I en tid då vi bombarderas med profetior om den hotande apokalypsen så erbjuder Belgien en lockande tillflyktsort. Här inträffar allting långsammare än på andra håll och ofta med kraftig försening. Den berömda belgiska förmågan att finna kompromisser består som regel i att ge tiden tid och i att alla olösliga problem skjuts på en obestämd framtid. Dit hör Belgiens stegvisa upplösning som statsbildning. Bakom den avvaktande hållningen ligger en livsfilosofi som jag med stigande ålder finner allt mer sympatisk. Den avspeglar djupa insikter om villkoren för hur människor kan leva tillsammans under någorlunda civiliserade former. Med den insikten utgör Belgien en fridfull kontrapunkt till alla de ultimativa och fyrkantiga attityder som behärskar andra delar av Europa.

Kort sagt, här finns ingredienserna till en högexplosiv cocktail, men Belgien är inte Balkan.

Även utgången av den senaste politiska krisen blev till slut en typisk belgisk kompromiss. Efter ett par präktiga misslyckanden kunde Yves Leterme till slut bli Belgiens nye premiärminister, men först sedan han underordnat sig den belgiska kompromissens logik som samtidigt ser ut att krossa honom. Inför valet för nio månader hade Leterme utfärdat extravaganta separatistiska löften som gjorde honom till Flanderns populäraste politiker. Idag har populariteten eroderat i Flandern och i övriga Belgien möts han med formidabel misstänksamhet. Det egna partiet hotar dessutom ställa Leterme inför misstroendevotum om han inte om tre månader presenterar ett förslag till radikal reform av maktfördelningen i Belgien.

Yves Leterme faller offer för sin egen maximalism. Fortsätter han att driva den spränger han regeringen. Överger han den så förlorar han sin ställning i de egna leden. Frågan är hur han vill överleva sommaren. Som Belgiens regeringschef eller som flamländsk separatist?

Den som inte följer kompromissens logik hamnar i kulturkrock i Belgien.

Detta lärde jag mig första gången för 20 år sedan när Jan Carlzon och Curt Nicolin försökte köpa upp det nedgångna flygbolaget Sabena och inkorporera det i SAS. Förhandlingarna gick så långt att bolagen öppnade böckerna för varandra och på förmodligen goda grunder lade Carlzon och Nicolin fram en paketlösning. Företagsekonomiskt optimalt. Socialantropologiskt katastrofalt.

Jag minns hur Sabenas chef, Carlos Van Rafelghem, var djupt chockad över de otåliga svenskarnas respektlösa tilltag. Han ville först börja förhandla om detaljer innan man kom till det slutliga paketet. Men Jan Carlzon hade redan på förhand låtit spela in en video riktad till det nya företagets anställda. Han nya företag var tänkt att heta ”Scandinavian and Sabena”, det vill säga SAS. När detta nådde Sabenas chef sprack affären.

Även här är den generella lärdomen enkel. I ett Belgien med den tålmodiga kompromissen som rättesnöre kan man kan bara önska sig en liten bit i taget och hoppas på att det efter hand öppnas en spiral av framtida möjligheter. Allt genast går inte.