Musiken dånar ur högtalarna, några hundratal besökare klappar takten och stämningen är på topp. Pausunderhållningen ska just börja. Presentatören berättar i högtalarna om den lokala kulturen.

–Vi vanliga kineser har bara en partner i taget. Men kvinnorna från hani- och daifolken får ha massor. Det är helt okej för en kvinna här att ha flera makar hos sig samtidigt!

Det går ett sorl genom lokalen. Det är dags för tävling. Tre män är frivilliga och går upp på scenen, herr Mao, herr Liu och herr Bu. Presentatören drar upp mig också.

–Klart att vår utländske vän ska vara med!

Vi tävlar i sten, sax och påse, karaoke och dans och efter en högst godtycklig insats av domaren står jag som segrare. Under en fanfar från bandspelaren får jag motta mitt pris. En traditionellt klädd daikvinna förs in på scen och skynket över hennes huvud tas bort. Publiken jublar och applåderar stående.

–Är hon inte vacker? Hon är din för hela kvällen. Ni kan gå hem och göra barn!

Jag serveras flera glas med ­kinesiskt brännvin.

Det är fredagskväll i Jinghong, huvudstad i den thailändska ­autonoma regionen Xishuangbanna, eller på thailändska Sipsongpanna, i allra sydligaste Kina. Jag är på Mengbalanaxi, en prålig musikshow med minoritetsdanser. Kvinnan i min hand är dansare i showen och priset är ett skämt, men med mycket allvarliga undertoner. Flera män i salongen har troligen rest hit just för att träffa prostituerade minoritetskvinnor.

Utanför danslokalen tar ­Mekongfloden sitt bruna vatten rakt genom Jinghongs centrum, fyra mil härifrån flyter vattnet in i Burma för att sedan utgöra gräns mot Laos och Thailand. Omkring 70 procent av Xishuang­bannas dryga miljon invånare är etniska minoriteter, de absolut flesta tillhör daifolket, de talar thailändska och var en gång del av ett eget svårtillgängligt thailändskt kungarike.

Idag lever regionen på gummiproduktion, teodling, sockerrör och turism. Här växer bananplantor och djungelträd, solen gassar mellan palmbladen och då och då sköljer intensiva tropiska regn över barer, diskotek, hotell, restauranger och pittoreska tempel och kloster med orangeklädda munkar och guldfärgade drakar. Xishuangbanna är berömt för sina vilda elefanter men kanske ännu mer för sina vackra, oskuldsfulla kvinnor. Området tar varje år emot närmare tre miljoner turister, 99 procent av dem är kineser och de flesta har kommit hit till Kinas tropiska paradis med flygbolaget Lucky Air från Kunming.

–Hit kommer män från hela Kina för att köpa sex. Det har länge varit en av de ledande inkomstkällorna i Kinas Hawaii, berättar Sandra Teresa Hyde, professor i antropologi vid McGill University i Kanada.

Hon har bott flera år i Xishuangbanna och har bland annat levt långa perioder med prostituerade på en hårsalong i Jinghong. Prostitution är officiellt förbjudet i Kina och just frisörsalonger har blivit en vanlig täckmantel för verksamheten. I den yttre ­delen av salongen klipper man hår och i den inre utförs helt ­andra tjänster. Syftet med Hydes forskning, som pågått i över tio år från mitten av 1990-talet, var att ta reda på varför Kinas gräns­områden mot Sydöstasien blivit särskilt hårt drabbade av hiv/aids. I början var det ett mycket känsligt ämne.

Kina erkände inte förrän 2001 att man hade problem med hiv och det kom efter en lång rad skandaler där statliga blodcentraler genom orena sprutor smittat kanske flera hundratusen människor med det dödliga viruset. När hela byar började dö, i en sjukdom som de fått av staten, gick det inte längre att hävda att hiv/aids var ett helt utländskt problem. ­Istället försökte man skylla på minoritetsfolken i Kinas gräns­regioner. Daifolket har täta kontakter över gränsen och med knappa ekonomiska resurser både använder och handlar de med ­heroin och andra droger. Sprut­heroin är en av de främsta orsakerna till hivspridning i Kina.

Dessutom finns en mytisk bild av den sexuellt frigjorda djungelkvinnan som knappt behöver betalt för att utföra sexuella tjänster. Alltså påstods dai och andra minoriteter i Yunnan vara ansvariga för provinsens höga sjukdomstal i aids.

Det Sandra Teresa Hyde fann i sin forskning var att 80 till 90 procent av de prostituerade ­i Xi­shuangbanna i själva verket var etniska kineser (han-folket) från västra Kina. De klädde ut sig till dai och andra folkslag för att skaffa kunder och spelade aktivt på myten om den sexiga minoritetskvinnan. Slutsatsen var att ­kinesiska män åkte till Jinghong för att ha sex med kinesiska kvinnor som bara låtsades tillhöra ­minoritetsfolken. Bilden av de smittospridande minoriteterna blev kraftigt reviderad.

De senaste åren har en total omsvängning skett i Kinas syn på hiv/aids. Nu sitter anslag med aids-information i snart sagt varje hotellobby i hela Yunnan, nästan alla hotellrum är utrustade med kondomer och på marknader och torg syns information om hur man trär på de små gummi­bitarna. Bychefer och buddhistiska och kristna ledare lär sig hur hiv-viruset smittar i massiva utbildningskampanjer. För tre år sedan gjordes en genomgripande polisrazzia mot frisörsalongerna i Jinghong och idag har prostitutionen på gott och ont tvingats helt under jord.

Myterna lever dock kvar i den exotiska reklamen för området och i turistshower som den där jag vann en daikvinna. Det sägs att det är betydligt lättare att hamna i fängelse för drogbrott och prostitution om man tillhör regionens minoriteter. Det mesta är dock positivt enligt Sandra ­Teresa Hyde:

–Kina har på senare år börjat hantera frågor om hiv/aids mycket seriöst och noggrant. Idag pratar man om riskgrupper istället för etnicitet och satsar på utbildning istället för skräckpropaganda och hårda straff. Det finns ­flera dussin organisationer som arbetar med hiv-frågan. Det är nästan så att hiv/aids fått över-driven fokus. Det är inte aids som dödar flest kineser. Miljörelaterade sjukdomar och cancer är ­betydligt större och mer anonyma hot även i Xishuangbanna. Men aidsfrågan är lätt att använda för att dra in pengar och väcka uppmärksamhet.

Xiao Yun är 23 år och tillhör ­Bulangfolket. Hon är kort och lite rund, långt ifrån den mytiska bilden av den vackra, långa minoritetskvinnan. Det är något hon själv gärna skämtar om. Hon kommer från byn Daluo precis på gränsen mot Burma och är den förste från byn som gått på universitet och lärt sig engelska. Hela hennes familj arbetar med att skörda naturgummi på en plantage och hon har lovat sig själv att arbeta med något annat.Nu extraknäcker hon som guide och vi reser runt på djungel­vägarna kring Jinghong. Xiao Yun känner till aidsfrågan på samma sätt som de flesta.

–Jag hörde om en kille på universitetet som hade aids, ingen av oss pratade med honom, han var läskig. Man måste vara försiktig, säger hon.

När det gäller prostitutionen säger hon att många kvinnor kommer hit från provinsen Sichuan för att ”agera fruar”.

Xiao Yuns familj har dock helt andra problem att fundera över. Byn de bor i har historiskt haft en hel del kontakt med Burma. Över gränsen har de handlat med närodlad opiumvallmo som används för att tillverka heroin. Bönderna själva har inte brukat droger men opiumet har betalat sig bra. På senare år har bönderna tvingats övergå till gummiodling, något som bara ger en bråkdel så mycket pengar. Missnöjet har varit stort och företagen som köper upp gummi har anklagats för att köpa till alltför låga priser. Bönderna har känt sig utnyttjade.

–Det är spänt nu och jag bara hoppas att allt ska bli bra, jag vill att min by ska få tjäna lite pengar, säger Xiao Yun.

Fotnot: Den 19 juli, efter SvDs besök i regionen, utbröt kravaller om gummipriserna i byn Mengma 12 mil väster om Jinghong, minst 500 personer deltog, 41 poliser och 15 bybor skadades, två bönder sköts till döds.

Detta är den sista delen av fyra ­reportage där SvD har skildrat ­Kinas gränsområden. Tidigare avsnitt: Xinjiang i nordväst 27/7, provinsen Inre Mongoliet 29/7 och Kinas egna Korea vid gränsen till Nordkorea 31/7.