Agendan visar tydligt hur den västliga försvarsalliansen har ändrat skepnad. För 60 år sedan var uppdraget klart. De västallierade hade dragit tillbaka större delen av sina trupper från ett krigshärjat Europa medan röda armén stod kvar.
Situationen spetsades till under Berlinkrisen 1948–49 med luftbron till den avskurna miljonstaden samt kommunisternas övertaganden i Ungern, Rumänien, Polen och Tjeckoslovakien. Bara fyra år efter kriget hotade åter konfrontation och den 4 april 1949 grundades den västliga försvarsalliansen i Washington.
Idag är uppdraget mindre klart. Sedan Berlinmurens fall 1989 lyder frågan: Försvar mot vem? Terrordåden den 11 september 2001 tycktes ge Nato en ny mission. I George W Bushs version blev det GWOT, Global War on Terror. Det var ett martialiskt budskap som i stora delar av Europa möttes av förfäran och ledde till allt frostigare relationer över Atlanten.
Tongångarna från Barack Obama är försonligare. ”Begreppet Global War on Terror använder vi inte längre”, fastslog utrikesminister Hillary Clinton i tisdags. Obama förstärker trots detta truppinsatsen i Afghanistan och skickar ytterligare 17000 soldater och 4000 militära rådgivare under det närmaste halvåret.
–Det är mer än sju år sedan talibanerna jagades bort från makten men kriget fortsätter och motståndarna kontrollerar delar av Afghanistan och Pakistan, konstaterade presidenten i en tillnyktrande beskrivning förra fredagen.
I Afghanistan finns snart över 90000 utländska soldater och militära rådgivare. Den nationella försvarsmakten uppgår till 82000 soldater. Ändå var 2008 det blodigaste året på länge.
Obama vet att USA inte kan vinna kampen mot al-Qaida på egen hand. Men då tänker han inte på föregångarens ”Coalition of Willing” som splittrade Europa i Irakkriget. Alliansen som han nu försöker foga samman är bredare och den bygger på att USA inte längre dikterar villkoren.
Budskapet kommer att tas emot med entusiasm på Natotoppmötet. I spetsen för de länder som pockar på mer civil hjälp står Tyskland som har 3600 soldater i Afghanistan. Att dessa finns i de relativt lugna nordliga provinserna har i USA, Kanada och Storbritannien väckt ilskna krav på tyskt engagemang i de oroliga södra områdena, men också förstärkta insatser från andra europeiska stater.
På toppmötet kommer detta att vara en av de tunga infekterade frågorna. Utåt gäller det dock att visa slutna led. Så ska Frankrikes preident Nicolas Sarkozy möta de övriga stats- och regeringscheferna på Europabron mitt mellan de före detta arvfienderna Tyskland och Frankrike för att bekräfta återinträdet i Natos militärkommando.
Inträdet kommer 43 år efter det att Charles de Gaulle drog tillbaka de franska styrkorna från Nato för markera Frankrikes oberoende. Det är ett argument som än idag väger tungt. I den avgörande parlamentsdebatten den 17 mars i år försäkrade premiärminister Francois Fillon att Frankrike ”inte låter sig styras av någon”.
–En multipolar värld håller på att växa fram. Men regeringen klamrar sig ast vid de gamla maktblockens logik, dundrade förre premiärministern Laurent Fabius och konstaterade att Frankrike kastar sin identitet över bord.
Hur känsloladdad frågan är visar ett uttalande från parlamentsledamoten Pierre Lelouch från Sarkzoys egna konservativa parti UMP: ”Frankrikes oberoende ställning i Nato är en symbol lika viktig som Eiffeltornet eller baguettebrödet.”
Symbolladdat är också beslutet att på toppmötet välkomna de två nya medlemmarna Kroatien och Albanien. Däremot torde man undvika att ens nämna Georgien och Ukraina som hoppas på medlemskap.
På toppmötet i Bukarest förra året lades ärendet på is efter motstånd från bland andra Tyskland, Nederländerna och Spanien. Polen och andra östeuropeiska medlemsstater kritiserade att alliansen böjt sig för påtryckningar från Moskva.
Oklart är om toppmötet kommer att besluta om efterträdare till generalsekreterare Jaap de Hoop Scheffer som avgår i slutet av juli. Den danske statsministern Anders Fogh Rasmussen backas upp av
USA, Tyskland, Storbritannien och Frankrike men möter hårt motstånd i den islamska världen där man pekar på Muhammedteckningar i danska Jyllandsposten och
vad man betraktar som statsministerns otillräckliga ursäkt.
Detta öppnar för andra kandidater.
Till dessa hör den polske utrikesministern Radoslaw Sikorski, dennes norske kollega Jonas Gahr Stoere samt kanadensiske försvarsministern Peter McKay.
Den enda som officiellt har framförts som kandidat är den förre bulgariske utrikesministern Solomon Passy, som till och med har en egen stödsajt på webben. ”En man som dricker nypressad paprika och i huvudet kan räkna ut cirkelns kvadratur”, heter det där.
