Låt hundra blommor blomma. Smaka på det, sympatiska ord, tanken att alla åsikter skulle få finnas, att få kritisera överheten. Särskilt tilltalande för dem som, liksom Torbjörn Säfve, var intresserade av konst och litteratur. Maos lilla röda landade mitt i flower power, fred och kärlek, i det härliga glada, nästan promiskuösa livet i ­studentstaden Uppsala på 60-talet.

Och att det är rätt att göra uppror. Vem skrev inte under på det Maocitatet, minns han. Man kunde tolka uppror precis som man ville, det var ­underbart i den snäva moralism som rådde då. På så sätt blev Mao egent­ligen oförtjänt en idol.

För Norrlandspojken som kom till Uppsala 1963 för att läsa littteratur­vetenskap var vänstern självklar. Jag lärde mig att läsa i Norrskensflamman, säger han. Orden for som projektiler hemma i diskussionerna mellan min stalinistiska morfar och anarko­syndikalistiska morbror. När jag började i skolan kunde jag redan stava till yankeeimperialism. Det blev förfärligt tråkigt med far ror, mor är rar.

Torbjörn Säfve berättar att han kallade sig för anarko-stalinist. Han skrattar vid minnet. Jag måste ha varit Skandinaviens enda! Men det förvirrade gossarna som höll på med ­inbördes käbbel och fraktioner och studerade Marx texter i usla översättningar. De lät mig vara i fred.

Han tror att fascinationen över Kina då i mycket handlade om just Maos lilla röda med det blommiga och för oss ovanliga språket. Men läs den i dag, säger han, en oerhört träig citatsamling.

Genom Bildtidningen Kina spreds uppfattningar om Kina i glada fyrfärgsbilder. Men Torbjörn Säfve hade svårt att intressera sig för den kollektiva bondekampen – var mer intresserad av Kuba, som också väckte förhoppningar om en bättre värld. Men mycket av det som påstods om Kina intresserade ändå många, som att män och kvinnor hade lika lön. Det var ju progressivt då.

Och jag gillade det där med att låta hundra blommor blomma, säger han, men Maos lilla röda var inget jag ville ha i bröstfickan. Visst hoppades vi att världen skulle bli bättre. Men hur blev det? Övergrepp, misshandel, övervakning. De hundra blommorna gjordes snart till en enda. Med formen av Maos klotrunda ansikte.

Istället för att resa till Kina eller Kuba, vände Torbjörn Säfve näsan mot Nordafrika i början av 70-talet, en helt annan värld. Det var också hans första möte med sufismen. Tillbaka i Sverige började författarbanan. Bland annat med den tidiga och kritiska boken Rebellerna i Sverige.

Och idag? Kapitalismens mest lukrativa verksamheter är vapen, droger och prostitution och USA kommer att kollapsa som alla imperier gör, säger han. Vapenindustrin styr krig och konflikter. Radikal är han än. Torbjörn Säfve drar sina slut­satser från intensiva historiestudier. Samtidigt har det lett till att han vänt sig bort från politiken och medie­flödet. Ingen tv eller dagstidning i hemmet i byn Haddebo i Närke. ­Internet, absolut inte.

Jag tar det genom böckerna, säger han, lär av de långsiktiga händelseförloppen. Och skrivandet. Jag har den sufiska filosofin, tar till mig det bästa av västerländskt tänkande och det bästa av islam. Jag är globalist, en samlare av mytologiskt och ideologiskt godis.

Vet du, säger han plötsligt, egentligen tillhörde jag rödvinsvänstern, drack vin och hade väldigt roligt. Då rådde det tankens frihet på universitet, minns han. Det var det som den här tiden stod för: frihet. Allt var möjligt.

Jenny Leonardz

08-13 55 24

jenny.leonardz@svd.se

Fler artiklar