Kommer USA anfalla Iran?

Planer finns, men om de kommer att verkställas är en öppen fråga. Bushadministrationen vill skynda på utvecklingen av en bunkerkrossarbomb. Denna vapenutveckling ses även i USA-kongressen som konkreta tecken på att Vita huset har långt framskridna planer på att anfalla underjordiska kärntekniska anläggningar i Iran. De nya bomberna väger femton ton, lika mycket som två elefanter, och beskrivs av demokrater i kongressen som ”en tydlig röd varningsflagg” mot Iran. Detta långa och smala vapen ska kunna borra sig igenom flera ­lager av betong innan det exploderar – vilket får bedömare att tro att det är avsett för under­jordiska anrikningsanläggningar som Natanz i Iran.



Är Iran på väg att skaffa sig kärnvapen?

Iran förnekar det, men många i omvärlden befarar det. Iran hävdar att de tillverkar kärnbränsle för civilt bruk endast, men USA misstänker att Iran med sina 3000 centrifuger för anrikning av uran, samt alla tidigare år när Iran hemlighöll nukleära anläggningar, har långt framskridna planer på att framställa egna kärnvapen. USA hävdar att de kan nå det målet tidigast 2011, med nuvarande utvecklingstakt.

Måste vi räkna med ett nytt storkrig vid Persiska viken?

Nja, USA:s ambassadör vid FN:s atomenergiorgan IAEA, Greg Schulte, understryker att USA i första hand söker en diplomatisk lösning. Men president Bush har varnat världens ledare för att ett ”tredje världskrig” kan bli följden, om inte Iran hindras att skaffa sig kärnvapen. En markinvasion kan dock USA:s ansträngda krigsmakt inte kosta på sig till följd av de utdragna ­krigen i Irak och Afghanistan. Om USA anfaller Iran blir det från luften. Men risken är stor för att det skulle få annars regim­kritiska iranier att sluta upp bakom landets ledning.

Vad kan förhindra ett nytt krig?

Bland annat risken för att oljepriset, vilket redan idag ligger över 90 dollar fatet, skulle skjuta upp till oanade höjder. Men också ­risken för att en konflikt mellan USA och Iran kan få oanade följder och bli svår att stoppa. I Irak, och säkert inte bara där, kan de amerikanska trupperna komma att konfronteras av shiitiska självmordsbombare, och inte bara som nu av sunniarabiska självmordsbombare (vilka främst kommer från Saudiarabien och Nordafrika). I Iran har islamistiska frivilligorganisationer redan skyltat med frivilliga som säger sig vara villiga att offra sig som ”martyrer” mot amerikanska intressen över hela världen, om USA anfaller.

Hur går förhandlingarna mellan FN:s atomenergiorgan IAEA och Iran?

I andra halvan av november ska IAEA:s chef Mohamed ElBaradei lägga fram sin Iranrapport vilken sedan går vidare till FN:s säkerhetsråd. Men redan innan dess kan detaljer läcka ut. Det skissas redan på hur nya FN-sanktioner mot Iran kan komma att se ut, ­under FN-stadgans tvingande ­kapitel sju.

Det ryktas om att ElBaradeis rapport kan skingra en del dimmor kring Irans tidigare nukleära program, medan fler frågetecken tros kvarstå kring Irans nuvarande och framtida kärnbränsleprogram. Kina och Ryssland väntas vilja ge Iran en prövotid, medan USA, Storbritannien och Frankrike tros kräva hårdare sanktioner. Frankrike har under Sarkozy blivit ”mer amerikanskt än amerikanerna själva”. Gordon Brown är mer försiktig och står inte Bush lika nära som Blair. EU:s utrikeschef Javier Solana har blivit marginaliserad. Nya FN-sanktioner, om de går igenom, tros inte träda i kraft denna sida nyår.

Vilken roll spelar Sverige i IAEA:s styrelse?

Sverige vill till varje pris hålla EU samlat. Annars befarar man att risken ökar för att USA agerar på egen hand. Men en samman­hållen EU-linje blir också mer ­urvattnad. USA försöker nu ­pressa EU-länderna att införa egna sanktioner mot Iran, utöver FN-sanktionerna.

Skulle EU-sanktioner bli kännbara?

Ja, EU-länder är viktiga handelspartner för Iran. Irans hittills största handelspartner är Tyskland, men tyskarna håller på att bli omsprungna av Kina. Redan nu drar tyska, franska och brittiska banker åt sig öronen när det gäller ­affärer med Iran. Medan europeiska oljebolag drag sig ur expanderar PetroChina i Iran. Öst ­ersätter väst.

Hur ser maktkampen ut i Teheran?

President Ahmadinejad utmanas av den konservative pragmatikern Rafsanjani. Maktkampen gick in i en ny fas när Rysslands president Putin besökte Teheran nyligen. Putin gav enligt iransk press ett kärvt budskap till Irans högste ledare, ayatolla Khamenei, om att USA menar allvar med talet om militära attacker. Det har eldat på Rafsanjanis kritik mot Ahmadinejad. Rafsanjanis budskap vid en fredagsbön nyligen var att ”nu har ni dragit oss ända fram till avgrundens rand, knuffa oss inte utför ­stupet”. Rafsanjani vill att Iran fortsätter att förhandla med EU:s tre stora. ”Mer resonabla människor runt Högste ledaren i Iran” försöker, enligt experter som Sipris ­Shannon Kile, hitta en alternativ lösning. Det spekuleras i om Irans Högste ledare försöker ge Ahmadinejad det rep som han kan hänga sig själv med. Dennes hårdföra linje, som drabbar den iranska ekonomin och det iranska folket, tjänar som rep.

Hur skulle en förhandlingslösning kunna se ut?

Experter vid Sipri spår att det kan baseras på ett multinationellt konsortium för anrikning av uran, antingen på utländsk mark eller i Iran. Höga USA-diplomater ställer sig inför reportrar avvisande till en sådan lösning men bedömare spår att det diskuteras internt i Bushadministrationen.

Hur sammanfattas opinionsläget i USA ett år före presidentvalet?

Det är möjligt att president Bush och vice president Cheney försöker bygga upp en argumentation för en militär aktion. Även demokrater vill bli sedda som tuffa mot Iran. Men som motiv för ett anfall är det inte omöjligt att de amerikanska förlusterna i Irak kommer att anges. Vita huset påstår att vapen från iranska revolutionsgardister har orsakat amerikanska soldaters död i Irak. Men bevisläget är omtvistat. De amerikanska intrången i iranskt luftrum har ökat kraftigt de sen­aste veckorna. Om det blir flyganfall kanske det inte blir mot kärnanläggningar utan mot de iranska revolutionsgardisternas träningsläger.

Är det möjligt för Iran att bli av med den skurkstämpel som USA satt på dem?

Ska Iran göra som Libyen, frias från alla misstankar om att landet försöker skaffa massförstörelsevapen, måste iranierna få något i utbyte: sannolikt garantier för att stormakterna drar ett streck över det gamla. Den linjen argumenterar EU:s utrikeschef Javier Solana för i det tysta. En uppgörelse måste också innehålla försäkringar om att omvärlden inte tänker blanda sig i Irans inre angelägenheter och att sanktionerna hävs. Men USA:s officiella ­politik är att underminera regim­en i Teheran, varför en eventuell lösning kanske inte är möjlig ­förrän en ny USA-president är installerad i januari 2009.

Om näste president blir republikanernas Rudy Guiliani, är en fredlig lösning då möjlig?

Det mesta är möjligt i politiken, men genom att kalla Ahmadinejad för en ny Hitler målar Guiliani in sig i ett hörn. Den moderata falangen inom republikanerna vill däremot att USA talar med Iran och ser inga fördelar med att länderna blir allt mer isolerade från varandra. Det mest hoppfulla scenariot är en ny administration i Washington samt en maktförändring i Teheran, där presidentval hålls 2009. Tills dess är det 1,5 år. Mycket kan hända innan dess.

Kan världen acceptera ett nukleärt Iran?

Det beror på om man menar kärnkraft eller kärnvapen. Iran har enligt ickespridningsavtalet NPT rätt till kärnkraft och kan bli en acceptabel aktör om landet följer avtalen och gör förtroendeskapande åtgärder som att ratificera NPT:s tilläggsprotokoll. Men Iran ger ingenting gratis. Det handlar också om stolthet och nationell prestige. Iranierna utgår säkert från att världen är beredd att betala ett ganska högt pris för en fredlig lösning.

Hur ser det ut runtom Iran?

Israel, Pakistan och Indien har kärnvapen. Under det senaste året har dessutom tretton länder i Mellanöstern sagt sig vilja skaffa kärnkraft, däribland oljerika Gulfstater som Saudiarabien. Omsvängningen är anmärkningsvärd. Energifattiga länder som Jordanien kan ha starka skäl till kärnkraft. Men oljejätten Saudiarabien? Det oroande är att många länder inte vill importera kärnbränsle, utan framställa det på egen hand och bygga upp inhemsk expertis. Det är också den vägen man ska gå om man vill ha kärnvapen.

Går det att bomba bort ett tekniskt know-how?

Nej, men argumentationslinjen i USA kan vara att ett kärnvapenprogram går att fördröja med ett anfall, att det gäller att vinna tid och hoppas på att en framtida regim i Teheran ska bli mer villig att kompromissa. Om det sedan håller i praktiken är en annan sak. Oberoende Iranexperter spår att ett amerikanskt anfall skulle få många iranier att sluta leden, hur illa de än må tycka om landets ledare.

Källor: Artikeln är baserad på ­samtal med flera olika källor: Bates Gill, ny chef för det internationella fredsforskningsinstitutet Sipri i Stockholm, samt institutets Iranexpert Shannon Kile. Den bygger också på tidigare intervjuer med USA:s ambassadör vid IAEA, Greg Schulte, chefen för State Departments Irak­enhet, ambasssadör Lawrence Butler, samt med Irans biträdande utrikesminister Abbas Araghchi. Dessa tre har alla besökt Stockholm denna höst.

Bitte Hammargren

bitte.hammargren@svd.se

Fler artiklar | Blogg