Men Kim Jong-Il var ingen dumbom. Han följde världshändelserna på CNN och internet. När USA:s dåvarande utrikesminister Madelaine Albright besökte huvudstaden Pyongyang i oktober 2000 häpnade hon när han bad om hennes mejladress. Han var också en tuff förhandlare som visste att få ut mesta möjliga från omvärlden genom att då och då skramla med missiler och kärnvapen.

Samtidigt omgav sig Kim Jong-Il med myter – och en hänsynslös underrättelsetjänst som slog ner snabbt och effektivt mot minsta tecken på missnöje med regimen. Nordkoreas arbetsläger är fulla av människor som slavar under de mest avskyvärda förhållanden. Enligt en FN-rapport skall det finnas 200000 fångar i sådana läger.

Och samtidigt som det rått kronisk hungersnöd i landet omgav han och hans familj sig med en lyx som ingen annan i landet kunde drömma om. 2002 publicerades en bok i Ryssland som hette Orientexpressen och beskrev en tågresa Kim företagit året innan, i 16 privata vagnar från Nordkorea genom det ryska väldet till S:t Petersburg.

Boken sades vara skriven av Konstantin Pulikovskij, Vladimir Putins sändebud i Fjärran östern, men författarna var i själva verket två ryska journalister som träffade honom under resan.

Franska viner och gourmeträtter flögs in och lagrades på stationerna innan Kims tåg anlände. Maten intogs med ätpinnar i silver i tågets restaurangvagn, där Kim omgav sig med unga kvinnor.

Tågresan tog tre veckor och han reste alltid med tåg därför att han led av flygrädsla – mest därför att han befarade att hans plan skulle skjutas ner av ”amerikanska imperialister” eller andra fiender. Den enda gången man vet med säkerhet att han flög var som barn när han följde sin far, Kim Il-Sung, på ett statsbesök i Indonesien 1965.

Kim var också en stor filmälskare. Det sägs att han hade 30000 filmer i sitt arkiv, mest från Hollywood men också kinesiska dramer. Han hade också en privat lyxbåt i en sjö nära Pyongyang och samlade på rashästar. Och han hade sju barn med två fruar och två älskarinnor. Antagligen fler, men det är vad man känner till.

Nu är han borta och lämnar efter sig ett urfattigt land som inte kan föda sin egen befolkning utan är helt beroende av bistånd från utlandet. Men det är också ett land med kärnvapen – och en regim som inte kommer att falla i första taget bara för att en ny person tar över. Så väldrillat och hårt militariserat är det nordkoreanska samhället. Här finns inga dissidenter som i Kina eller Sovjetunionen på sin tid. Antingen rättar man sig efter ordningen eller hamnar i läger. Eller flyr landet, vilket alltfler gör. Tusentals nordkoreaner har under de senaste åren tagit sig hela vägen genom Kina ner till Thailand, varifrån de skickas till Sydkorea.