Det kunde fortfarande ha gått en bättre väg i Kina, det ska man inte glömma.

Orden dröjer kvar efter vårt telefonsamtal, strax innan Gunnel Bergcrantz kliver på planet till Vietnam med ett gäng som var med och drog lasset i Vietnamrörelsen på 60- och 70-talet.

Hennes väg in i den gryende vänsterrörelsen var naturlig, från ett ­socialdemokratiskt hem med pappa ombudsman i Träindustriarbetarfacket. Första maj-tåg har jag gått i s­edan jag var bebis, säger hon.

Från SSU bar det av till Clarté och KFML. 1965 var hon med om starten av FNL-grupperna i Stockholm.

1966 åkte hon med en inbjuden grupp på 20 personer till Kina. En ganska blandad grupp, mest intellektuella, minns hon. Hon kom med för att hon var Vietnamaktivist. Resan dit och hem fick de betala själva – 1500 kronor var mycket då.

De hamnade mitt i hjärtat av den utbrytande kulturrevolutionen, Rödgardisternas trummor på Himmelska fridens torg väckte dem i gryningen. Helt säkra på vad som var på gång var de inte. Men kontrasterna mellan vad de såg, och vad tidningarna hemma i Sverige skrev, den minns hon. De såg inget våld, men när vi läste tidningarna hemma sedan så var det en våldsam och skrämmande beskrivning. Det kändes inte trovärdigt, tyckte de.

Kina var en ung stat, ett löfte. Det minns hon starkast. Och när så småningom även liberaler började skriva positivt om Kina på kultursidorna blev det som en bekräftelse.

Fattigdomen kände de till, de var pålästa. De imponerades av att, trots allt, så många fick det bättre. Men Maos lilla röda gjorde inget större intryck på henne.

Sovjet insåg vi, säger hon, skulle aldrig bli bra. Men vi hyste verkligen förhoppningar om Kina, om en bättre värld. Alldeles oavsett allt som hände senare så var befrielsen fantastisk. Först senare diskuterade vi varför alla länder gör samma fel; låter be­friarna administrera och bygga upp. Det är ju en helt annan kamp.

Det är svårt att skriva en historia som är korrekt, reflekterar hon. Det var mycket vi inte visste då, samtidigt är det mycket som skräckmålats ­senare.

Hon var tillbaka i Kina 1979 och kände viss besvikelse jämfört med 13 år tidigare. Hon är försiktigare med att dra slutsatser idag, entusiasmen hörde ungdomen till – och måste få göra det. För att åstadkomma stora förändringar krävs att ungdomarna engagerar sig.

Gunnel Bergcrantz tillhörde inte teoretikerna. Och av Kina lärde hon att studier och arbete var lika mycket värt. Så hon arbetade på SL bredvid det politiska arbetet. Men att tillämpa Kinas modell här, det förstod hon inte, och gör inte än idag.

Hon tycker att det pratas för mycket om 68 och Kårhusockupationen. För många av dem var det bara en stor grej då. De hade helt andra liv som väntade på dem. Och de representerar bara en liten grupp som fått stor uppmärksamhet. Liksom de allra mest till vänster. De var inte många, men de ställde till mycket skada.

Hennes och vännernas liv präglades istället av insamlingsbössor, tidningsförsäljning, möten, demonstrationer, arbete i facket, hyresgäst­rörelsen, dagiskamp, solidaritetsgrupper. Och så alla studiecirklar.

Nu är hon pensionär. Och finns fortfarande till vänster. Även om hon kan känna viss politisk vilsenhet, ser hon mycket som måste göras. Det är samma problem idag som då. Man får ta en fråga i taget. Nu arbetar hon med Iraksolidaritet och åt Nej till EU. Men det är fortfarande vår generation som gör det, säger hon. Med få undantag är alla 50 plus.

Jenny Leonardz

08-13 55 24

jenny.leonardz@svd.se

Fler artiklar