter, utrustade med sprayburkar inspekterar hus efter hus. Rött: måste rivas. Gult: värt att renovera. Grönt: beboeligt. Folk på de eländiga lägren på Champ de Mars mittemot presidentpalatset kom huvudsakligen från Turgeau och meningen med insatsen är att få dem att flytta tillbaka – om de nu vågar av rädsla för nya skalv.
–Jag är faktiskt förvånad över hur många hus som det är möjligt att bo i, säger Jean Luc Theobrun från Port-au-Prince stadsförvaltning som framhåller att det är bråttom innan regnsäsongen börjar.
Solenne Jasmé i Morne Lazarre är, som sagt, glad att vara tillbaka hemma igen efter ett par månader på Place St. Pierre i Pétionville och hon hoppas att familjen ska få riktigt tak över huvudet.
–Man kan inte bo i tält i hela sitt liv, säger Solenne Jasmé med konstaterandet att tältet de fått visserligen är präktigt men knappast lär motstå orkanvindar.
