Han ansågs charmig på ett lite skrovligt sätt. Hans tal var vilt men togs inte på allvar.
Men redan på sommaren 1992 inledde bosnienserben Karadzic ett grymt krig mot konkurrenterna om Bosnien-Hercegovina - muslimerna och kroaterna, som utropat en bosnisk stat självständig från Jugoslavien.
Den bosnienserbiske presidentens styrkor sköt med varje tungt vapen de kunde lägga vantarna på, och därav fanns mängder, med hur mycket ammunition som helst, tack vare den serbdominerade Jugoslaviska nationella armén, underställd Serbiens president Slobodan Milosevic.
Under den långa prövning som följde var Sarajevos gator oftast öde mitt på dagen, utsatta för serbisk beskjutning från bergen omkring. Den Sarajevobaserade, bosnienmuslimska regeringens svaga militär hade inte en chans.
Dess vädjanden om att få ta in vapen att försvara sig med avslogs av det internationella samfundet.
Serberna kontrollerade de ödsliga bergen omkring staden och besköt staden dag och natt. Invånarna fick rusa i panik över utsatta gator för att undvika krypskyttarnas kulor. Många misslyckades. Gravplatserna fylldes till brädden - omkring 11 000 människor dödades.
FN:s skyddsstyrka kom så småningom från den adriatiska kusten i vita pansarbilar för att säkra Sarajevos sönderskjutna flygplats, där de fick vada i mässingshylsor. Ytterligare några tusen utländska soldater kom så småningom för att säkra den första av oräkneliga ”vapenvilor”.
Inom ett år efter inledningen av kriget 1992-95 hade FN-styrkan Unprofor blivit symbolen för verkningslöst ingripande. Den var fjättrad av västs princip att värna om ”opartiskhet” - en inställning som utnyttjades fullt ut av Karadzics styrkor.
Sarajevo belägrades i 43 månader. Folk värmde sig med ved i provisoriska kaminer. Ett ägg kostade 50 kronor. Det krävdes bra kontakter för att få bränsle och mat.
Bosnienserberna började rensa ut andra folkslag från den bosniska mark de intog. Byar brändes och folk drevs på flykten. Då och då uppträdde Karadzic i tv och rättfärdigade truppernas agerande. Han anklagade till och med muslimerna för att bomba ihjäl sina egna för att få internationell sympati.
Det var Karadzic som inbjöds till fredssamtal utomlands. Först efter drygt två år började hans stjärna dala då hans mentor Milosevic tog intryck av västs protester och minskade sitt stöd.
I juli 1995 inträffade krigets mest ökända massaker. Serbiska styrkor tog sig in i Srebrenica, där tusentals muslimer sökt skydd. FN förmodades garantera deras säkerhet. Men FN-styrkan var liten och nonchalerades fullständigt av den bosnienserbiske överbefälhavaren Ratko Mladic. Inför kameror beordrade Mladic männen att samlas för borttransport. Senare hittades massgravar med män.
Nato ingrep till slut med bombningar, också av Belgrad. USA:s president Bill Clinton tvingade fram en fredsuppgörelse i Dayton, i slutet av 1995.
