Barnen hamnade i skottlinjen för amerikansk eld och är tre av 10 000-tals civila offer för kriget i Afghanistan.

– Sådana här skador får vi in dagligen. Men vems är felet, är det talibanernas eller de utländska styrkornas? Jag anklagar båda sidor, säger doktor Kamila Hijran, ansvarig för ett sjukhus i Maidan Shar som drivs i Svenska Afghanistankommitténs regi.

Det som hände var att en taliban sköt en granat mot en amerikansk trupp i Jahizdistriktet, tio kilometer från Maidan Shar. Amerikanerna var ute på patrull tillsammans med den afghanska armén och besvarade snabbt skottet med en massiv attack. Skottlossningen överraskade åttaåriga Malalai som var ute på gården och passade bröderna Harun, 3, och Ihnsanullah, 4.

Läkarna har just gjort sin första insats när SvD besöker sjukhuset. Harun har fått en kula genom armen och en annan genom höften. Ihnsanullah har fått en kula genom magen som bland annat spräckt urinblåsan och Malalai har klarat sig bäst och ”bara” fått ett skott i foten.

Det här tillhör dagsrutinerna på sjukhusen i Wardak, en av landets 34 provinser. Trots att vi bara kört 30 km från huvudstaden Kabul befinner sig SvD i ”talibanland”. Talibanerna kontrollerar ungefär 80 procent av provinsen och säkerhetsläget är därför spänt.

På väg ut från Kabul ringer vår chaufför till huvudorten Maidan Shar för en sista kontroll av säkerheten. Bakom vår bil finns också en följebil. En punktering eller något annat problem med bilen i det här området kan bli ödesdigert när det finns utlänningar i sällskapet. Därför ska det helst vara en reservbil med.

Här i Maidan Shar är det dock relativt säkert så länge det är ljust. En amerikansk bas håller talibanerna borta under dagtid, men inte ens de utländska soldaterna vågar patrullera mer än tio, kanske tjugo km från huvudorten. Och på natten stannar både utländska och afghanska soldater bakom sina starkt skyddade murar och posteringar på taken.

Provinsens guvernör vågar heller inte stanna i staden trots sina livvakter. Han liksom övriga tjänstemän åker under bevakning till det relativt säkra Kabul så fort det börjar skymma.

Ghulam Nabi, en 57-årig välväxt afghan, är platschef för Svenska Afghanistankommittén (SAK) i Wardak. Under tio år slogs han som mujaheddin mot de sovjetiska inkräktarna. När Sovjet 1989 drog sig tillbaka lade också Ghulam Nabi ned sina vapen och nu kämpar han med helt andra medel för att hjälpa sitt land.

– Talibanerna här i Wardak höll en låg profil under 2002 och 2003, många flydde till Pakistan. Sedan har de kommit tillbaka och utnyttjat sina gamla nätverk och i dag är de starkare än någonsin efter 2001, säger Ghulam Nabi.

Men det finns en paradox i situationen i Wardak, åtminstone om vi ser det med västerländska ögon. Trots att talibanerna styr går drygt 105 000 barn i skola. I de över 100 skolor som SAK driver finns 12 000 flickor och 10 000 pojkar. Och det sker med talibanernas goda minne.

– Talibanerna har gjort besök i våra skolor och kontrollerat vad vi lär ut om religion. De ställde frågor till flickorna om Koranen och när de fick rätt svar var de nöjda. Varken i våra skolor eller i de 55 kliniker som finns i provinsen har vi haft några stora problem med talibanerna, säger Ghulam Nabi.

Förklaringen är att det finns olika typer av talibaner. De mest fruktade är de pakistanska, arabiska och de från Centralasien som vällt in över gränsen. Deras mål är att döda utlänningar och de bryr sig mycket lite om vad som händer med landet Afghanistan. De lokala talibanerna däremot har ett egenintresse av att det finns skola och sjukvård i byarna och är därför betydligt mer återhållsamma.

– De afghanska talibanerna är som ett finger på handen, de tillhör vårt land. Därför är det naturligt om de finns representerade i regeringen så länge de respekterar våra lagar, säger Ghulam Nabi, som dock är rädd för det pakistanska inflytandet på talibanerna.

– Varför får lärare och läkare vara i fred men inte ingenjörer? Jo, för att ingenjörerna bygger upp vår infrastruktur och bidrar till att vårt land blir starkt. Men Pakistan vill inte ha ett starkt Afghanistan utan fortsätta styra via talibanerna, fortsätter han.

I Wardak har talibanerna sin egen skuggregering, som styr politiken i de flesta byar. Till skillnad från när de av president Hamid Karzai utsedda administratörerna ska bestämma så tar talibanerna snabba beslut och utfärdar ofta dödsdomar.

De dömda - ofta afghaner som samarbetar med de utländska styrkorna och sådana som begår vad som klassas för sexbrott – avrättas genom hängning. I bland i officiella sammanhang där även den dömdes familj tvingas närvara. De avrättade kan bli hängande i dagar som varnande exempel.

Men vad händer om talibanerna tar kontroll även över huvudstaden Kabul? Ghulam Nabi funderar som vanligt eftertänksamt innan han svarar:

– Förutsättningarna är inte som förra gången, 1996, när de tog makten. Nu kommer vi inte att tolerera att utländska talibaner bestämmer. Men mycket beror på vår regering. Om den är svag är risken stor för ett nytt inbördeskrig, säger han.

Men han konstaterar också att grannländer som Pakistan, Ryssland och Iran, liksom USA har egna intressen i Afghanistan. Och i den stormaktspolitiken är det få som bryr sig om vad som händer med åttaåriga Malalai och hennes två småbröder.