Den som landat i Kina de senaste veckorna kanske kan undra vad allt talet om censur egentligen handlar om.

Här har vi kommunistpartiets språkrör Folkets Dagblad som hyllar ett initiativ att fredligt förhandla med bönderna i byn Wukan – trots att de gjorde uppror och jagade iväg sin korrupte bychef. Partitabloiden Global Times kör ett uppslag med en för och emot-debatt om ifall Kina borde genomföra demokratiska reformer som Taiwan. Ett ganska oväntat initiativ från en tidning som i vanliga fall mässar att demokrati är en amerikansk konspiration att splittra Kina.

De även vanligtvis liberala tidskrifterna Nanfang Zhoumo och Caixin fortsätter med hårda gräv om censur av smogdata i Peking, elfenbensmuggling från Afrika, och därtill en debattartikel som uppmanar till att göra upp med arvet från kulturrevolutionen.

Till och med Kinas ledande sporttidning Titan skjuter bredsidor mot samhället. ”Fotbollen är ett mikrokosmos av samhället”, skriver en redaktör och slår fast att mutorna som förstört den kinesiska fotbollsligan bara är en bråkdel av korruptionen hos partitjänstemännen.

Så är det Pragvår på gång i Kina? Svaret är enkelt: Nej. Svårigheten med att förklara Kinas censur är att den inte är statisk. Vi journalister gillar inte sånt, för läsarna vill ha enkla budskap. (Jag känner på mig redan nu att det här kommer vara en av tidningens minst lästa kolumner den här veckan).

Censuren liknar snarare en röd ballong. Ibland sväller den och tränger ut all fri debatt ur rummet. Ibland krymper den och lämnar utrymme för samhällsdebatt om Kinas framtid. Finansiärerna bakom liberala pressröster som Caixin använder dem för mer marknadskrafter och öppenhet. Men utanför det offentliga rummet fängslas eller försvinner dissidenter och aktivister. Till julhelgen dömdes veterandissidenten Chen Wei till nio års fängelse och den av myndigheterna kidnappade rättighetsadvokaten Gao Zhisheng fick tre års fängelse, något som ledde till sällsynt kritik från FN högkommissarie för mänskliga rättigheter. Nobelpristagaren Liu Xiaobo är fortfarande bortglömd i sin cell.

Systemet följer Maos gamla uppdelningen mellan ”motsättningarna mellan fienden och oss” och ”motsättningar inom folket”. För ”fienden” väntar skoningslös partidiktatur, utan något skydd av lagen. Men bönder i Wukan ses, för tillfället åtminstone, som en motsättning inom folket.

Problemet är, som Mao själv påpekade, att det inte finns några klara gränser när någon passerar gränsen till ”fiende” och ska slängas ut från det offentliga rummet in i mörkret. Det beror helt enkelt på den politiska stämningen i landet för ögonblicket. Kinesiska journalister och intellektuella har därför lärt sig att med seismografisk känslighet mäta av varenda vibration från partiet.

De vet när de får diskutera och när det är dags att bli propagandamaskin; när historien tillåts existera och när den av politiska skäl tyvärr måste avskaffas. Men man kan samtidigt konstatera att partiet har tagit in en trojansk häst i det offentliga rummet i form av många journalister.