För Barack Obamas del är detta ännu en kris som inträffar just under hans presidentskap. Någon patentlösning finns inte och dessutom ser USA:s relationer till de berörda länderna olika ut, trots tendensen att klumpa ihop dem som arabvärlden. En extrafaktor är dessutom det solida stödet till Israel, den enda demokratin.
Lite förenklat kan konstateras att USA:s inflytande var störst i Egypten, efter 30 års massivt bistånd till försvarsmakten. Stabilitet tycks fortfarande råda i några av småstaterna vid Persiska viken med viktiga amerikanska militära baser. Av allt att döma är det saudiska kungahuset angeläget om att stå på västs sida, med löften om ökad oljeproduktion.
Det ämnet – bensinpriserna – oroar såväl amerikanen i gemen som beslutsfattare i politiken och i näringslivet eftersom man befarar att konjunkturuppgången kan komma att bromsas igen.
De gigantiska amerikanska budgetunderskotten och kostnaderna för de två krigen gör att gamla frågeställningar om USA som världspolis hamnar i nytt ljus. Häromdagen skrev Mark Malloch Brown, tidigare biträdande generalsekreterare i FN, ett inlägg i Financial Times om att USA kommer att få en mycket större, om än växlande, roll i vägledningen av de här länderna.
Angående detta och liknande resonemang slog utrikespolitiska experter ut med händerna och undrade vad exempelvis italienare och fransmän är beredda att göra med tanke på sina långvariga band till regionen. Fast å andra sidan, tillade samma röster luttrat, brukar det bara vara USA med bistånd av Storbritannien som är berett att träda in för att bevaka egentligen gemensamma intressen.
Bortsett från fördömandena av våld (och allt tydligare språk gentemot egyptiske Mubarak) mot demonstranterna har Obama intagit en avvaktande hållning. Internt i Vita huset och UD arbetar man med en ny Mellanöstern- och Nordafrika-strategi som syftar till att skydda amerikanska intressen (olja, farleder, terrorbekämpning, invallning av Iran) parallellt med maningar till regimerna att tillåta en organiserad opposition. I lördags, vilket var i senaste laget enligt kritiker, framförde Obama krav på att Gaddafi måste gå – nu. Å andra sidan var USA först med sanktioner, hur effektiva nu sådana kan vara i detta läge.
Libyen är, som torde ha framgått för de flesta, ett specialfall med en diktator som tagen ur en Hollywoodthriller. Men om det förut påmindes om George W Bushs demokratiseringspropåer talas det nu om uppgörelsen med Gaddafi 2003, en extra raffinerad variant av de speciella relationer som rått med de olika autokratierna i området. Så länge som Gaddafi höll ord (alltså inte stödde terrorism eller skaffade massförstörelsevapen) fick de nya vännerna USA och Storbritannien ligga lågt med kraven i människorättsfrågor.
Terrorhotet ingår i analyserna i USA och på sajten Daily Beast konstaterade veteranen Bruce Riedel att al-Qaida togs på sängen och att händelseförloppet i Egypten går precis tvärtemot allt nätverket står för. Gaddafi passade dessutom på att skylla all opposition han mött på al-Qaida, även det mycket intressant, noterar Riedel.
