” De säger att de inte vet något, men visst gör de det. Titta dig omkring .”

Med sina intensiva skördetider suger kokan musten ur jorden.

LA PAZ, BOLIVIA

Det är gryning när sex bilar från Bolivias specialstyrka för narkotikabekämpning, FELCN, lämnar staden Cochabamba.

Målet för operationen är ett område i djungeln där tipsare avslöjat att det förekommer kokaintillverkning. Vägen är skumpig och smal, bilarna forsar fram genom vattendrag och över träbroar. Regnskogen blir allt tätare. Stället är klassat som ett konfliktområde när det gäller narkotika.

SvD får följa med under vissa villkor. Vi måste hela tiden hålla oss i bakgrunden och får aldrig lämna gruppen.

–Vilka känner till området?

Överste Vladimir Pol ropar för att överrösta bilens motorljud.

Problemet är detsamma som alltid. Terrängen är otillgänglig, men de som driver tillverkningsställen känner till varje stock och sten och försvinner lätt. Efter fyra timmar tar vägen slut i en oansenlig by. Några baracker, ett tiotal bilar. En mulåsna går fritt omkring. De 30 poliserna delar upp sig i sex grupper. Alla är beväpnade.

Vi följer en torkad flodfåra brant nedåt. Tempot är högt. Vegetationen tätnar. Hela tiden spanas efter spår av kokaintillverkning. Och de finns. Några bensindunkar slängda bredvid stigen, hopbundna två och två för att kunna hängas på en mulåsna. Bensinen används till den bladkross som ersatt det traditionella trampandet för att mosa kokabladen. Bensin är också en ingrediens för att framställa själva kokapastan, steget innan det färdiga, kristalliserade kokainet utvinns.

En bit bort ligger ett stort lock slängt, ett lock som använts till ett av de stora kärl som kokapastan tillverkas i. Bredvid, rester av malda kokablad.

Överste Vladimir Pol granskar föremålen.

–Processen har förändrats de senaste åren. Förr trampades alltid kokan, nu maler man den i colombiansk stil, säger han.

En stor majoritet av kokainproduktionen i Bolivia kontrolleras idag av colombianer. Med colombianernas närvaro har också riskerna för polisen ökat avsevärt. Fler än en gång har Vladimir Pol haft laddade vapen riktade mot sig. Ett par veckor tidigare dödades en polis i ett tillslag mot ett kokainlaboratorium i staden Santa Cruz, kokainets huvudstad i Bolivia.

En av poliserna tänder på fynden. Bensinen gör att det snabbt flammar upp.

En man kommer gående på stigen. Han har gått i åtta timmar och på ryggen har han en stor packe torkade kokablad, 22 kilo säger han.

–Vart ska du? Är det din koka? Finns det fabriker här?

Flera saker gör att Vladimir Pol och hans kollegor blir misstänksamma.

I andra änden av stigen ligger Chapare, en av Bolivias två kokaregioner. Det finns ingen bra anledning att vandra genom djungeln för att transportera bort bladen på den här sidan. De konstaterar också att kokan är paketerad i halvmeterstora, hårt packade kuber. Packningssättet gör att bladen pressas samman så hårt att de ofta går sönder. Och trasiga blad går inte att sälja som tuggkoka.

Men mannen mumlar nekande till svar. Han ska bara frakta sina blad till marknaden. Några timmar senare väller dimman in över bergen. Fem tillverkningsställen för kokapasta har hittats och bränts. Inga personer har gripits.

Vladimir Pol nickar mot en grupp människor som lutar sig mot en husvägg.

–De säger att de inte vet något, men visst gör de det. Titta dig omkring, det är flera utlänningar här. Vad gör de i en så liten by?

Han skakar på huvudet. När bilarna vänder hemåt sänker sig mörkret. Imorgon väntar en liknande operation. Fler fabriker kommer att hittas. Och i byn vi just lämnat kommer man, så fort solen går upp, att fortsätta tillverkningen på nya platser.

På FN:s kontor i La Paz är César Guedes, representant i Bolivia för FN:s organ mot droger, minst sagt orolig. Den långa ökningstakten av kokaodlandet i landet avstannade förvisso i fjol, men fortfarande beräknas bara 35 procent av kokan användas traditionellt, till tuggande och te, i landet.

Och till råga på allt – under de senaste åren har tillverkarna utvecklat teknik som ger betydligt mer kokain av samma mängd blad. Amerikanska siffror pekar på en knapp fördubbling, enligt FN kan det handla om betydligt mer. De senaste åren har det dessutom enligt César Guedes hänt två saker som helt förändrat Bolivias roll i narkotikakedjan:

1. Bolivia, som för några år sedan bara tillverkade kokapastan, har blivit en fullfjädrad kokainproducent. Var och varannan vecka hittar polisen stora, sofistikerade kokainlaboratorier med colombiansk teknik.

2. Bolivia har blivit ett transitland för kokain från resten av Sydamerika, i första hand Peru.

Det hela tog egentligen riktig fart för ungefär elva år sedan när USA började gödsla pengar över Colombia och senare över Mexiko i kriget mot narkotikan. Drogtransporten till USA blev plötsligt både riskabel och dyr. De colombianska kartellerna började leta alternativ.

Lösningen blev Bolivia, ett fattigt land med svaga statliga institutioner och långa men dåligt bevakade gränser. Dessutom med perfekt placering – mitt i Sydamerika. De experter som den colombianska knarkmaffian skickade dit hade precis rätt kompetens – de var vana att sköta hela kedjan, från kokablad till kokaintillverkning och export.

Man skapade nätverk med den organiserade brottsligheten i grannlandet Brasilien och började ta drogerna via Afrika till Europa, ofta i stora Boeingplan. I Europa har kokainkonsumtionen mer än fördubblats de senaste tio åren.

Genom att kasta en blick på Bolivias största städer, La Paz och det snabbväxande Santa Cruz, kan man skönja en tydlig förändring. Stora suvar, Toyota Landcruiser och Nissan Armada, är en allt vanligare syn på vägarna. Byggandet i städerna har exploderat, bara under det senaste året ökade byggandet av höghus och skyskrapor med tio procent. Pengarna strömmar in i Sydamerikas fattigaste land.

Men trots denna dystra utveckling så finns det ett mer alarmerande problem som håller César Guedes vaken om natten. Det började tidigt i våras när Bolivias socialistiska president Evo Morales reste land och rike runt för att övertyga FN om att kokabladet skulle tas bort från FN:s lista över illegala substanser från 1961.

Kokan har i tusentals år använts i Anderna, till religiösa riter eller för att ge energi och stilla hunger. En kopp kokate vid magknip dricker de flesta bolivianer. Enligt Evo Morales är kokatuggande en rättighet för det bolivianska folket. Men omvärlden höll inte med. Sverige var ett av länderna som satte sig på tvären och kokan blev kvar på listan.

Evo Morales, än idag ordförande för en av kokaodlarnas fackföreningar, gav inte upp. Istället meddelade han att Bolivia i slutet av december skulle lämna FN:s drogkonvention för att sedan gå med igen – men med reservationen att kokatuggandet i Bolivia tillåts. Säger fler än en tredjedel av de cirka 160 medlemsländerna nej, då kommer Bolivia att stå utanför drogkonventionen. Och det är, milt uttryckt, dåliga nyheter.

–Det finns inget, inget drogproducerande land i världen som lämnat drogkonventionen. Det här kommer att döda den internationella bilden av Bolivia, säger César Guedes.

Från att i stort sett inga resurser lagts på drogbekämpning, investerar Bolivias regering nu 20 miljoner dollar årligen i bland annat träning av narkotikapoliser.

–Regeringen försöker att bekämpa narkotikan, men har dålig teknik och ont om pengar. De behöver all hjälp de kan få, säger César Guedes.

Men att hjälpa att land som lämnat drogkonventionen kan vara svårt att motivera.

Tio mil från FN-kontoret och 3000 meter lägre ned ligger regnskogsområdet Los Yungas. På ett par timmar har det karga, torra bergslandskapet runt La Paz förbytts i en fuktig, syrerik grönska. Yungas har länge fungerat som Bolivias välfyllda skafferi. Citrusfrukter, papaya, kaffe. Lastbilar med dignande flak kröp uppför den då branta, krokiga grusvägen.

Men det var då. Att frakta frukten till La Paz idag kostar mer än det ger så de få apelsiner och mango som finns kvar får sitta där de sitter. För varje år breder istället Angel och Candy Barras cocal, kokaodling, ut sig lite mer. Angel Barras knallar ut till sin cocal i gummisandaler. Lutningen är brant, jord och småsten rullar förrädiskt under fötterna, men han håller vant balansen.

Han fattar ömt tag om en smal kokakvist. Bara tre, fyra tänder syns i hans mun när han pratar. De spröda buskarna planterades för bara någon månad sedan, ändå kan bladen skördas första gången om bara ett drygt år.

–Kokan är stark, den klarar allt.

Och priset är högt, motsvarande 40 kronor per kilo. På ett år har kokan från Yungas ökat i pris med 22 procent. Dessutom skördas den fyra gånger per år. Varken frukt eller kaffe slår den ekvationen.

Det är ingen hemlighet att kokan har sina baksidor. Bortsett från att 65 procent av Bolivias koka beräknas gå till kokaintillverkning, med korruption och mord som följd, argumenterar många för att kokan är en av de andinska ländernas största miljöbovar.

Utsikten från paret Barras odling är hänförande, men på de regnskogsbeklädda bergen breder stora, bruna sår ut sig. Med sina intensiva skördetider suger kokan musten ur jorden. Regnskog bränns ned för att ge plats åt nya odlingar. Följden blir jordskred och torka. Vattenförsörjningen till byarna kommer från regnskogen, och bränns skogen så försvinner vattenkällorna.

Från grannens mark nedåt dalen ryker det kraftigt. Under dagarna i Yungas kommer vi många gånger att se liknande rökpelare stiga upp ur skogen.

Candy Barras väntar vid parets lilla stenhus. Trots deras enkla leverne hör landets kokabönder till dem i landet som tjänar bäst och parets fyra barn har fått en gedigen utbildning, mycket tack vare kokan. Men ibland funderar Candy Barras. Hon har aldrig sett kokain, men hon har hört att det finns laboratorium i området. Och hon vet att flera av grannarna säljer sin koka på andra sätt än på den lagliga kokamarknaden.

–Om polisen upptäcker det så kommer de att tro att alla odlar till förbjuden användning. Vad ska vi då göra?

I sitt kontorsrum i La Paz börjar César Guedes rita pilar på en whiteboard, pilar till eller från Bolivia – kokainets väg.

Enligt César Guedes har det värsta för ett land nu hänt – Bolivia har blivit ett transitland för droger. Och med en blick mot norr och det eskalerande våldet i Mexiko och Guatemala, så vet man att det inte är en roll något land vill ha. Både colombiansk och brasiliansk knarkmaffia är redan väl etablerade i landet. Märkliga mord förekommer allt oftare.

César Guedes tittar på de röda och blåa pilarna på whiteboarden. Utanför på gatan dundrar bussar och kollektivtaxis förbi. Avgaserna ligger som ett lock över staden. Han lutar sig bakåt i stolen.

–Alla kriterier för att Bolivia ska bli ett nytt Mexiko finns där.

Kokaodlarna Candy och Angel i Los Yungas har emellertid inte råd att bry sig om vare sig regnskogsskövling, korruption eller mord. De behöver sin koka. Eller som Candy säger: Utan kokan finns inget liv.