Kina fick i slutet av förra året det första kontraktet någonsin att utvinna olja i Afghanistan. Landets president Hamid Karzai undertecknade personligen dokumentet som gav Kinas största oljebolag, CNPC, rätt att exploatera oljefyndigheterna i den väldiga dal som omger floden Amu Darja i norra Afghanistan, på gränsen till Tadzjikistan.

Kontraktet var en politisk succé för kineserna och visade att de hade lyckats i sitt lobbyarbete (sannolikt stora mutor) i Kabuls maktkorridorer. Det kan också bli en ekonomisk succé eftersom motsvarande närmare två miljarder fat olja beräknas finnas i hela regionen.

På ett sätt var det inte förvånande att kineserna lyckades med det som många andra internationella oljebolag visat stort intresse för. Medan världens andra stormakt USA pumpat in hundratals miljarder kronor i en krigföring som inte gett önskat resultat har Kina investerat i Afghanistans naturtillgångar.

2009 började det kinesiska kopparbolaget Jiangxi Copper exploatera koppargruvan Aynak med en investeringskostnad på mellan 25 och 30 miljarder kronor. Det var den i särklass största investeringen i Afghanistans historia och visade att Kina menar allvar med sina affärsintressen i Afghanistan.

De kinesiska affärsmetoderna avslöjades dock på ett pinsamt sätt sedan dåvarande afghanske gruvministern tvingades avgå efter mutanklagelser. Han uppgavs ha tagit emot över 200 miljoner kronor av sina kinesiska affärspartners.

Det internationella intresset för Afghanistans råvaror är stort. Framför allt är det stora fyndigheter av olja, gas, koppar, järnmalm, ädelstenar och det för dagens elektronik så oumbärliga litium som lockar. Riskerna är dock stora att investera i ett land som i över 30 år varit indraget i krig.

Det gäller inte minst dagens situation när talibanerna har kommit tillbaka starkt och risken för ett kommande inbördeskrig är akut. Makthavarna i Moskva kan berätta hur det kan gå. Under den sovjetiska ockupationen (1979–89) försökte ryssarna ta vara på kopparfyndigheterna i Aynak, där kineserna nu är på väg att bygga upp sin verksamhet. Ryssarna hann bygga ett smältverk i Kabul, men den misslyckade ockupationen hindrade produktionen att komma i gång.

Aynak ligger strax söder om Kabul och det gör att förutsättningarna för den kinesiska investeringen att lyckas är bättre jämfört med satsningen på olja i dalgångarna kring Amu Darja. I och omkring Kabul är fortfarande president Hamid Karzai och hans klan relativt stark och regionen domineras av pashtuner. I norra Afghanistan har dock inte Karzaifamiljen en särskilt stark ställning och där oljan ska utvinnas är det i stället en av landets mest ökända krigsherrar som styr – den uzbekiske generalen Abdul Rashid Dostum.

Dostum har bytt sida många gånger under de senaste 30 årens krig. Efter en tid i exil i Turkiet gav han inför presidentvalet 2009 sitt stöd till Hamid Karzai och kunde därefter återvända till hemlandet. Han har nu åter byggt upp en stark ställning som ledare för minoritetsfolkgruppen uzbeker. Dostum är säkert inte imponerad av överenskommelsen med familjen Karzai och vill ha sin del av kakan för att lämna kineserna i fred. Kinesiska oljeingenjörer som börjat projekteringen har fått så stora problem att frågan togs upp när Hamid Karzai för två veckor sedan besökte Peking och hade överläggningar med president Hu Jintao.

Men den afghanske presidenten har tidigare inte vågat utmana den brutale generalen, som vid flera tillfällen visat sin styrka. Det var exempelvis Dostum tillsammans med tadzjikiska ledare i Norra alliansen som i slutet av 1990-talet var de enda som lyckades stå emot talibanernas framryckning.

Möjligen tvingas kineserna att agera själva och Dostum har vid många tillfällen tidigare visat att lojalitet kan köpas om dollarsedlarna är tillräckligt stora. För Kina, liksom för Ryssland, handlar dock dagens stora intresse för Afghanistan inte bara om att få ekonomiskt utbyte. Båda länderna är rädda för att de extremislamistiska rörelserna i Afghanistan ska sprida sig norrut.

Klart är att det inte blir något internationellt vakuum i Afghanistan när Väst drar sig tillbaka. De ekonomiska och politiska intressena från grannländerna är för stort för att Afghanistan inte heller i framtiden ensamt ska få avgöra sitt öde.