Ingen har i Belgrad gjort mer för att samarbeta med domstolen i Haag än den framlidne premiärministern Zoran Djindjic som hösten 2000 utlämnade Slobodan Milosevic, huvudansvarig för de balkanska krigen under nittiotalet.

Det visade på stort politiskt mod och djärvhet; dumdristigt och arrogant blev det först när Djindjic trodde att han kunde ge sig på också den militär-polisiära apparat som en så stor del av Milosevics makt vilade på. Den har fortsatt att fungera i en tradition som går tillbaka på det ottomanska imperiets maktutövning: man opererar genom ombud och manipulation, använder paramilitära styrkor bakom vilka den faktiska makten kan dölja sig, ett system som skänker stor flexibilitet och gör det möjligt att undandra sig ansvar. Dock blir så även gränserna mellan reguljär militär- eller polisverksamhet och rent kriminella grupperingar flytande. De senare hade ingenting emot att utlämna Milosevic, men ingen som helst önskan att få sin egen verksamhet granskad. Följaktligen mördades Djindjic.

Radovan Karadzic har aldrig haft någon förankring i detta maktcentrum i Belgrad. Han är en folktribun, en demagog som var nyttig så länge som han någorlunda kunde kontrolleras och gjorde vad Milosevic sade åt honom att göra. För säkerhets skull försågs han med en överrock, general Ratko Mladic, en yrkesmilitär lojal mot den militär-polisiära apparaten och Milosevic. Mot både Mladic och Milosevic försökte Karadzic några gånger att revoltera; till sist fick han böja sig. Bortsett från sin popularitet som serbisk folkhjälte, särskilt i Republika Srpska, har han egentligen aldrig haft någon egen maktbas.

Därför kostar det Belgrad litet att utlämna honom. Karadzic, född i Montenegro och hela sitt vuxna liv i Bosnien, är inte ens serbisk medborgare, något han har gemensamt med de allra flesta misstänkta krigsförbrytare i mindre skala som Belgrad hittills skickat till Haag. I Serbien kommer nu de extrema nationalisterna och kanske den ortodoxa kyrkan att protestera, men andra grupper och institutioner är alltsammans tämligen likgiltigt. Boris Tadics EU-vänliga regering – som ironiskt nog regerar tillsammans med Milosevics nygamla socialister - har velat visa Bryssel prov på handlingskraft och profilera sig mot just det nationalistiska lägret: så länge Vojislav Kostunica var Serbiens starke man kunde Karadzic känna sig trygg.

Och Ratko Mladic? Den huvudansvarige för massakern i Srebrenica? Mladic är till skillnad mot Karadzic Belgrads man, beskyddad av armén och den militär-polisiära apparat ingen sedan Djindjic vågat sig på. Ett försök att gripa och utlämna Mladic skulle sannolikt uppfattas som ett direkt slag mot den stat i staten som förbluffande och skrämmande nog överlevt alltsedan Titos dagar. Först gäller för Belgrad att se hur Karadzic kan omsättas i belöning från EU:s sida. Mladic lär sparas för en verklig kris i framtiden - om nu någon politiker i Belgrad verkligen vågar ta vid där Djindjic så tragiskt tvingades sluta.