Foto: johan persson/KONTINENT
–Undan, undan! Pojkar med käppar försöker trycka tillbaka den blytunga människomassan utanför portarna. Ett tiotal personer som har ropats upp med namn armbågar sig fram genom folkhavet, tar sig in på den vildvuxna fotbollsarenan och börjar springa mot ett litet bord i gräset.
Det är en lördag i oktober och flyktingarna från ett av lägren i Rutshuru, sju mil norr om provinshuvudstaden Goma, ska hämta ut sina matransoner. De får visa upp sina kort, bockas av på en lista och kan sedan snubblande ta sig mot ärtor, salt och olja.
–Det här kommer bara räcka fyra, fem dagar, men vi är glada över att äntligen få mat, säger en mjölig man som kallar sig Simon.
Det är första gången på två månader som hjälpsändningarna med mat når Rutshuru. Innan dess har lastbilarna gång på gång fått vända på grund av oroligheter längs vägen. Ändå har FN beslutat att bara dela ut hälften av den mängd mat som är ett minimum för att överleva. I Goma har flyktingarna fått förklaringen att det är kris i världen.
De har svårt att tro på det.
Dagen efter är en söndag och i Nyongera utanför Rutshuru är invånarna upprörda. Grannlägret hann få sina ransorer, men nu har nya strider stängt vägen.
–Det går inte att ha det så här, maten kommer två, tre månader för sent och våra presenningar är så utslitna att det regnar in i hyddorna. När vi inte har mat går kvinnorna ut för att samla ved att sälja, och då blir de våldtagna, berättar lägerchefen.
Änkan Imana Iraguha Esperence nickar. Hon håller räkningen. 115 kvinnor i lägret har våldtagits av beväpnade män när de har varit ute i bushen.
I en bastuvarm presenningshangar i lägret Mugunga utanför Goma bor fyrabarnsmamman Mapendo Lukoo tillsammans med ett femtiotal andra nyanlända flyktingar. Hennes blick är fäst på något som bara hon kan se.
–Jag tänker inte på så mycket, bara på om jag kommer att få lägga mig hungrig ikväll igen, säger hon.
Det blir inte så mycket till samtal. Kongos flyktingar följer inga afrikanska såpoperor, skissar inte på bröllopsklänningar, drömmer inte om att bli popstjärnor. De tänker bara på mat.
Hela tiden.
Norska flyktinghjelpen, NRC, organiserar hjälpen runt Goma och har studerat vilka effekter halveringen av matransonerna får.
–Människor löser det, men de löser det på ett osunt sätt. Till exempel kan vi se att prostitutionen ökar dramatiskt, liksom spridningen av sexuellt överförbara sjukdomar, säger landdirektören Ulrika Blom Mondlane.
Barnen tas ur skolan för att arbeta och kvinnorna ger sig ut i skogen efter ved, där de löper en ständig risk att våldtas.
–Och så får rebellgrupperna lättare att rekrytera eftersom de kan erbjuda mat och pengar.
Ändå är det svårt att hitta en kongoles i Norra Kivu som vill prata politik. Vinnaren idag kan vara morgondagens förlorare. Det är säkrast att bjuda regeringssoldaterna på cigaretter, rebellerna på öl. Men 73-årige Jack Kwingira är gammal nog att strunta i teatern. Han sitter på en bänk i Nyongera och gestikulerar så att stråhatten håller på att åka av.
–Vi är alla här på grund av Rwandaflyktingarna. De har tagit över vår gamla by, vår mat och våra djur. De måste ut härifrån, annars blir det aldrig fred!
Den som vill förstå konflikten måste blicka österut över gröna fält och mjuka kullar, mot gränsen till Rwanda. Över den flydde många hutuer, ansvariga för folkmordet 1994, eftersom de var rädda att tutsierna skulle hämnas. I Kongo fick de mark och vapen av dåvarande president Mobutu och fortsatte att göra räder in i Rwanda.
Trots att Kongo åtog sig att avväpna och arrestera dem för flera år sedan är de fortfarande kvar. Idag kallar sig milisen FDLR och kontrollerar landområden där kvinnor våldtas och befolkningen tvingas till slavarbete.
Den Rwandastödda rebellgruppen CNDP, med den avhoppade generalen Laurent Nkunda i spetsen, bildades i protest mot FDLR:s framfart och regeringens flathet. För att finansiera sin verksamhet deltar också de i plundringen av Kongos naturresurser och de slåss numera mest mot regeringsstyrkorna. Kriget böljar fram och tillbaka, områden byter härskare och civilbefolkningen flyr än hit, än dit.
I Norra Kivu finns över en miljon internflyktingar.
– Håll i er!
Chauffören Manuel sladdar mellan hålen i vägen så att dammet yr. Trots att Kongo är ett av världens rikaste länder, sett till naturresurser, saknas det mesta. Asfalt till exempel. År av krig och vanstyre har krossat infrastrukturen. Det går inte ens att skicka ett brev.
Men flygplanen med mineraler går punktligt. Koltan, guld och tenn lämnar landet varje dag. Grannarna Rwanda och Uganda ökar sin BNP genom framgångsrik mineralexport, trots att det inte finns några sådana mineraler i deras egna länder. I svenska mobiltelefoner finns koltan från Kongo – bruten i gruvor som kontrolleras av olika milisgrupper.
Så länge det råder krig och kaos är det rea. Och alla vill ha en bit av kakan.
Monuc, en av världens största och mest utskällda FN-styrkor, sitter mitt i den illaluktande smeten. Dess mandat är att skydda civilbefolkningen, men man klarar inte ens av att säkra vägen för hjälptransporterna.
Alpha Sow, ledaren for Monuc i Goma, sitter bakom murar och taggtråd och ser lite trött ut.
–Norra Kivu är lika stort som två Rwanda, det är omöjligt att skydda civilbefolkningen överallt, säger han.
Ofta skapar Monucs taktik förvirring och ilska. Vid strider där civila bedöms vara särskilt utsatta, händer det att soldaterna skickas in som en buffert mellan rebeller och regering.
–Då blir människor arga, för de vill att vi ska göra något vi inte har mandat att göra: slåss tillsammans med regeringen och köra ut rebellerna, säger Alpha Sow.
Samtidigt tycker både rebeller och regeringsstyrkor att Monuc har tagit motståndarens sida och saboterar deras framryckning.
– I kritiken mot oss enas forna fiender, konstaterar Alpha Sow lakoniskt.
Under tiden fortsätter Kongos flyktingar att slå knut på sig själva i jakt på ett par potatisar och en bit tvål. 25-åriga Shukuru Kahindo sitter i en hydda byggd av bananblad och ammar sina två dagar gamla tvillingpojkar.
Hon flydde från sin by för två veckor sedan, nu vill hon bara hem.
–Livet som flykting är ett liv av lidande. Se på mig, jag har just blivit mamma, men jag är en mamma utan mat, en mamma utan grytor och en mamma utan spis. Det är inget liv.
