Hu Zhijian med dottern Hu Yi och sonen Hu Xingyi i familjens hem i Jinhecun. På grund av att han tvingas arbeta som daglönare i Changsha hinner han bara träffa sin familj en eller två gånger i månaden.
CHANGSHA
Det är söndag förmiddag och Hu Zhijian sitter som vanligt på trottoaren och söker jobb. Det ligger ett grådaskigt dis i den kalla, fuktiga luften. En medelålders man i illasittande brun kostym kommer vandrande nerför gatan. Det går som en våg bland de arbetssökande.
Några ställer sig upp.
Bärare, cementblandare, vägarbetare. Hu Zhijian håller kartongbiten så att mannen kan se vad han han har skrivit. Mannen går förbi. Hu Zhijian sätter sig ner och skjuter kepsen långt bak i nacken.
– Uniformen brukar göra det lättare att få jobb, säger Hu Zhijian och nyper tag i sin mörkblå uniform som han fick när han arbetade på ett järnvägsbygge förra året.
– Då ser de att jag har arbetat med tunga jobb förut.
Hu Zhijian är en av Kinas 700 miljoner risbönder. Men sedan början av 1990-talet har han fått arbeta som daglönare för att kunna ha kvar jordbruket. I början åkte han ner till Kinas södra Guangdongprovins och arbetade som målare. Där kunde han tjäna 12 000 yuan (1 yuan är 0:83 kronor) om året, men färgerna var ohälsosamma och det var långt hem till hembyn Yinhecun.
De senaste åren har utbudet av arbetare ökat och lönerna minskat. Samtidigt har städerna i Hunanprovinsen dragits med i samma urbaniseringshets som resten av Kina. Området kring städerna Changsha, Xiangtan och Zhuzhou ska med Världsbankens hjälp utvecklas till ett nytt ekonomiskt centrum i Kinas mitt.
Urbaniseringen av Changsha betyder närmare till jobbet för Hu Zhijian. Men nu får han klara sig på 5 000 yuan om året eller 30 yuan (25 kronor) för en 13 timmars arbetsdag.
– Kina har utvecklats, men mitt liv har inte gjort det. Jag hade det bättre i början av 1990-talet, säger Hu Zhijian.
Trots att han har bott i stan de senaste tio åren ser Hu Zhijian tafatt ut i sexmiljonerstaden Changsha. När han talar skjuter han fram hakan och talar med en hög, nasal lokal dialekt som är omöjlig att förstå.
– Nu är det företagsledarna som bestämmer mina villkor, säger han med den lokala översättarens hjälp. Även om jag arbetar hårt i 13 timmar kan jag inte betala alla mina utgifter.
– Men jag kan inte vara arg för det.
Böndernas försämrade livsvillkor uppmärksammades under årets Nationalkongress – för första gången sedan Kinas öppnades. Premiärminister Wen Jiabao lovade bland annat att sänka den femprocentiga jordbruksskatten med en procentenhet per år, så att jordbruk blir helt skattefritt om fem år.
Det låter som en generös reform, men i själva verket innebär det ingen stor förändring för en bonde som Hu Zhijian. Medan priserna ökar runt omkring honom, kan han inte höja produktiviteten i sin egen verksamhet. Samtidigt har de verkställande lokala myndigheterna i Hu Zhijians kommun väldigt knappa medel. Det kompenserar de med en mängd avgifter – och förmåner till sig själva.
– Även om regeringen är bättre än förut tror jag inte att de lokala myndigheterna kommer föra vidare förändringarna. De tänker bara på sitt eget bästa, säger Hu Zhijian.
Den kinesiske bonden Hu Zhijian står vid en inofficiell arbetsförmedling i sexmiljonersstaden Changsha i Hunanprovinsen. Som risbonde kan han inte försörja sig på sitt jordbruk utan är tvungen att resa in till staden för att söka tillfälliga jobb som daglönare på järnvägen och på byggen.
Wang Sangui på Institutet för agronomisk vetenskap i Beijing menar att det behövs en enhetlig byråkratisk reform för att fattigdomsbekämpningen bland Kinas bönder ska blir mer effektiv.
– Problemet i Kina är att reformerna ofta säger emot varandra, säger han och tillägger att regeringens fattigdomsbekämpning har utvecklats till ett byråkratiskt kaos eftersom det är tre olika departement som administrerar dem. Regeringen har också gett vissa projekt till organisationer med kommersiella intressen, till exempel har Agricultural Bank of China hand om ett projekt som går ut på att ge mikrolån till bönder i fattiga områden.
– Jag tror att urbaniseringen är lösningen för Kinas bönder, säger Wang Sangui.
– Men för att det ska fungera måste regeringen satsa på utbildning och mänsklig utveckling för de migrerade bönderna.
Det har visat sig att de ökade inkomsterna i Världsbankens mest lyckade fattigdomsprojekt inte kommer direkt från satsningarna – utan från migrationen. Bättre vägar och utbildning gör att folk flyttar till större samhällen, får lön och skickar hem pengar.
Wang Sangui menar att det är viktigt att motverka den nuvarande diskrimineringen av migrantarbetarna, där de inte har grundläggande rättigheter och det är svårt för inflyttade att få andra jobb än de tyngsta och minst betalda. Ett annat problem är att de inte är självförsörjande som bönderna, och är därför betydligt mer utsatta.
– Jag tror att ett bra sätt att underlätta utflyttningen är att arrendera ut det land som migrantarbetarna lämnar efter sig, säger Wang Sangui.
Men faktum är att urbaniserigen har skapat stora problem för den kinesiska regeringen. Vattenförsörjningen räcker inte till för både städer och jordbruk, därför har den brukbara jorden minskat med 6,7 miljoner hektar per år de senaste åtta åren. Detta har gjort att risskörden i sin tur har minskat från 512 miljoner ton 1998 till knappt 400 miljoner ton i år.
För första gången blev Kina därför tvunget att importera ris, sojabönor och vete från USA, Australien, Pakistan, Thailand och Vietnam. Man har till och med arrenderat land i Laos för att klara försörjningen. Den ökade efterfrågan påverkade priserna på hela världsmarknaden som gick upp hela 30 procent. De kinesiska ledarna gick panikslaget ut och vädjade bönderna att rädda den sociala stabiliteten i Kina genom att producera mer – Kina vill inte komma i beroendeställning till grannländer eller stormakter som USA.
Bussen skumpar trots att vägen är spik-rak och nybyggd. Medan små sömniga vägbutiker rusar förbi, säger Hu Zhijian att det är två veckor sedan han var hemma sist. Vi stiger av bussen och ett dammoln av den för Hunanprovinsen typiska röda, bördiga jorden blåser upp när en bil passerar. Vi svänger av på en mindre väg som kantas av tilltufsade grästuvor. Här ligger Jinhecun. Namnet kan översättas till guldbitsbyn, men vi ser bara grå risfält och tomma, fyrkantiga tegelhus.
Hu Zhijians grannar arbetar på åkern i byn Jinhecun, en timmes bilfärd från Changsha. ”På landet är det finare natur och bättre luft.
Men man kan inte tjäna pengar”, säger Hu Zhijian.
– På landet är det finare natur och bättre luft. Men man kan inte tjäna pengar, säger Hu Zhijian.
Hu Zhijian tror att det bara är tio procent av de tusen innevånarna i Jinhecun som kan överleva på jordbruket. Resten måste leta jobb i stan för att kunna överleva.
Enligt den kinesiska regeringen är Jinhecun inte en fattig by.
Att vara fattig i Kina är att överleva på mindre än 637 yuan på person och år (cirka 1:50 kronor per dag). Enligt den måttstocken ökade Kinas fattiga med 800 000 förra året, från dryga 28 till 29 miljoner. Det är första gången sedan Kina öppnades 1978.
Hu Zhijian lommar in till sin fru för att berätta om de utländska besökarna. På framsidan sitter en skylt som visar att det bor en medlem av Kommunistpartiet i huset. På väggen sitter en sliten plansch av en ung och frisk Mao. Den tioåriga dottern Hu Yi kommer springande från ett grannhus.
– Jag skulle vilja ha ett lugnt liv utan så mycket utgifter. Just nu är min dotter mitt enda hopp, säger han. Jag är en sträng pappa, men tyvärr är Hu Yi bara en medelmåtta i skolan.
Frun Fang Cunxiang kommer ut på gården med den rödrosiga, nyvakna och välinpackade två-åringen Hu Xingyi. Det är tillåtet med två barn på landet, speciellt om det första barnet är en flicka. Men efter att sonen Hu Xingyi föddes, tvingade de lokala kadrarna Fang Cunxiang att bli steriliserad. De kom och besökte henne om och om igen, tills hon gick med på att genomgå operationen.
Framför huset ligger ett grönsaksland och några tebuskar. Bakom ett högt rissnår ligger Hu Zhijians tre hektar risfält som räknas som de sämsta i byn. Hu Zhijians pappa är trogen kommunist. Därför blev han tilldelad en jordlott som var mager under landreformen på 1980-talet.
– På den tiden uppoffrade kommunisterna sig och var goda exempel i samhället. Nu är man bara med i partiet för att bli befordrad, säger Hu Zhijian.
Hu Zhijian är inte med i partiet. Han bara rycker på axlarna när jag frågar varför.
– Jag kan bara ändra mitt liv genom att arbeta hårdare, säger han och tillägger att han varit och röstat på representanterna i byledningen. Man kunde välja bland sex personer för fyra positioner.
– Jag tycker att den här regeringen är bättre än den förra. Attityden och politiken är bättre. Men jag ser inga förändringar här hos oss, säger Hu Zhijian. Sedan tillägger han:
– Det är fortfarande långt till kejsaren.
