LÄS OCKSÅ: Vaclav Havel aliden

Tjugotvå år har gått – men Joakim Palme minns fortfarande besöket i Prag tydligt. Resan till Tjeckoslovakien skulle visa sig sammanfalla med regimens defintiva sammanbrott.

Kvällen före prisutdelningen, som skulle ske på svenska ambassaden, befann sig Joakim Palme på Vaclavplatsen i Prag.

– Jag kunde inte följa vad de sa, men det var ju i stort sett samma procedur varje kväll. Man gick ut och demonstrerade under ganska avslappnade former. Folk småpratade och sedan var det något tal som hölls på torget, säger han till SvD.se.

Bara några dagar tidigare, den 17 november, hade demonstrationerna börjat – och det som skulle bli nådastöten mot kommunistregimen i landet. Då hade 50 000 människor demonstrerat mot regimen, inspirerade av Berlinmurens öppning den 9 november.

Partiledningen kommenderade ut polis och över 500 skadades – men vågen gick inte att hejda.

Joakim Palme.

Han kom och berättade att han var väldigt glad över priset. Det hade riktat strålkastarljuset mot honom, och man hade inte vågat bura in honom då

Joakim Palme

Vid lunchtid den 24 november kom Vaclav Havel, dramatiker och förgrundsgestalt inom den regimkritiska Charta 77-rörelsen, till svenska ambassaden för att ta emot Olof Palmepriset.

– Han kom och berättade att han var väldigt glad över priset. Det hade riktat strålkastarljuset mot honom, och man hade inte vågat bura in honom då, minns Joakim Palme, son till Olof Palme och då forskarstuderande.

– I samma stund som vi satte oss med Havel så satt också politbyrån i sammanträde. Efter en ganska tumultartad prisutdelning på ambassaden åkte vi därifrån. När vi landade i Sverige senare på dagen hade de upplöst sig själva. Så det var precis den dagen när allt föll ihop.

Då hade partichefen Milos Jakes fått ge vika för trycket och avgått – och efter det skedde allt snabbt. Den 30 november tvingades landet öppna sina gränser till omvärlden och i början av december var kommuniststyret utraderat från den politiska ledningen.

Vaclav Havel valdes till president den 10 december det året.

Hur minns du de där dagarna i dag, är det klart i minnet?

– Ja, absolut. Vi hade ju ett längre samtal om läget med Havel och hans fru då de beskrev läget. Men att partiledningen skulle upplösa sig själva just den dagen, det var ju för bra för att vara sant, säger Joakim Palme, idag verksam vid statsvetenskapliga institutionen i Uppsala och styrelseledamot i Olof Palmes minnesfond.

– Och han drack ju hela tiden öl. Det skulle alltid finnas en Pilsner Urquell inom räckhåll. Han fick ju också en del hälsoproblem så småningom men överlevde länge ändå.

Vad var ditt personliga intryck av Havel?

– Ja, när jag tänker på andra dissidenter jag träffat, de är helt kompromisslösa och har ett slags dödsförakt. Han gav också uttryck för det där, men på ett ganska lågmält sätt, säger Joakim Palme.

Han minns också hur Vaclav Havel, som då hade upprepade fängelsevistelser bakom sig, var noga med att i samtalen med svenskarna betona att exempelvis de baltiska staterna var ”ockuperade” av Sovjetmakten, och inget annat.

Vaclav Havel tilldelades Olof Palmepriset 1989 för ”hans konsekventa och modiga insatser för sanning och demokrati.”

BILDSPECIAL: Vaclav Havels sista tid i livet