Drygt två veckor efter det kenyanska presidentvalet hänger kampanjaffischerna fortfarande kvar längs Nairobi gator. Skolorna håller stängt, men livet har börjat återvända till gatorna. I en av de offentliga rökrutorna i Nairobis finansdistrikt står ­David Otieno, 50. Ingen har handlat något sedan han åter öppnade sitt företag för telefonförsäljning, men han är glad över att kunna vistas utanför huset.

–Det är mycket bättre i Nairobi nu, säger han. Tidigare var allt stängt, gatorna var tomma. Vi höll oss hemma i en hel vecka, medan pistolskotten ven utanför.

Efter president Mwai Kibaki den 29 december utropades som segrare i ett presidentval många anklagat för att ha varit riggat, har Kenya präglats av våldsam­heter. Över 500 människor har dödats och uppåt en halv miljon har drivits på flykt.

I fredags var det meningen att Kibaki och oppositionsledaren Raila Odinga skulle mötas för första gången sedan upploppen bröt ut, under närvaro av Afrikanska unionens ordförande John Kufour. Men efter att Kibaki tillsatt hälften av sin regering i tisdags ställde Odinga in mötet.

–Vi har blivit bestulna på ­valet, säger David Otieno. Det var orätt av Kibaki att utnämna sina ministrar, vi vill ha Raila.

David Otieno vågar inte ställa upp på bild av rädsla för att något ska hända honom, och under ytan av normalt vardagsliv i Nairobi är det många som är nervösa. Kenya är ett relativt fredligt land och huvudstadsborna utanför slummen är ovana vid våld. Stammotsättningarna har inte brukat vara något problem, men
nu vet folk inte vem de ska lita på.

Lazarus, 52, är en av alla från kambastammen som firat ministerutnämningarna, då kambas främste politiker Kalonzo Musyoka, även avlägsen tredjeman i presidentvalet, utsågs till vicepresident. Men utnämningen har också lett till att kamba har blivit en ny måltavla för våld, tidigare främst riktat mot president Kibakis stam, kikuyu. För tillfället ­befinner sig Lazarus i en butik för att bunkra upp mat.

–Det var öppet ibland under oroligheterna, men priserna var väldigt höga, säger han. I början av veckan hade vi nästan slut på mat.

Sedan affärerna öppnades är det många som köper upp extra lager av förnödenheter, ifall oroligheterna åter skulle ta fart. Odingas svar på Kibakis ministerutnämningar ger skäl för oron. Onsdag till fredag nästa vecka har hans parti Orange Democratic Movement, ODM, utlyst landstäckande demonstrationer. De har inte godkänts av polisen, vilken nu förbereder sig för att begränsa dem till de redan svårt drabbade slumområdena.

På andra sidan gatan som gränsar till slumområdet Mathare sitter människor i långa rader bredvid det lilla bohag de lyckats få med sig under flykten från sina hem, endast ett par hundra meter bort.

I en dammig lund söker Bea­trice Wanjiku skugga bland ett hundratal andra flyktingar. Hennes hus var ett av de första som attackerades under upploppen och hon lyckades inte rädda ­någonting hemifrån.

–De kom längs gatorna, skrikandes ”vi vill ha Raila”, gick in i varje hus med kikuyus och slog sönder allt, berättar hon. Jag sprang för livet med min man, fem barn och ett barnbarn. Nu delar jag madrass och filt med en före detta granne.

Beatrice hostar och tar sig för bröstet. Tretton dagar av smuts, kyliga nätter och dåligt vatten har börjat ta ut sin rätt. Efter flera år som tiggare på gatan hade hon precis lyckats få rätsida på livet. Med hjälp av mikrolån hade hon startat en lönsam läskförsäljning och drömde om att skicka 20-­åriga dottern Esther Njambi till ­college. Nu har hon förlorat allt och är rädd att även Esther ska hamna på gatan.

–Det är farligt att hon går sysslo­lös, man kan lockas att tacka ja till vadsomhelst. Oron gör att jag inte längre kan sova om nätterna.

Esther viftar bort röken från en av brasorna flyktingarna lagar mat på.

–Vi ser fortfarande eldar från dem som protesterar på nätterna, men det har blivit lugnare. Om det blir nya demonstrationer är det katastrof, vakterna som finns här kan inte skydda oss.

Enligt flera analytiker är demonstrationerna oppositionens enda möjliga strategi i ett läge då Mwai Kibaki gör allt för att försvara sin position som redan insvuren president. Kibaki försöker att dra ut på processen för att få folk att vilja gå vidare med sina liv och acceptera situationen som den är, istället för att engagera sig politiskt.

Samma strategi användes av förre presidenten Daniel Arap Moi, då denne lyckades behålla makten efter ännu mer uppenbart valfusk 1992. Även då utbröt våldsamheter, men till slut dog motståndet, bland annat för att behovet av att få en regering på plats upplevdes som större än kampen för ett riktigt valresultat.

Om ett par dagar anländer en ny medlartrio, med FN:s förre general­sekreterare Kofi Annan i spetsen. Få tror att den kommer att ha någon lycka med att närma två opponenter som drar allt längre åt varsitt håll.

En politisk reporter på Daily Nation, som väljer att vara anonym för att kunna uttrycka sina personliga åsikter, hyser inga tvivel om att valresultatet är fel­aktigt, men menar att Kibaki i praktiken redan har vunnit.

–Odingas enda möjlighet är att protestera, men protesterna har redan pågått för länge. Dels har han förbrukat en del av sin moraliska position som offer. Dels börjar de som går ut på gatan bli trötta. De är fattiga människor, de som är i störst behov av att istället se till sin egen försörjning.

Budskapen som ackompanjerar Mwai Kibakis och Raila Odingas bilder på valplakaten längs vägarna kanske får rätt på ett annat sätt än vad som från början var tänkt. Raila Odinga – ”Peoples president” och ”Kibaki tena” – Kibaki igen.