Mahdi, en tunn ung pojke, står och öser singel i skottkärran på en av Kabuls mest populära gator. Bargi Gul sitter på ett sjukhus och väntar på en plastikoperation för sina förstörda fingrar. Två afghanska 16-åringar med helt olika perspektiv på framtiden.

–Jag har ingen aning om vad jag ska göra om fem eller tio år. Jag har slutat drömma. Vet bara att det är jag som måste tjäna pengar till vår familj, säger Mahdi, vars pappa är sjuk och som äldste son i en barnaskara på sju är den som ensam försörjer familjen.

–Pappa har lovat att jag ska få studera vidare när jag är klar med grundutbildningen. Jag vill bli ingenjör eller kanske journalist, säger Bargi Gul med ett blygt smittande leende.

Bargi Gul har rest drygt 800 km från provinsen Badakshan i nordöstra delen av landet, på gränsen till Kina, till sin syster i Kabul för att komma till fri sjukvård och läkarexpertis. Hon blev av med två fingrar när hon bara var ett år och inte förstod att en kvarglömd rysk mina kunde vara livsfarlig.

Lika tålmodigt som Mahdi väntar på att skottkärran ska fyllas så att han får dra den tio meter längre bort på gatan, lika tålmodigt om än betydligt mer nervös väntar Bargi Gul på morgondagens operation. På ett sätt trivs hon dock bättre i Kabul än hemma, här behöver hon inte bära burka.

–Min familj kräver att jag har burka, min lärare skulle också bli arg om jag inte bär den. Därför har alla flickor det hemma, medan det är många som går utan här i Kabul, säger hon.

Min nye vän Abdul Shukoor, som visar runt i Kabul, säger att det har blivit betydligt vanligare med kvinnor utan burka än det var för bara fyra, fem år sedan. Men det är svårt att göra en snabb statistik, underlaget är alldeles för dåligt.

I Kabuls brusande liv med en trafik där det ofta är svårt att avgöra om det är vänster- eller högertrafik – och helt omöjligt att veta vem som har företräde i‑korsningar – syns knappast några kvinnor. Definitivt inte som bilförare, inte heller som försäljare i någon av den mängd småbutiker och stånd som trängs i huvudstadens centrum. Och på kaféer och i restauranger, i gathörn och på torg sitter eller står grupper med män i varierande åldrar och pratar och gestikulerar.

Men för den ovane besökaren är det män med vapen som ger det mest bestående intrycket. Överallt syns de med sina kalasjnikovs i handen eller över bröstet. I vissa kvarter verkar det inte finnas en port eller ett gathörn som inte är bevakad och på gatorna är pickup-lastbilar med en kulspruta på taket en vanlig syn.

Det märkliga är att en långpromenad i och runt stadens centrum inte ger något intryck av hot. Det är många nyfikna blickar och många utsträckta händer som ber om en slant. Men känslan av ett överfall eller någon annan typ av attack känns avlägsen. Reglerna för diplomater och FN-personal att inte röra sig utomhus utan livvaktsskydd känns därför som något överdriven.

–De lever i en fantasivärld. Frågan är hur de kan klara sitt arbete när de inte har någon som helst kontakt med verkligheten, säger en västerlänning bosatt i‑Kabul över tio år.

Det är dock ingen tvekan om vad som är big business i den afghanska huvudstaden. Nummer ett är förstås knarkhantering. Även om vallmon inte odlas i Kabul flyter stora pengar från verksamheten ned i inflytelserika Kabulmäns fickor. Nummer två är antagligen de säkerhetsfirmor, som här har hittat en guldgruva för sina tjänster. Det sägs också att det är dessa som ibland spär på ryktena om stundande attacker för att hålla intresset för sina tjänster levande.

Även om de flesta rubriker från Afghanistan handlar om talibaner och strider, så sker en snabb utveckling i Kabul. Den från inbördeskriget i början av 1990-talet helt sönderskjutna staden håller på att resa sig ur ruinerna. Raserade hus rivs och ersätts med nya, köp- och kontorscenter dyker upp, sjukhus och skolor rustas upp. Idag finns exempelvis ordnad sjukvård på de flesta håll i landet, antalet skolbarn har på tio år ökat från 600000 till 6 miljoner.

För 16-årige Mahdi handlar dock livet om att skaffa pengar. Han jobbar mellan klockan 7 och 16 sju dagar i veckan och kvitterar dagligen ut sina 350 afghanis (drygt 50 kr) som han lämnar till far och mor för familjens försörjning. Han har inga bestämda tankar varken om sin egen eller landets framtid.

Bargi Gul är betydligt mer livfull och optimistisk. Hon tycker att livet har blivit bättre de senaste åren och hon är hoppfull när hon blickar framåt.

–Min framtid beror mycket på vad min far säger. Men jag ska få studera vidare och även om han bestämmer vem jag ska gifta mig med så kommer han att fråga mig innan.

Och Bargi Gul verkar bara vara orolig för en sak förutom den stundande operationen – att talibanerna återigen ska styra landet. Då kan hon knappast fortsätta studera och måste bära burka även när hon hälsar på sin storasyster i Kabul.