Även om det rör sig om två ickedemokratiska regimer kunde skillnaden inte vara större. Efter jordbävningen i måndags skickade de kinesiska myndigheterna 20 000 militärer till området, premiärminister Wen Jiabao reste dit för att tala med folk på platsen, både kinesiska och utländska journalister finns där och Peking vädjar om hjälp från alla tänkbara håll.
I Burma däremot går hjälparbetet med snigelfart. Buddhistiska munkar och lokala, enskilda grupper – inte landets 400 000 starka militär – hjälper till så gott det går med begränsat bistånd från Röda Korset, Rädda Barnen och ett par andra internationella organisationer. Journalister stängs ute från katastrofområdet och ingen från landets högsta ledning har varit där.
FN höll en presskonferens i Bangkok i går där dess representanter ansträngde sig till det yttersta för att ge en positiv bild av läget. Hjälpen börjar nå fram, sade de, och man hoppas att på fler sändningar och mer samarbete från de burmesiska myndigheternas sida – vilket föranledde en journalist att fråga varför de hela tiden talade i futurum. Det är nu nästan två veckor som cyklonen slog till, men representanterna från FN-organen talade som om det var första eller andra dagen. Svaret från Amanda Pitt från FN: s Office for the Coordination of Humanitarian Affairs svarade undanglidande att ”alla gör så gott det går”.
Marcus Prior från the World Food Programme, WFP, tillbakavisade uppgifterna om att energikex från hans organ förts bort till arméläger och ersatts av billiga, inhemska skorpor.
– Jag har kontrollerat med vår personal i Rangoon och det stämmer inte, sadde Prior – trots att flera samstämmiga uppgifter från enskilda burmeser pekar på motsatsen. Burmesiska källor i Rangoon säger också att takmaterial som sänts som hjälp från Kina säljs av militären vid stadens flygplats. En kvinna fick betala motsvarande ett par hundra kronor för lite korrugerad plåt. Privata affärsmän har ombetts att skänka två miljon burmesiska kyats, ungefär 11 000 kronor, var till militären för ”cyklonens offer”. De pengarna stannar i militärens fickor. Bland de positiva nyheterna från FN-folket i Bangkok var att regimen ställt två helikoptrar och 30 lastbilar till förfogande. Bättre än ingenting, men en droppe i havet med tanke på katastrofens omfattning.
Prior sade också att man nu nått 50 000 människor – en positiv utveckling, men 750 000 människor står i behov av omedelbar hjälp med mat. Minst lika många behöver annat bistånd. I måndags flög det första Hercules- planet från USAs flygvapen in med hjälp, men amiral Tomothy Keating från Stillhavskommandot som eskorterade sändningen sade efteråt till amerikanska CNN att den burmesiske officern han mötte inte tycktes ha någon klar uppfattning om katastrofens storlek. ”Han beskrev situationen som om det var på väg att återgå till det normala. Folk återvänder till sina byar, de planterar grödor och och snart kommer monsunen och spolar bort saltvattnet från åkrarna”, sade officern enligt Keating.
Det är den verklighetsfrämmande inställning, de hittills bristfällande hjälpinsatserna och FN- Organens överdrivet diplomatiska attityd som övertygat alltfler att omvärlden borde ingripa utan den burmesiska regimens godkännande. Frankrikes utrikesminister Bernard Kouchner föreslog detta redan i förra veckan, och nu säger Storbritanniens utrikessekreterare David Miliband i princip samma sak. Det kanadensiska parlamentet har diskuterat frågan och Australiens f d utrikesminister Gareth Evans, som nu förestår den Bryssel-baserade tankesmedjan the International Crisis Group, säger att mer drastiska åtgärder måste vidtas om den burmesiska regeringen fortsätter att streta emot.
Visst förekommer det visst arbete på marknivå och det skall inte förringas. Men detta tycks vara inte tack vare utan trots militärjuntan inställning till katastrofen. Kina kan på egen väg klara av hjälparbetet i sitt drabbade område. Men inte Burma med dess begränsade resurser. För att undvika en ännu större katastrof kan blir det för varje dag som går alltmer sannolikt att en ”humanitär intervention” är nödvändig. Det skulle få militärjuntan att sparka bakut. Men vem bryr sig om den när hundratusentals liv står på spel?
