Den 15 februari lovade jag er att i min nästa betraktelse ta en fråga av intresse för många kamrater. Betraktelsen kommer nu i form av ett meddelande...

Jag hade det hedervärda ämbetet av president under många år... Före det var jag premiärminister i nästan 18 år. Jag utövade alltid den nödvändiga förmånen att utveckla vårt revolutionära arbete med stöd av en vidsträckt majoritet av befolkningen.

Med anledningen av mitt kritiska hälsotillstånd fanns det folk i utlandet som att min provisoriska avgång från presidentämbetet den 31 juli 2006, då jag lämnade över till min bror Raul Castro Ruz, var definitiv. Raul själv, som på egna meriter också är armégeneral, och de andra kamraterna i partiledningen ville inte räkna bort mig från mina ministerposter på grund av min vacklande hälsa.

Att förbereda folket för min psykologiska och politiska frånvaro var min huvudsakliga skyldighet efter många års kamp. Jag har alltid propagerat för att mitt tillfrisknande inte var riskfritt. Mina önskningar har alltid varit att fullgöra mina plikter tills jag drar mitt sista andetag.

Till mina käraste kamrater, som nyligen valde in mig i parlamentet vilket är en stor ära, vill jag säga: jag kommer varken att sträva efter eller acceptera, jag repeterar, varken sträva efter eller acceptera befattningen som president eller överbefälhavare.

Vägen kommer alltid att vara svår och kommer att kräva intelligent styrka från oss alla. Förbered er alltid på det värsta.

Jag säger inte farväl. Min enda önskan är att slåss för mina idéer. Jag kommer att fortsätta skriva under titeln ”Kamrat Fidels reflektioner”. Det kommer att bli ännu ett vapen i en arsenal du kan räkna med. Kanske kommer min röst att höras. Jag kommer att vara försiktig.