Problemet är att det är väldigt många kockar inblandade i den soppa som presidentvalet förvandlats till. Här finns de libanesiska politikerna, som av den tysta majoriteten beskylls för att agera som inskränkta klanhövdingar utan nationell ansvarskänsla.

Men också grannländerna i det infekterade Mellanöstern använder Libanon som arena för sina inbördes konflikter. Och tunga internationella aktörer som USA och Frankrike har många fingrar med i spelet, liksom Iran.

Vi andra sitter som gisslan i detta spel, säger en bekymrad libanesisk analytiker.

Att presidentvalet skjutits upp en vecka efter det att Émile Lahouds mandattid går ut är inte författningsenligt, enligt bedömare. Men å andra sidan vore alternativet – att inte söka en kompromisslösning – ännu värre, resonerar de.

Nu gäller det också om de utländska spelarna är redo för en kompromiss. Analytiker i Beirut spekulerar i om USA i det tysta kan vara på väg att låta Syrien få tillbaka en del av sitt inflytande i Libanon. Det i sin tur förklaras med att de israeliska ledarna sägs ha gjort klart för USA att man inte vill se ett maktskifte i Damaskus.

Men ett problem för Libanon är att USA och Syrien inte talar med varandra i dag. En sådan dialog skulle kunna ta upp frågan om FN-tribunalen om Haririmordet. Det är möjligt att åklagarna kommer att peka ut riktigt tunga namn i Damaskus.

Men det kan ju också bli som med Lockerbierättegången, efter sprängningen av PanAm-planet, där bara libyska underhuggare fick bära hundhuvudet.

Spaniens, Italiens och Frankrikes utrikesministrar är alla mycket aktiva i diskussionerna om presidentvalet. De har stora insatser i FN-styrkan Unifil.