Punken i Kina - en protest mot trista robotliv

När Lu Chen drog ner byxorna och pressade upp ölflaskan i sitt eget anus visste han att den här spelningen skulle bli legendarisk.

Han såg det på den chockade publiken som trängdes nedanför den lilla scenen. Trots att den bestod av öldrickande utländska utbytesstudenter och fladdrigt klädda bohemer, öppensinniga nog att dricka whisky blandad med grönt te mitt i veckan, såg Lu Chen bara gapande munnar och stora, uppspärrade ögon.

Lu Chen hade just spelat Bite it you scum – en cover av hans egen husgud GG Allin, en amerikansk punkare vars framträdanden alltid innehöll en garanterad skandal tills han dog av en heroinöverdos 1993. På scenen brukade GG Allin hota med att begå självmord, låta sig bli avsugen eller rulla sig i sin egen avföring och därefter äta upp den.

Den här kvällen kände Lu Chen att det var just något liknande som behövdes.

Så han drog ner byxorna, tog tag i sin nyss urdruckna, mörkgröna Heinekenflaska och pressade upp den så långt han kunde. Alltmedan han fortsatte att vråla i micken.

Kanske kan det verka som en liten gest för att bli legendarisk. Men händer det i kommersiella Shanghai där få kulturyttringar är ute efter att provocera, så gör det garanterat intryck.

Lu Chen strålade. Han glänste. Han sprudlade av djävulskap.

Självklart var det inte bara en penetrerande ölflaskas förtjänst att Lu Chen blev en legend i Shanghais alternativa kretsar.

Lu Chens band Top Floor Circus hade valt rätt när de övergått från snäll folkrock till arg punk några månader tidigare. Det passade den unga storstadsgenerationen i Kina: frustrerad tonårsilska som var helt apolitisk och ofarlig.

Lu Chens ironiska referenser till popkultur och kinesisk nutid gjorde dessutom bandets konserter till spexfyllda teaterperformance eftersom Lu Chen ofta var utklädd till mumie, byggjobbare, Jesus eller endast iförd damstrumpbyxor. I låten Jiao Jiao sjöng Lu Chen om en ytlig, shoppingtokig karaktär i en känd tv-såpa och i den South Park-inspirerade låten Vi är väldigt arga skrek han: ”Vi är väldigt arga, vi är väldigt arga, vi är på dåligt humör, vi är galet arga, Timmy! Aha! Wha! Yah! Ha! Timmy!”

När jag träffar Lu Chen för första gången i ett hörn av Xinzhagatan i norra Shanghai blir jag besviken.

Den man som kommer emot mig är en 30-åring i gråaktig skjorta och blå jeans som sitter lite högt i midjan. Jag vet att Lu Chen har ett tråkigt jobb som tulltjänsteman. Men så här nyduschad, nyrakad, nyfixad.

I handen håller Lu Chen en tjej. En späd flicka med kort page och långärmad t-shirt som det står Kiss på.

Hon gillar punk. Hon är liten. Därför kallas hon också Xiao Pengke, vilket direktöversatt betyder Lilla Punk.

Lu Chen och Lilla Punk har just tillbringat natten tillsammans. Det är lunchtid, de är nyuppstigna och hungriga. Lu Chen frågar om jag vill följa med till en nordkinesisk restaurang och äta degknyten. Och medan han går i förväg till det överfulla lunchstället, kan jag inte låta bli att falla i den enklaste av journalistfällor: jag föredrar 19-åriga Lilla Punks uppkäftiga rebellstil framför Lu Chens grå skjorta. Jag börjar artigt att konversera på kinesiska med Lilla Punk. Hon tittar på mig och säger:

–Först tror du att livet bara handlar om sex. Men med tiden väljer några religionen och andra väljer konsten.

Hennes engelska låter så brittisk att den får mig att tänka på en mängd indieband som var populära i början av nittiotalet.

–Bukowski. Han är så snygg tycker jag, säger hon om den framlidne amerikanske författaren som senast jag såg en bild på honom såg ut som en överviktig uteliggare.

Lilla Punk öppnar dörren till restaurangen och trippar in till det bord där Lu Chen redan har satt sig.

–Din kinesiska är verkligen dålig, säger han.

Lite förnärmad frågar jag en av de standardfrågor man ställer till en rebell i Kina.

–Kina är fortfarande en enpartistat, hur politiska vågar ni vara i era texter?

–Vi älskar kinesisk politik. Vi älskar vår regering. Kinesiska ledare låter oss leva ett bra liv, ledarna är jättebra, säger Lu Chen och stirrar på mig över bordet. Så tar han ett degknyte med sina ätpinnar, doppar det i en liten skål med vinäger och stoppar det i munnen och jag tänker att jag än en gång har träffat en person som inte ifrågasätter, utan sväljer den officiella verklighetsbild som regeringen serverar. Än en gång har censuren fungerat.

–Länge leve Sverige, säger Lu Chen för att lätta upp stämningen.

Det enda som hörs från Haidianparken är ett utdraget bröl. Sedan kommer basstötarna, gagagagaa, och därefter textraden ”Wo shi dabian”. ”Jag är skit.” Det är sent på eftermiddagen i en prydlig förort till Peking och solen steker de närmare tio- tusen besökarna på Midi – Kinas största årliga musikfestival. Här säljs maokitsch, fettdrypande kebabspett och ljummen öl för fem yuan glaset. På fem scener spelar bland annat svenska Soundtrack of our lives, lokala punkrockarna Subs och taiwanesiska lack- och läderbandet Chuangshang Baodong, Våld i sängen.

Den första jag möter är Lilla Punk.

–Känner du hur mycket begär som finns på den här platsen, säger hon och lägger sig ner på gräsmattan framför elektronikascenen. Jag lägger mig ner bredvid henne.

Lilla Punk är sliten. Hon har festat i fyra dagar och nästan tappat rösten. Nu letar hon efter Lu Chen.

–Lu Chen är snäll. Jag är kanske lite kär. Nej, han är mer som en bror, säger hon.

–Det här är som ett himmelrike skapat av människan. Här finns andra som vi, som älskar musik, säger Lilla Punk just som Lu Chen kommer fram till oss.

–Äntligen, säger hon.

När rocken kom till Kina för tjugo år sedan var det med ett löfte om frihet. Oljudet från en elgitarr var revolutionerande, och rockfarfar Cui Jian blev bannlyst och rikskänd när han sjöng En utan allt (Yi wu suoyou) i tv 1987.

Samhället som den nya musiken kom till var i gungning. Så kom studentprotesterna 1989 och Folkets befrielsearmé intog Peking. Den spirande demokratiseringen fick ett abrupt slut. Ett stort, tungt lock lades även över kulturen. Musiken började handla om hur var och en kunde leva ett bra liv i en värld som inte går att förändra.

Men så 1993 öppnade musikentusiasten Zhang Fan en musikskola i Peking som han kallade för Midi. Skolan specialiserade sig på rock’n’roll, och varje år lät han sina elever spela live på en utomhuskonsert. Fjorton år senare hade den årliga traditionen utvecklats till en musikfestival med tiotusentals besökare.

På scenen framför oss är det dags för en japansk gameboymusiker iklädd Peter Pan-hatt och en vit overall som för tankarna till Kungliga Tekniska Högskolan att uppträda. Han hoppar fram till kanten på scenen och skriker:

–Motherfucker! Åttiotalet dör aldrig! Ställ er upp!

Det hörs ett missnöjt mummel. Symboliken, att den kinesiska publiken borde ställa sig upp för japanska överheten, blir för mycket. En kille bredvid oss som redan står upp sätter sig ner i protest.

Lu Chen och jag går och sätter oss på ett av de små bergen i den stora Haidianparken för att dricka billig, ljummen festivalöl.

Vi ser hur det blinkar till från tusentals röda djävulshorn; festivalens storsäljande accessoar. En invasion av smådjävlar som lyssnar på rock. Men mer upproriskt än så verkar det inte bli. Jag har skymtat en hemmagjord t-shirt med texten: ”Fuck internet censorship”. Men annars verkar de flesta av besökarna vara duktiga studenter som bara tillåter sig att flumma dagtid.

Det här är typiskt för nutidens rebellande i Kina. Här fungerar inte musiken som ett politiskt uppror mot överheten. Här är metal en ventil för tonårsilska och punk en medelklassrörelse för frihet, där det handlar om att göra upp med tomheten och säga nej till trista studier och robotliv. Allt medan de flesta rebellerna varken sätter sig emot sina föräldrar eller de politiska ledarna.

Jag kan inte låta bli att fråga Lu Chen om ölflaskan. Varför körde han upp den där bak?

–Jag kände mig så glad för att jag var naken och jag ville vara precis som GG Allin. Skita, rulla runt på scenen, säger Lu Chen som beundrar GG Allin så mycket att han kallar sig själv för GG på engelska och skriver låtar som ”Vi är alla beroende av att äta skit/för vi är alla GG Allin”.

–Den här gången hann jag inte skita på scenen, säger han. Polisen kom för grannarna hade klagat på ljudet. Och jag har ett alldeles för bra jobb för att riskera att bli arresterad.

Som tulltjänsteman arbetar Lu Chen vanligtvis en dag och har ledigt en, och för det får han en bra lön på 5000 yuan i månaden (månadsinkomsten per kapita i Kina är ungefär 1000 yuan och en yuan motsvarar 88 öre). Pengar som räcker till att betala hyra, köpa skivor och en och en annan Ikeamöbel.

–Jag vill inte vara anarkist och jag vill inte förändra något politiskt. Alla som bor i Kina vet att det är omöjligt att vinna mot det politiska systemet. Om det här var 1968 eller 1989 så skulle jag ha gjort det. Då var det viktigt, då betydde politiken något. Men nu är det inte så längre, säger Lu Chen och förklarar punken som en diffus frihetslängtan med likheter till såväl antikonströrelsen dadaismen som daoismen, en tvåtusenårig religionsfilosofi som går ut på doktrinen wuwei, vilket betyder ungefär ”icke-agerande”. Enligt daoismen är meningen med livet att finna vägen, ”dao”. Människan ska leva i harmoni med naturen och på så sätt förstå världen, utan alltför mycket lagar och regler.

–För mig är det punk att vara anti-allt, precis som i daoismen. Själen måste vara fri. Om du har en förutfattad mening, utgå från den och frigör dig sedan från den. Det är punk.

Därmed förklarar Lu Chen varför han som artist hellre väljer att penetrera sig själv med en ölflaska än att klaga på sin regering. Lu Chen menar att det irriterar honom att punk per definition måste vara politisk i väst. Vi förstår inte det kinesiska sättet att se på den – att det är mer konstruktivt att undvika en konfrontation.

Jag undrar hur det är att vara kreativ när censuren sätter gränserna. Lu Chen förklarar att det är som att stå under ett tak. Han tar reda på var gränsen går och så försöker han röra sig så fritt som möjligt inom de tillåtna ramarna. Han försöker aldrig att slå sönder taket. Det skulle göra för ont.

–För mig handlar det om att använda ett språk som är sant, men som fortfarande kan accepteras av censuren, säger Lu Chen. Han menar att det till stor del handlar om att hålla låg profil och använda sig av smarta formuleringar som inte myndigheterna förstår.

–Punk handlar om att hitta friheten inom sig själv, säger Lu Chen.

Klockan är sju, solen har just gått ner och från berget ser vi några hånglande par, men ingen som vinglar av fylla. Medan Lu Chen och jag dricker ur den sista ölen töms festivalområdet på unga Pekingbor som bär röda, blinkande djävulshorn.

Ulrika K Engström är journalist, författare och tidigare Kinakorrespondent för SvD. Det här är en bearbetad version av ett kapitel i hennes bok Den harmoniska revolutionen – rebeller, patrioter och vanliga kineser. Boken kommer ut i veckan.