Talet vid Nobelprisceremonin var det andra på drygt en vecka som handlat om krig och fred. Många bedömare ansåg att Barack Obamas försvar för Afghanistanupptrappningen var både trovärdigare och känslosammare i Oslo än på krigshögskolan West Point.

Även om Obama fördömde Irakkriget har han aldrig varit någon pacifist och nu börjar en Obama-doktrin skönjas. I försöken att karakterisera denna märks begrepp som: multilateralism med skärpa, realism med hjärta, mer George H W Bush än George W Bush, en mjukare neokonservativ.

Barack Obama fick beröm för den inledande ödmjukheten men också för att han sedan drog upp en realistisk världsbild med ondska, hot och fiender som måste mötas med vapenmakt. I amerikanska öron utgjorde detta en berättigad näsknäpp mot naiva europeiska fredsivrare och det anmärktes att den norska Nobelkommittén måtte ha varit förvånad.

Den förre republikanske talmannen Newt Gingrich kommenterade efteråt att talet var ”mycket bra”, vicepresidentkandidaten 2008 Sarah Palin instämde ”jag gillade det han sade” och ledarskribenterna i Wall Street Journal utfärdade ett ”Grattis, herr president”.

I demokratiska led lyfte man fram att Obama brutit med Bush på avgörande punkter, som tortyren och Guantánamolägret. Men åtskilliga tyckare beklagar sedan att Obama gett efter för generalerna i Pentagon och undrar om inte 100 miljarder dollar per år skulle kunna användas effektivare på andra sätt i det trots allt lilla landet Afghanistan.