Krigets flyktingar väntar i ovisshet

– De har tagit mormor, de har tagit henne som gisslan, skriker en flicka och springer ut på trappan när jag närmar mig skolan.

När hon lugnat ned sig något får vi höra mer om 14-åriga Milenas historia.

Själv lyckades hon fly från krigets helvete i Sydossetiens huvudstad Tschinvali i lördags, men mormor stannade kvar. Bussen som mormodern lyckades komma med igår var på väg mot Nordossetien när den stoppades av georgiska styrkor och tvingades vända och köra till Georgiens huvudstad Tbilisi.

Jag befinner mig alltså i Nordossetien, 80 kilometer från gränsen och ytterligare 100 kilometer från Tschinvali där våldsamma strider fortfarande rasade igår. Längre än hit får inte utländska journalister åka och säkerhetskontrollerna är stenhårda.

Men även här är kriget på alla sätt närvarande. Flygplatsen påminner mer om en militärbas med sin skog av attackhelikoptrar och på vägen in till staden passerar vi kilometerlånga köer av militärfordon.

Vittnesmålen är också skrämmande. Som samtalet med Marita Valerissa som kom till skola nummer 14 på söndagsmorgonen tillsammans med döttrarna Marina och Irina.

– Hela vår stad är förstörd. De georgiska banditerna har skjutit sönder vår stad, den ligger helt i ruiner, säger Marita Valerissa med tårarna strömmande nedför kinderna.

Här i Nordossetien är bilden av kriget helt annorlunda än den som normalt visas i Väst. Här jämförs den georgiske presidenten Michail Saakasjvili med Hitler och under hela söndagen hör jag bara svordomar och andra kraftfulla uttryck när Saakasjvilis namn nämns.

Flera uppgifter talar om att 34 000 av Sydossetiens 70 000 invånare har lyckats fly, 12 000 av dessa har tagit sin tillflykt i Nordossetiens huvudstad Vladikavkaz där daghem, skolor och alla tänkbara lokaler utnyttjas för att ta hand om flyktingarna.

– Jag kan inte berätta så många detaljer om striderna. När Georgien började skjuta granater sökte vi skydd i källaren. Efter ett dygn började vatten och mat ta slut, det fanns ingen el. Vi visste att det var livsfarligt att lämna källaren, men vi hade inget val, säger Marita Valerissa.

Marita tar en paus, torkar tårarna och frågar försiktigt om hon kan berätta allt hon såg på väg ut från staden.

– Jag såg en familj med mamma, pappa och tre barn som satt i en sönderskjuten bil. Så kom en stridsvagn och körde över den. Jag har inte ord för att beskriva vad som hänt, ni måste se det med egna ögon, säger hon.

Skola nummer 14 har förberett plats för 60 personer. När rektorn Nina Vasiljevna på kvällen räknar hur många som registrerat sig blir det 133 namn, i huvudsak kvinnor och barn.

– Vi började förbereda oss för att ta emot flyktingar redan på fredagsnatten. På söndagsmorgonen kom de första och vi har redan överfullt. Men alla här i staden hjälper till, hämtar en familj, eller två, ger dem mat och husrum, säger Nina Vasiljevna, medan flyktingarna kommer i en ström till henne med frågor.

– Det är ohyggligt att se hur barnen och deras mammor mår när de kommer hit. Många har inte ens fått med sig sina pass. De har suttit i mörkret i sina källare, många utan mat, och så har de haft en livsfarlig resa hit. Och när de kommer hit vet de inte vad som hänt deras släktingar som inte lyckats fly. Den georgiske presidenten kan inte vara en normal människa som startat detta, säger Nina Vasiljevna.

Det är knappast några män i den tillfälliga flyktingförläggningen. Alla har stannat kvar för att, som kvinnorna säger, ”försvara vårt fosterland”.

Men det är inte bara sydossetiska män som är beredda att kämpa mot Georgien.

– Jag anmälde mig som frivillig igår, men automatkarbinerna hade tagit slut så jag fick ingen. Men självklart ställer vi upp för våra bröder i Sydossetien, vi är ju ett folk, säger Valerij, som skjutsar mig från flygplatsen.

Jan Blomgren

08-13 52 60

jan.blomgren@svd.se

Fler artiklar