Libyen är ett kargt land och från städerna längs kusten sträcker sig ett ogästvänligt ökenlandskap söderut mot Sahara. I det här ödsliga landet var beduinernas överlevnad beroende av klanens lojalitet och här föddes den utpräglade klanstruktur som fortfarande styr många aspekter av Libyens politiska liv.

Landets härskare har alltid regerat genom att spela ut klanerna mot varandra och Muammar Gaddafi – Libyens envåldshärskare sedan 1969 – var en mästare på att manipulera det komplicerade nätet av allianser och rivaliteter. Men även nu, när hans välde ligger i ruiner, avgörs Libyens framtid av hur väl en regering kan hålla ihop det splittrade landet.

Libyen har cirka 140 klaner, stammar och andra mäktiga familjegrupper, men bara 30 är starka nog att direkt blanda sig i landets styre. Vissa av klanerna har uppåt en miljon medlemmar och sträcker sig långt in i grannländerna. En del klaner är allierade med varandra sedan århundraden tillbaka medan andra bär på slumrande rivaliteter med rötterna i gamla konflikter om vatten eller betesmark.

Kuststäderna Benghazi, Misrata och Zwara är hemvist för de välbärgade och inflytelserika familjer som tillsammans med klanen Senussi utgör Libyens traditionella elit. Här var motståndet mot Italiens kolonialregim starkt och härifrån kom den berömde motståndsledaren Omar al-Mukhtar.

Omar al-Mukhtar tillfångatogs och avrättades 1931, men kampen fortsatte och klanen Senussi led hårt under kampen mot ockupationen. De libyska klanerna överlevde dock och efter italienarnas reträtt blev Idris av klanen Senussi kung. Idris I rekryterade sina ministrar och officerare ur den egna familjen samt ur klanerna som stött honom i kampen.

Men Idris blev Libyens förste och ende kung. Efter 18 år tog en grupp officerare makten i landet under ledning av överste Muammar Gaddafi, den ende sonen från en fattig familj söder om Sirte.

Gaddafi, influerad av socialismen och den egyptiske ledaren Gamal Abdel Nassers panarabism, höll fram Omar al-Mukhtar som hjälte och talade om ett nytt och modernt Libyen. Regimen var dock fast rotad i klansamhället och precis som Idris byggde den nye ledaren sitt imperium med den egna klanen som ryggrad.

Över en natt förlorade klanen Senussi allt medan Gaddafis klan Ghadafa, som tidigare varit relativt svag, tog plats överst i maktpyramiden. Landets viktigaste poster inom militär, underrättelsetjänst, polis och oljeindustri delades mellan Ghadafa och de allierade klanerna Warfalla och Magariha.

På så sätt blev systemet immunt mot förräderi. Ingen vågade vända sig emot Gaddafi om ett svek betydde att hela den egna klanen förlorade sitt inflytande. Gaddafis maktbas blev en känslig balansakt där klaner som samarbetade belönades medan klaner som opponerade sig straffades hårt.

–Klanerna var ett viktigt politiskt redskap för Gaddafi. Genom dem kontrollerade han fördelningen av landets politiska, ekonomiska och sociala resurser. Han tjänade på att klantillhörigheten var stark, säger Abdulhadi Khalaf, sociolog på centrum för Mellanösternstudier vid Lunds universitet.

En klan är ett politiskt kollektiv baserat på blodsband och lojalitet. Eftersom medlemskap i politiska organisationer straffades med döden under Gaddafi växte klanernas inflytande, framför allt på landsbygden men också i städerna.

– I en kaotisk situation blir klantillhörigheten mer rationell. I osäkra tider är människor benägna att lita mer på de egna och söka sig till människor från samma stad med samma blodsband, säger Abdulhadi Khalaf.

Under oljekrisen på 1970-talet köpte de libyska oljetillgångarna Gaddafi internationell status. Men hans irrationella ledarstil och stödet till militanta grupper som IRA på Nordirland och palestinska PLO gjorde att han föll i anseende. Gaddafi anklagades även för inblandning i flera uppmärksammade terrordåd, mest känt kanske bombningen av ett passagerarplan över skotska Lockerbie – ett dåd som krävde 270 människoliv.

Vid det här laget började Gaddafi ge upp planerna på att ena arabländerna och vände sig i stället mot Afrika, fast besluten att bli ”Kungarnas kung” på kontinenten. Oljepengar investerades i allt från lyxhotell och diamantgruvor till gummifabriker, köpcentrum och telefonbolag runt om i Afrika.

Bidragen gjorde flera afrikanska stater beroende av Libyen och 1999 bildades Afrikanska unionen i Gaddafis hemstad Sirte. Även om visionen om ett ”Afrikas förenta stater” aldrig blev verklighet fortsatte Gaddafi kampen för ett starkt Afrika och i sina sista desperata tal använde han fortfarande den gamla kolonialfientliga retoriken.

Gaddafi fortsatte också att klä sig i de färgstarka afrikanska dräkter som ofta förlöjligats i omvärlden. Hans kvinnliga livvaktsstyrka, tältet han använt vid statsbesök och hans litterära ambitioner, som kulminerade i hans berömda Gröna bok, har också utsatts för åtlöje.

Men Gaddafi var en skicklig politisk överlevare som efter 20 år i den diplomatiska skamvrån delvis återupprättade landets anseende. Under loppet av några år betalade Gaddafi ut kompensation till Lockerbie–offrens anhöriga, utlämnade de misstänkta attentatsmännen och gav upp sitt arbete för att framställa massförstörelsevapen. Många länder reagerade med att tina de diplomatiska kontakterna med Libyen.

Men just när Gaddafi vänt den internationella opinionen och blivit en accepterad, om än oförutsägbar, ledare nåddes Libyen av protestvågen som redan skakat flera arabländer. Den arabiska vårens demonstrationer blottade svagheterna i Gaddafis regim och hans bräckliga klanallianser var en perfekt grogrund för protester.

Upproret började i de östra delarna av Libyen där motståndet mot Gaddafi alltid varit stort. Epicentrum var staden al-Bayda, där kung Idris hade sina rötter, och upproret spreds som en löpeld bland Gaddafis gamla dödsfiender. En tung aktör var den mäktiga klanen Misrata, inflytelserik under kung Idris och Gaddafis ständiga rival om makten.

Rebellernas styrka ökade när allt fler klaner vågade byta sida. Ambassadtjänstemän, piloter och officerare lämnade Gaddafi för att söka asyl utomlands eller vända sig mot regimen – ett tydligt tecken på att alliansen av klaner höll på att falla sönder.

En viktig vändpunkt var när Gaddafis gamla vänner i klanen Warfalla svek honom. Warfalla har cirka en miljon medlemmar och opponerade sig emot militärens våldsamma attacker mot demonstranterna. Efter den mäktiga klanens sidbyte följde en ny våg av uppmärksammade avhopp.

I förra veckan lämnade en av Gaddafis tidigare närmaste män, Abdessalam Jalloud, landet och flydde till Italien. Jalloud tillhör klanen Magariha, den andra av klanen Ghadafas viktigaste allierade, och hans flykt var ännu ett tecken på Gaddafi förlorade kontroll över klanerna.

Paradoxalt nog kan Gaddafis akilleshäl också försvåra skapandet av ett nytt Libyen. Rebellerna består av mer än 40 olika grupper som knutits samman av kampen mot Gaddafi men kanske inte har så mycket mer gemensamt.

Tripoli intogs till exempel inte av rebeller från Benghazi utan av trupper från Misrata och berberstammar från Nafusabergen. Det finns inga garantier för att dessa rebeller automatiskt accepterar ledningen i Benghazi och redan nu talas om splittringar inom rörelsen.

Abdulhadi Khalaf bedömer risken att Libyen ska splittras som liten men utesluter inte att framtida förhandlingar om makten kommer att leda till strider. Enligt honom har klanerna flera fördelar gentemot politiska partier och kommer att spela en viktig roll även i framtiden.

–Klanerna är politiska strukturer som redan finns på plats. De är användbara och har visat sig kapabla att överleva Gaddafi. De användes för att mobilisera proteströrelsen och det finns risk för att klantillhörigheten får ännu större betydelse än under Gaddafi.

De klaner och familjer som redan har tagit plats i rebellernas övergångsråd har fått ett viktigt försprång inför regeringsförhandlingarna och kan ha säkrat sin plats i ett framtida Libyen.

– Representanter ur klanen Warfalla får till exempel säkert en framträdande roll i regeringen. Men en person ur Gaddafis klan har inga vidare chanser till politisk karriär nu. Precis som partipolitiken har klansamhället sina vinnare och förlorare.

Eftersom Libyen saknar grundlag finns inget juridiskt ramverk för att hålla val eller bygga moderna institutioner. Eftersom landet också saknar parlament, politiska partier och en oberoende valmyndighet står Libyen inför stora svårigheter. Den största utmaningen blir dock att bygga upp en demokratisk kultur där klanlojalitet ersätts av lojalitet med staten.

Abdulhadi Khalaf tror att det kan ta lång tid och påminner om utvecklingen i Irak. Där kom det politiska livet efter Saddam att domineras av religiösa tillhörigheter som inte varit lika viktiga tidigare. Där blev etnicitet en viktigare faktor än ideologi för den som ville göra politisk karriär.

–Den som ville arbeta politiskt tvingades definiera sig själv efter sin etniska grupp. En kommunist var kanske plötsligt tvungen att början kalla sig shiamuslim. Upprepas det i Libyen finns det anledning att vara orolig för att stam- och klantillhörighet får ännu större betydelse.

Klaner finns till för att hitta kompromisser utan våld och nå uppgörelser som gynnar alla parter, precis som när politiska partier förhandlar sinsemellan om hur makten ska fördelas. Men 42 år under en diktator som överlevde genom att spela på misstänksamhet och underblåsa motsättningar har satt sina spår. Därför tror Abdulhadi Khalaf att en framtida regering måste arbeta hårt för att skapa förtroende för det politiska systemet.

–Under en diktator försvinner tilliten i ett land. Diktaturer är så farliga eftersom deras verkan inte upphör bara för att regimen faller. De fortsätter att påverka samhället som diktaturen skapade.