Verkligheten är paradoxal. I krisens Europa går den politiska kartan i blått, inte i rött. Kapitalismens kris tycks sammanfalla med en kris inom vänstern.
EU:s tyngsta institutioner domineras och styrs av borgerliga politiker: Europeiska rådet (Herman Van Rompuy), EU-kommissionen (José Manuel Barroso) och EU-parlamentet (Jerzy Buzek).
Det är center-högern som vinner de flesta valen. Vänstern har nyligen fått lämna regerings- makten i länder som Tyskland, Storbritannien och Ungern. I Belgien och Nederländerna deltar vänstern i utdragna, alltjämt resultatlösa koalitionsförhandlingar. I hela Öst- och Centraleuropa styr olika borgerliga konstellationer, med ett enda undantag: Slovenien.
Liknande mönster finns även i det traditionellt socialdemo- kratiskt dominerade Skandinavien, med Norge som främsta undantag. Här hemma ser Socialdemokraterna ut att på söndag gå mot ännu ett valnederlag. Dessutom riskerar partiet att få lämna över positionen som Sveriges största parti till Moderaterna.
I EU är vänsterstyre numera i huvudsak ett sydeuropeiskt fenomen, med Spanien, Portugal och Grekland som tydligaste exempel. Möjligen förstärks detta mönster om socialistpartiet skulle lyckas vinna valet i Frankrike 2012. Men även om Nicolas Sarkozys styre idag möts med starka protester så är en vänsterseger långt ifrån given.
Valutgången i Frankrike beror också på en faktor som numera måste läggas in de politiska kalkylerna på många håll i Europa: de populistiska och främlingsfientliga missnöjespartierna. Franska Front National, italienska Lega Nord eller Dansk Folkeparti har också det gemensamt att de rekryterar stöd bland annat från väljare i arbetarklassen som tidigare traditionellt röstade med vänstern.
Missnöjespartiernas framgångar avspeglar delvis vänsterns inre svårigheter. Och det är inte självklart att de protester som riktas mot borgerliga politiker som Nicolas Sarkozy, Angela Merkel eller Silvio Berlusconi leder till att vänsterpartierna förstärks.
Det tydligaste uttrycket för problemen inom vänstern är naturligtvis avsaknaden av starka profilerande politiska personlig- heter. Tony Blair var kanske den sista i den långa raden av framträdande europeiska namn som Willy Brandt, Olof Palme, François Mitterrand och Felipe González. Möjligen skulle Gior- gios Papandreou kunna närma sig den nivån, om han lyckas förverkliga sin ambitiösa reform- politik i Grekland.
Men de gamla hjältarna levde i en annan tid och under helt andra villkor än de som Giorgios Papandreou brottas med nu. Och däri ligger nog en grundläggande orsak till vänsterns problem. Det saknas ett gemensamt projekt i den globala finanskapitalismens tidevarv.
Historiskt har den europeiska socialdemokratins profilerande projekt varit bygget av välfärdssamhället. Men i sin konkreta utformning har det väsentligen varit flera olika avgränsade nationella projekt. Utformningen, regleringen och finansieringen av de olika komponenterna av välfärdssystemen är nationella angelägenheter.
Sociala trygghetssystem och arbetsmarknadspolitik liksom utbildning, vård och omsorg sköter varje land för sig. På så vis är välfärdsordningarna i Europa helt fragmentiserade. Marknaderna är sammanflätade medan välfärdssystemen är uppsplittrade.
I retoriken lever idén om inter- nationell solidaritet som skulle kunna förena den europeiska vänstern. Men den verkar svår att omsätta i något konkret gemensamt projekt.
För tio år sedan, när dåvarande EU nästan helt styrdes av vänstern, ledde idén bara till ett tämligen begränsade försök i ”mjuk samordning”. En harmonisering av välfärdssystemen vore praktiskt och politiskt omöjligt.
Denna europeiska paradox kan förskönande uttryckas som enighet i mångfald. Å ena sidan är Europa ekonomiskt och finansiellt så djupt integrerat att länderna blivit starkt ömsesidigt beroende av varandra. Å andra sidan är samma Europa politiskt och socialt starkt söndrat i sina nationella beståndsdelar.
Den förre danske statsministern Poul Nyrup Rasmussen (S) har ägnat mycket tankemöda åt hur politiken skulle kunna balansera den globaliserade finans- kapitalismen. Han förespråkar ”välfärdssamhällets renässans”.
Detta är vänsterns verkliga huvudvärk. Kan den idén utvecklas på en europeisk nivå? Kan den konkret utformas som ett trovärdigt gränsöverskridande projekt för ett europeiskt välfärdssamhälle? Det skulle för- utsätta en grundläggande solidaritet över nationsgränserna. Eller är dagens Europa alltför söndrat i de olika nationella systemen? I så fall saknar Europas vänster inte bara profilerande politiker utan också ett gemensamt profilerande politiskt projekt.
Rolf Gustavsson bevakar Europa. rolf.gustavsson@svd.se
