Det är skördetid i Elfenbenskusten. En del av innehållet i de gula och röda frukter männen öppnar med hårda slag av träkäppar ska en dag dyka upp som choklad och kakao på svenska butikshyllor.

Jag har kommit för att se den nya trenden i världens största kakao-nation, som står för nästan hälften av världsproduktionen. Kakao-bönderna ska lära sig att odla miljö-medvetet. Målet är att rädda den regnskog som finns kvar i landet. Skogen har huggits ned med förfärande hastighet. Av de 16 miljoner hektar som fanns för 20 år sedan finns bara två miljoner kvar. Det mesta höggs ned för att ge plats åt kakao. Om inget görs är snart all skog borta.

Bakom männen sitter kvinnorna och tömmer kakaobönorna i plasthinkar, för vidare jäsning och torkning. Systrarna Akissi Kouadio och Adjoua Brou berättar hur det såg ut runt byn när de var små, för mer än 50 år sedan.

– Byn låg mitt i skogen. Det fanns elefanter och bufflar. Nu finns ingen skog kvar häromkring. Våra föräldrar högg ned den för att plantera kaffe. Sedan högg vi ned kaffet för att plantera kakao.

– Tiderna blir sämre, pengarna räcker aldrig nuförtiden. De unga flyttar bort från byn, in till städerna.

– När kakaopriserna bara föll och föll hörde vi talas om att man kan odla kakao på ett nytt sätt och få bättre pris.

Den här byn, ett kooperativ som kallar sig Fiedifoué, har anslutit sig till en kurs för att lära sig odla miljövänligt. De har fått en lista med regler som måste följas. När alla villkor är uppfyllda får kooperativet i belöning en ”certifiering” av organisationen Rainforest Alliance, med säte i New York. Certifikatet är ett godkännande på att kakaofrukterna odlats miljövänligt. Det leder i sin tur till att byns kakaobönder får högre pris för sina produkter.

Rainforest Alliance skickar ut inspektörer på de kooperativ som ingår i projektet. Det finns även en intern kontrollgrupp i varje by.

Stigfinnare på min skogsvandring är Edmond Konan, som arbetar för Rainforest Alliance. Han har tidigare arbetat för den andra organisationen som certifierar kakao, Fairtrade, som i Sverige står bakom Rättvisemärkningen.

Skillnaden är enligt Edmond Konan att Fairtrade mer betonar sociala faktorer och Rainforest Alliance lägger tyngdpunkten på miljön. Men skillnaden är inte särskilt stor, menar Edmond Konan.

Några av de krav odlarna här måste följa är exempelvis att inga vilda djur får dödas. Det föreskrivs exakt vilka kemikalier som är tillåtna och i vilka mängder. En annan regel säger att det förutom kakaoträden måste finnas minst tolv andra träd per hektar, varav högst tre utländska arter.

– Om skogen ska komma tillbaka och djuren återvända till gamla marker måste våra egna inhemska trädsorter dominera, förklarar Edmond Konan.

Andra villkor är att inget barnarbete förekommer och att avfall komposteras långt från byn, för att förhindra sjukdomsspridning. Ett annat villkor att vinsten ska gå till odlarna, inte mellanhänderna. Försäljning till mellanhänder är förbjuden.

– Förr sålde vi alltid till mellanhänderna, nu vägrar vi. Annars blandar de ut våra bönor med sämre kvalitet. Det ger oss dåligt rykte, säger ledaren för kooperativet, Kouame Yao.

I de två byar jag besöker utanför städerna Daloa och Issia har bönderna märkt två avgörande skillnader sedan de gick med i miljöprojektet.

– I många år producerade vi kakaobönor på vårt eget vis. Det var inte alltid det bästa. För tre år sedan bestämde vi att ta hand om våra frukter miljövänligt, berättar Kouame Yao.

– Förr var traditionen att hugga bort all skog innan man planterade. Nu spar vi träden eller planterar nya mellan kakaobuskarna. Vi har upptäckt att frukterna mår bättre i skuggan, de behåller mer fuktighet och ger bättre bönor.

Bönderna får av exportören 15 procent bättre kilopris för de miljöcertifierade bönorna, för tillfället motsvarande 10,75 i stället för 9,35 kronor per kilo. Den miljömärkta chokladen kostar därför mer i butiken.

I ett annat kooperativ som kallar sig Dioulabougou förklarar Mema Fofana hur han efter 24 år som kakaobonde ändrat sina metoder.

– Vi brukade ha stora problem. Produktionen var lägre när frukterna var utsatta av solen. Fler träd som skuggar blev vår räddning. Nu har jag har ökat produktionen och får dessutom högre pris.

– När jag går till andra odlare och ser deras plantager, som inte är miljöcertifierade, undrar jag ibland om ägaren har dött. Så illa skötta är de.

Intresset för miljömärkningen ökar i Elfenbenskusten. Den största kommersiella kakaoplantagen i landet, ett franskt företag med 1200 hektar, har bett att få bli certifierad. Edmond Konan har gjort en första granskning, men säger att det är långt kvar:

–Framför allt måste de plantera träd. Vi behöver också se över de sociala förhållandena på plantagen.

Utbildningen av odlarna görs inom ett samarbete av privata exportörer och biståndsorganisationer, som tyska GTZ och amerikanska USAid. Tyska livsmedelsjätten Kraft Food köper hittills hela den export som Rainforest Alliance certifierar.

I Abidjans hamnkvarter besöker jag exportfirman Amanjaro. Från gigantiska magasin skeppar de kakaobönorna till Kraft Food, som köper hela Amanjaros export.

Chefen på Amanjaro vågar först inte tala med mig, kakao är för känsligt ämne. Efter löfte att bara gå in på miljöfrågor, inget kontroversiellt som korruption och barnarbete, går han till sist med på en kort intervju.

– Perspektivet är just nu positivt. Det fanns en reaktion i Europa mot att kvaliteten sjönk, men med miljöodlade bönor har kvaliteten gått upp igen, förklarar exportchefen Ismael Kone.

–Importörerna i Europa vill bara ha mer. Miljömärkningen har blivit mycket viktig för oss.

Ännu är inte mer än någon procent av Elfenbenskustens export certifierat av Rainforest Alliance eller Fairtrade. Men andelen mer än fördubblas varje år. Och efterfrågan från ett mer miljömedvetet Europa ökar ännu snabbare.

– Vi ser ingen bortre gräns på efterfrågan, konstaterar Ismael Kone.