WILLISTON

Dan Bright blaskar av sig i ansiktet inne på toaletten på Trapper’s Kettle efter en natt i bilen. Det var kallt, nickar han och polaren Ken Botai som kört till North Dakota från Seattle. Över frukosten på ägg och korv fyller de i ansökningsformulär om jobb som oljeborrare.

Det är lite av nybyggarstämning i det nordvästra hörnet av prärievidderna, där hästarna ersatts av suvar och prärievagnarna av en massiv lastbilstrafik – som fraktar borrstål, cisterner, ledningar, oljepumpar och allt annat som krävs för att utvinna oljan och naturgasen ur vad som är den största fyndigheten som upptäckts i USA sedan slutet av 1970-talet.

Bakkenfältet på gränsen mellan North Dakota och Montana bidrar tillsammans med stora naturgaskällor i andra delar av USA dessutom till att landets energiförsörjning kan se helt annorlunda ut inom några år. Med mer inhemsk produktion, mindre beroende av Mellanöstern – och ett mindre handelsunderskott.

En stadig ström av arbetskraft dras nu till North Dakota som fram till för några år sedan var avfolkningsbygd. Arbetslösheten som i USA som helhet envist ligger kvar runt nio procent understiger tre procent i North Dakota.

– Vi kom till stan i går kväll. En god vän som redan har jobb berättade hur det går till – att företag delar ut info om jobb på Walmart och att det bara tar ett par dagar innan man får börja, säger Ken Botai.

Och, lönen är bra, 70000–80 000 dollar om året?

–Jag har hört 100000, svarar Ken Botai.

Ken Botai sa upp sig från sitt jobb och Dan Bright var arbetslös när de bestämde sig för att söka lyckan.

–Jag räknar med tre år. Jag har en dotter och vill att hon ska kunna gå i college – och min andra hälft tyckte att det är värt att pröva på pendling, säger Ken Botai.

Det största problemet i Williston, centrum för oljeindustrin, är tillgången på bostäder. Varenda farmare i trakten hyr ut mark för uppställning av husvagnar, Walmart-parkeringen utgör tillfällig campingplats och de stora arbetsgivarna smäcker upp ”man camps” i rask takt.

Dessa enkla baracker i korrugerad plåt är precis vad namnet antyder: rum som hyrs ut till män, med förbud mot alkohol, droger, kvinnor; men med tre mål mat om dagen, gym och sällskapslokaler.

–För mig var det rätta tillfället att pröva något nytt. Min fru fick huset när vi skildes och det var där jag hade min vapensmedsverkstad, säger Chris Byrd som just anlänt och också räknar med att dra in lite pengar under några år.

Det är Minnesota-skyltar på Byrds bil med husvagn på släp. Intill står en rostig gammal van med filtar upphängda framför fönstren och den har skramlat hit från det varmare Arizona i ännu ett tecken på att arbetslösa män från hela USA söker sig hit.

Denna kväll finns inte ett enda ledigt motellrum i stan och de små privata jetplanen på den lilla flygplatsen tyder på att oljebolagsdirektörerna far hem när de är klara med dagens möten. Bright och Botai berättar att det i förmånerna på de jobb de sökt ingår bidrag till bostad. Än så länge grunnar de på att bo i husvagn för några hundra dollar i månaden istället för en barrack som kostar minst 1500 dollar.

Williston i sig är en dammig charmlös håla utslängd mitt på vidderna och oljeboomen har knappast gjort saken bättre. Tung trafik mullrar genom gatorna och ursprungsbefolkningen klagar över uppdrivna priser, ökad brottslighet och tvivel på att de stora bolagen följer lagar om miljö och arbetstider.

De nya arbetstillfällena är knappast några it- eller servicejobb, utan fysiskt krävande slit dygnet runt ute i vildmarken, med alltfler silhuetter av borrtorn som ibland står intill bevis på den andra huvudnäringen – höga, runda spannmålssilos. Vintern kom nyss till North Dakota och folk som vuxit upp här undrar om nykomlingarna är redo för 20–30 minusgrader med envis blåst.

–Kristallkulan är ganska grumlig, medger Tom Rolfstad, chef på ekonomiska utvecklingskontoret, som i ett hörn av tjänsterummet har en imponerande samling spadar från olika första-spadtags-ceremonier.

–Det är för mycket av ”man camp”, fortsätter Tom Rolfstad som räknar med att invånarantalet växer kraftigt, från dagens 14000 till 40000, inom en tjugoårsperiod.

För tillfället ter sig Williston som lite av en parallell till hamnarna i Louisiana eller Norge som servar oljeindustrin. Skelett till nya motell syns i utkanten av stan och sjukhuset byggs ut men för att staden ska tilltala familjer behövs skolor, affärer, parker etc. På sikt, säger Tom Rolfstad, kommer infrastruktur som uppförs nu att gynna trakten.

Utbyggnaden av Bakkenfältet har bara börjat, enligt Rolfstad som nämner att det kommer att röra sig om 50000 oljekällor. Hittills uppgår investeringarna till 4 miljarder dollar, enligt lokalpressen, med en stadig ökning av oljeproduktionen – för tillfället 450000 fat per dag.