Turisterna flockas framför statyn av Mao Zedong i Shaoshan dit tusentals kineser vallfärdar varje år för att be till den förre partiordföranden.
SHAOSHAN. SvD
Det vilar något kusligt och tillfixat över Maos hemby. Här är trottoarerna spikraka, husen nyrenoverade och krukväxterna välansade – ett kinesiskt Pleasantville där alla ler stelt och tar överpriser för att rabbla Maos officiella levnadshistoria.
Shaoshans mittpunkt är en Maostaty i guld. Tusentals kineser vallfärdar hit varje år. Men inte för att hitta den sanna maoistiska ideologin, eller ens sanningen om dess grundare. De kommer hit för att be till den tjockmagade partiordföranden, som om vore han ett helgon med helande krafter. Byborna besöker statyn när de gifter sig, på det kinesiska nyåret, på nationaldagen och på Maos egen födelsedag den 26 december.
På den stora asfalterade mötesplatsen framför guldstatyn står 23-åriga Lin Yan och Cao Yi, som är på besök från Zhongnanlins Högskola. De är som två citatmaskiner.
– Mao var en stor ledare. Han lever i mitt hjärta för alltid. Jag kommer alltid att respektera ordförande Mao, säger de ivrigt i mun på varandra.
På frågan om Mao inte gjorde några misstag ler Cao Yi religiöst.
– Utan Mao hade vi inte varit där vi är i dag.
Jag påpekar att hon inte svarar på min fråga. Kompisen Lin Yan tar ett djupt andetag.
– Han gjorde vissa misstag, men han enade Kina. Det var en komplicerad process. Det är klart att inte allt kunde gå
rätt till. Cao Yi stöter henne i sidan.
– Så kan man ju inte säga, säger hon.
Under en tusendels sekund vandrar Lin Yans ögon iväg.
– Jo, det kan man visst. Mao var 7/3.
Genom att påstå att Mao var 70 procent rätt och 30 procent fel, försökte Deng Xiaoping på 1980-talet avmystifiera kulten kring den avlidne partiordföranden. Trots att det nya marknadsekonomiska Kina har lite gemensamt med Maos ursprungliga teorier, är sanningen om ordföranden fortfarande omdiskuterad.
Maos privatläkare Li Zhishi beskriver honom som en sexmissbrukande diktator med dekadenta vanor som levde mestadelen av sitt liv i pyjamas, medan Jung Chang, författaren till Vilda Svanar, liknar Mao vid ondskan själv i den nya, mycket kritiska boken ”Mao: The Unknown Story”. Chang menar att Mao inte var särskilt aktiv i kriget mot japanerna, att han blev buren genom den berömda långa marschen och att det till stor del var ryssarnas förtjänst att Kina enades 1949.
I Kina är det bara snälla maoanekdoter som går genom förlagens censur – det senaste påfundet en maoistisk managementbok som bland annat drar paralleller mellan lyckade affarsuppgörelser och Maos militärsstrategier.
Medan Mao baserade sin personkult på stalinistiska principer och sina egna upplevelser som gerillaledare, försökte den pragmatiske Deng Xiaoping klippa och klistra de bitar ur historien som passade in i den nya visionen av hur Kina kunde moderniseras. Den historieomskrivningen gör det fortfarande möjligt för den gemene kinesen att helhjärtat avguda 70 procent av den gamle landsfadern, och samtidigt tro på det nya Kina.
Vid motorvägen in till Shaoshan står en skylt med texten ”Östern är röd. Världen blickar österut.” Den visar att dagens ledare fortsätter att använda samma recept av lika delar helande historieskrivning, stora framtidsplaner och nationalistisk propaganda.
Alla universitetsstudenter i Kina har fortfarande studier av Mao och Marx på schemat, trots att det är svårt att se parallellerna i dagens Kina där klyftorna mellan fattiga och rika ökar för varje år. Den senaste tiden har det dock visat sig att Partiets ihoplappade ideologi har börjat knaka i fogarna. I november i fjol visade en intern undersökning att Partiet just nu genomgår en identitetskris. Alla 68 miljoner partimedlemmar ska genomgå en massiv utbildningkampanj för att de är korrupta, själviska och bara bryr sig om vad deras överordnade tycker.
Den vanlige kinesen tar dock den urholkade ideologin med en axelryckning. Maoturismen puttrar på i vallfärdsorter som Shaoshan och kinesiska turister väljer fortfarande att tillbringa sina få semesterdagar i timslånga köer på Himmelska fridens torg för att få tre sekunders glimt av den balsamerade landsfadern.
I Shaoshan heter de flesta Mao i efternamn, men alla var inte släkt med den store ledaren. Det är bara en familj som tillhör rätt gren, och det har de tjänat stora pengar på.
I Maos förfäders hus förmedlar en äldre man kontakt mellan turister och ordförandens ande genom att hälla upp risbrännvin i små bägare. Turisterna bugar allvarligt, skålar med den äldre herren, sveper spriten och lägger i några sedlar i skåran på altarbordet som är omgjort till en gigantisk spargris. De som ger en stor summa får skriva in den bredvid sitt namn i en röd bok.
Den unga Maosläktingen som har hand om boken säger att de brukar få ungefär 1 000 bidrag per dag på 100–300 yuan. Jag räknar dagens signaturer. Trots att klockan bara är tio kan jag räkna till 45. På ett skrangligt bord utanför templet säljs Maoamuletter, Maotavlor och idolkort av Shaoshans Maostaty. Breda solstrålar kommer upp ur bergen bakom den runde landsfadern på idolkortet. Kanske är det inte så konstigt att det faktiskt är byns staty som är avbildad på idolkortet. Mao har inte varit här sedan 1959.
Long Xiuyin kommer ihåg den dagen tydligt. Trots att det var på långt håll hon såg honom.
– Han var så stor och tjock, säger hon.
Tioåriga Li Wang hjälper till att översätta den gurglande lokala Shaoshan-dialekten till hurtig rikskinesiska.
– Min man hette Mao, Mao Fucao. Han är död precis som ordföranden, säger Long Xiuyin och smyger handen innanför sin slitna kavaj. Hon tar fram ett Maoidolkort ur innerfickan.
– Tio yuan? säger hon.
Helgonstrålarna blänker till på kortet och Long Xiuyin verkar få dåligt samvete.
– Det var ett stort ögonblick när ordföranden kom tillbaka till vårt Shaoshan, säger hon och lägger till två guldkort och en slipsnål för samma pris.
När Shaoshan öppnade för turism på 1980-talet skyndade sig fanatiska maoister att se sin ledares hemby innan de själva dog. Då gick affärerna bättre. Det kommer fortfarande många turister, men det är mest skolklasser från grannstäder som kommer för att visa respekt för en partiordförande som är som en historisk ikon, fadersfigur eller gammal kändis.
– Ordföranden var inte så utbildad. Han grundade inte sina beslut på teorier. Men han hade en närvaro som gjorde att han var fantastisk som ledare, säger Mao Fuqiu, en trettioårig tvåbarnspappa som försörjer sig på att köra turister mellan Shaoshans turistattraktioner: Maos föräldrars hus, Maos föräldrars grav, Maos lågstadieskola, Maos förfäders tempel och Maostatyn. Man kan också åka till Dishuidong som är en grotta där Mao satt och tänkte i tio dagar när han var här 1959.
Mao Fuqiu är den enda jag möter i Shaoshan som har reflekterat över sin egen personliga relation till ”ordföranden”, som han genomgående kallar honom för.
– Min relation till ordföranden är egentligen inte så djup. Det finns ett stort generationsgap mellan den äldre generationen som verkligen upplevde honom och min generation som föddes sedan han dött.
Mao Fuqiu säger att han ser upp till Mao Zedong som en gudomlig varelse. På det viset kan man se Maokulten som en sekulariserad religion där Messias har ersatts och bibeln glömts bort.
– Samhället i dag är komplext. Vi unga förstår varken reformerna eller innebörden av den nya politiken. Vi kan inte vänta oss samma resultat som när ordföranden levde, säger Mao Fuqiu.
– Vi är inte överens om vad som var bra och dåligt med det som ordföranden gjorde. Men han lever bland oss som ett helgon.
