Kära Kina

Shoppa, pruta, göra affärer. Mota bort gatuförsäljare, fnissa åt bilderna på Mao, gapa över utvecklingen i världens snabbast växande ekonomi. Åka hem med väskorna fyllda av piratkopierade märkesvaror.

Svenskarna reser till Kina som aldrig förr. Framtiden finns i Kina. Det gjorde den även på 60- och 70-talen.

Idag kan vi köpa resor till Kina som heter ”Shopping de luxe”. På 60- och 70-talen handlade det om studieresor, med besök på daghem och fabriker.

Resenärerna återvände hem med inspirerande upplevelser av det socialistiska samhällsbygget. Och ingen fnissade åt Mao.

Kina var landet där den lyckade samhällsomvandlingen pågick.

Ett land präglat av arbetsglädje och solidaritet. Ett land där barnen skrattade och där närsynthet botades med ögongymnastik.

Landets store ledare, Mao Zedong, hade ännu inte avslöjats som en av 1900-talets värsta diktatorer.

”Djupt inne i Kina kan man känna en djup seren trygghet”, skrev författaren Lars Gustafsson i boken Kinesisk höst, utgiven 1978. Han slog fast att socialismen i Kina ”skapar lycka”.

Lars Gustafsson var inte ensam om att presentera en rosenröd bild av Kina. Under 60- och 70-talen kom ett antal entusiastiska rapportböcker.

I dag verkar vurmen för Maos Kina bisarr. Det är svårt att förstå att människor i Sverige – en nation på höjden av sitt välstånd – såg ett fattigt bondeland på andra sidan klotet som föredöme.

Hyllningarna till Mao framstår som svårsmälta nu när vi vet att han utsatte sitt folk för terror, massvält och förstörelse.

Men under det radikala 60-talet växte sig maoismen inflytelserik i Sverige. Det var en tid av ifrågasättande och studentrevolter. Många tog intryck av Maos maningar till uppror.

–Det handlade om en yngre generation som ville göra upp med den äldre generationen. Och enligt Mao var det rätt att ständigt göra uppror, att ständigt ompröva, säger Sven-Eric Liedman, professor emeritus i idé- och lärdomshistoria.

Vänstervindar svepte över landet, socialdemokraterna anklagades för att gå i kapitalismens ledband samtidigt som det fanns en besvikelse över kommunismens utveckling i Sovjet.

Kina framstod som ett humant och spännande alternativ till supermakterna Sovjet (som stod för fyrkantig kommunism) och USA (som stod för imperialism).

Samtidigt växte intresset för tredje världen; i Kina såg man en modernisering som kunde stå modell för fattiga och avkolonialiserade länder.

Här hemma fanns en tradition av social ingenjörskonst. Men folkhemmet hade spelat ut sin roll som utopi.

Så kunde Kina bli en inspirationskälla för ett framtida svenskt samhälle, inte bara bland övertygade maoister utan också i bredare kretsar.

–Från 1965 och framåt fanns det ett ganska entydigt, starkt positivt intresse för Kina, säger historikern Anne Hedén, som senare i år lägger fram en doktorsavhandling om svenska Kinavänner på 60- och 70-talen.

Den kinesiska propagandan var fylld av glada kineser i Maokostym.

Alla svalde väl inte idyllen. Men det var en ljus och ofta euforisk bild av Kina som förmedlades i Sverige; även borgerliga ledarskribenter kunde se det kommunistiska Kina som ett intressant samhällsexperiment.

Maovännerna spred sina uppfattningar i demonstrationer, böcker och artiklar. De sålde tidskrifter ute på stan, de gick i Vietnamdemonstrationer och de startade egen förlags- och bokhandelsverksamhet.

De mest fanatiska, de så kallade rebellerna, dyrkade Mao som en gud.

Maoisterna var ofta välformulerade och universitetsutbildade, och även om de bara bestod av några tusen personer fick de ett stort genomslag i debatten. Idag har många av dem gått vidare till tunga poster i samhälls- och kulturlivet; Göran Rosenberg, Marita Ulvskog och Klas Eklund är några ­exempel.

Våren 1967, lagom till årets första maj-demonstration, gavs Maos lilla röda ut i Sverige.

Men samtidigt som svenska ungdomar studerade ordförandens skrifter plågades kineserna själva av kulturrevolutionen. Mao kastade sitt land in i kaos, människor bankade livet ur varandra och jakten på den så kallade klassfienden urartade vid några tillfällen i ren kannibalism.

I Sverige hävdade maoisterna trosvisst att kulturrevolutionen höjde produktionen. Den svenska maoismen upplevde sin storhetstid en bit in på 70-talet.

–Maoisterna hade ett slags tunnelseende, menar Anne Hedén och tillägger att de diskvalificerade den information som inte passade deras egen bild av Kina.

Maoisterna åkte själva till Kina, på resor arrangerade av Svensk-kinesiska vänskapsförbundet. I resorna deltog både hängivna maoister och allmänt vänstersinnade personer.

Resenärerna förberedde sig genom att studera kinesiskt propagandamaterial. Och de ansåg sig få exklusiv förstahandsinformation om utvecklingen i Kina.

–De litade på sina informationskanaler. Det var deras misstag.

Kina var ett slutet land, och det var inte lätt att förstå vad som verkligen pågick. Rapporter om missförhållanden i Folkrepubliken möttes av måttligt intresse.

–De som försökte nyansera bilden hamnade i skymundan, säger Anne Hedén.

På 1970-talet dök det upp ett antal kritiska böcker och rapporter om Kina. Men i Sverige var intresset begränsat; när det gällde Folkrepubliken ville man hellre fria än fälla.

”Kina – där fungerar framtiden!”, var rubriken på en understreckare i SvD 1977.

I väst talade Kinavännerna gärna om att Kina förmådde mätta sin jättelika befolkning.

Kineserna lyckades länge mörka den enorma hungersnöd som orsakats av Det stora språnget.

–Hade människor här förstått att detta var en politiskt producerad hungersnöd, och omfattningen av den, då hade bilden av Kina blivit en helt annan, menar Anne Hedén.

1976 dör Mao, och några år senare bleknar entusiasmen för Kina bort. Invasionen i Vietnam och stödet till de Röda khmererna i Kambodja solkar bilden av Kina.

I dag är Maos smekmånad i väst definitivt över. För några år sedan kom Jung Changs och Jon Hallidays omdiskuterade Maobiografi, som pekar ut Mao som 1900-talets värsta massmördare. Även i Kina kan man i dag kritisera Mao.

–I debattprogram och på webben lämnas det stort utrymme för olika åsikter om Mao, säger Michael Schoenhals, professor i kinesiska i Lund som tillsammans med en Harvardkollega skrivit boken Mao’s last revolution.

Maoismen som ideologi är överspelad. Men officiellt tar regimen inte avstånd från Maos tänkande, och Kina har ännu inte gjort upp med Mao, betonar Michael Schoenhals.

–Man säger att Mao är 70 procent bra och 30 procent dålig. Fast ingen vill riktigt bena ut vad de där 70 procenten egentligen handlar om.

Samtidigt har Mao i mångas ögon förvandlats till en lyckobringande maskot, en figur att hänga upp bredvid Buddhabilden.

Bland många som hamnat i kläm i dagens Kina finns en sentimental syn på ordföranden. Och fortfarande ringlar långa köer till Maos mausoleum på Himmelska fridens torg.

Elisabet Andersson

elisabet.andersson@svd.se