John F Kennedy och Ted Sorensen under ett möte i Palm Beach, Florida, i december 1962. Året efter mördades presidenten.
Foto: William J. Smith
På hösten 1962 upptäcktes att Sovjetunionen hade placerat ut missiler på Kuba som kunde nå USA. Ett nytt världskrig med kärnvapen hotade. Ted Sorensen, en av den amerikanske presidentens allra yngste rådgivare, fick i uppdrag att formulera ett försiktigt brev till Nikita Chrusjtjov, som verkade vara villig att förhandla.
– Jag var 34 år. Det var inte klokt. Det gör mig rädd att tänka på nu. Men då var jag för upptagen. Presidenten litade på mina ord, och han visste att jag kunde återspegla det han ville säga. Och vi ville inte ha ett krig som skulle göra slut på oss alla. På kvällen gick jag hem till min lägenhet i Washington och undrade om vi skulle vakna upp nästa morgon.
Sorensens sätt att lägga orden föll väl ut. Samma kväll meddelade Chrusjtjov att missilbaserna skulle monteras ner.
– Nästa dag när jag kom till jobbet kunde jag inte hitta presidenten. Han och Jackie hade gått till kyrkan. Han hade föreslagit att vi alla skulle göra samma sak.
Ted Sorensen är nu 79 år, och författar sina memoarer i en gul fåtölj placerad vid fönstret i den stora lägenheten med utsikt över Central Park. Boken ska publiceras i maj, då han fyller 80, och han talar redan förtjust om partyt. Efter en mindre hjärnblödning för några år sedan har han förlorat en del av synen, och dikterar därför allt in i en liten bandspelare, som sedan skrivs ut åt honom. (”Så illa är det inte, jag ser ditt pärlhalsband, unga dam”.)
Sorensen växte upp i Nebraska med fyra syskon. Hans far var en danskättad republikansk politiker, och hans mor var språkredaktör.
– Jag fick lära mig att argumentera väl för att få en syl i vädret vid middagsbordet, säger Sorensen.
När han var 24 år och kom till Washington DC träffade han en ung senator från Massachusetts som erbjöd honom ett jobb.
– Vi gillade varandra direkt. Vi var båda idealister och ville få saker att hända, och inte bara klaga. Vi hade samma typ av humor och vi var båda intresserade av historia. Vi brukade skämta om hur absurt det politiska spelet kunde vara.
Vid den tiden utmålades Kennedy som en tjusig men ytlig playboy, som var förödande ung och oerfaren. Framför allt var han katolik, vilket inte troddes kunna gå hem i ett presidentval.
– Det fanns en stark rädsla då, liksom det finns nu, säger Sorensen. Hotet från Sovjetunionen, raskravaller i södern och oro på arbetsmarknaden dominerade det politiska samtalet. Kennedys optimistiska tal om att styra USA in på en ny kurs avfärdades som tomt prat av motståndarna, men uppskattades av de röstande.
John F Kennedy och hans familj är fortfarande en källa till fascination för många amerikaner. I årets valkampanj har han uppträtt som ett ständigt spöke.
När de republikanska kandidaterna tävlade om vem som kunde låta mest som Reagan, så har det alltid varit Kennedy som demokraterna helst vill liknas vid. Även internationellt finns ett kvardröjande intresse för den karismatiske presidenten som dog för ung.
– Jag tror att det beror på hans internationella perspektiv. Han talade till USA, men också till resten av världen på samma gång, säger Sorensen, och citerar en rad ur ett berömt tal: ”USA kommer, som världen vet, aldrig att starta ett krig. Vi vill inte ha ett krig. Vi förväntar oss inte ett krig nu. Den här generationen av amerikaner har redan fått nog, mer än nog, av krig och hat och förtryck.”
Men invasionen av Grisbukten på Kuba 1961 då?
– Det var ett dumt misstag. Ett förfärligt misstag. Han var ny som president och litade alldeles för mycket på rådgivare med medaljer. Om man ska säga något positivt så är det ju kanske just exemplet med missilerna på Kuba man kan framhålla. Presidenten hade lärt sig en värdefull läxa av den misslyckade invasionen, och nästa gång tog han i stället till förhandling när krisen var som värst. Det verkar ingen göra i dag.
Att vara talskrivare åt en mäktig och beundrad person kan vara lite delikat. Vem äger orden, och vem är ansvarig för dess påverkan? Sorensen är fortfarande mycket ödmjuk inför uppgiften, och framhåller att det alltid är den som håller talet som ska ta åt sig äran för det. Han beskriver sig som en slags underleverantör till Kennedy. Men han var också en betrodd rådgivare som ofta förhandlade för presidentens räkning. Kennedy kallade Sorensen för sin ”intellektuella blodbank och alter ego”.
På ett område medger Sorensen att han påverkade presidenten i sin egen riktning.
– Han var, tillåt mig att säga, kanske lite långsam att intressera sig för medborgarrättsrörelsen. Det var en av de frågor jag kände starkast för, och presidenten kom så småningom att ta ställning väldigt kraftfullt mot segregering.
Historiker har också noterat att Sorensen var en av de få personer som ständigt syntes i närheten av Kennedy.
Men de var inte alltid tillsammans. Svaret på frågan som de flesta äldre amerikaner någon gång fått lyder i Sorensens fall Washington DC. Han satt och åt lunch den 22 november 1963 när han fick beskedet att hans chef skjutits i Dallas. Sorensen vill fortfarande inte prata om det.
– Vi hade varit tillsammans i elva år. Jag har skrivit lite om det i boken, för första gången. Det var fruktansvärt svårt.
Sorensen stod också Bobby Kennedy, som mördades 1968, mycket nära. Han har varit engagerad i det demokratiska partiet sedan dess, men huvudsakligen arbetat som fristående rådgivare till bland andra Anwar Sadat och Nelson Mandela.
Sorensen har stöttat flera amerikanska presidentkandidater, men inte särskilt aktivt. 2006 tog det som han själv kallar för ”en långsam förälskelse” sin början, när en gammal kollega frågade om han ville ge lite råd till Barack Obama, som funderade på att ställa upp i presidentvalet.
– Jag sade att om han verkligen ville göra det så skulle han fråga sin hustru, sin doktor, sin bankman och en säkerhetskonsult först, i den ordningen.
Obama uppskattade tipsen, och de två har sedan dess talats vid många gånger. Sorensen har gått ut med att han stödjer Obama och rest med kampanjen till sex olika stater. Sorensens före detta assistent som hjälpte till med memoarerna – Adam Frankel – är också en av Obamas talskrivare.
Obamas retorik är dock enbart hans egen, försäkrar Sorensen.
– Det är klart att jag kanske hör lite Sorensen och lite Frankel och kanske lite JFK smyga sig in ibland. Men jag skriver inget åt Obama.
Även om dagens samhälle är mycket annorlunda än sextiotalet så tror Sorensen att det finns ett liknande behov av förändring i amerikansk politik.
– Jag är trött på att stödja förlorare, säger han kort. Jag är god vän med flera av de som kandiderade, men Obama är den som kan vinna. Han har det bästa omdömet. Det är viktigare än någonsin att vi får en president med gott omdöme, när faror hotar och så många har tappat respekten för det här landet.
Sorensen vägrar att använda uttrycket ”kriget mot terrorismen”, men drar ändå en parallell till det kalla kriget.
– Vi löste det med diplomati, och genom att nå ut till våra allierade och dem som gick att resonera med. Inte genom att döda alla kommunister, eller sätta dem på Guantánamo och tortera dem.
Kritiken mot att Obama har för lite erfarenhet avfärdar han syrligt med att ”Rumsfeld hade ju väldigt mycket erfarenhet” och när frågan om Obamas hudfärg kommer upp blir han än mer engagerad, och gör jämförelser med hur absurt det var att Kennedy avfärdades för att han var katolik.
Vid frågan om hur stor roll talekonsten ska spela i en valkampanj ler han bara.
– Det är klart att orden spelar roll. Vi lever ju inte i de dövas kungarike. Att kunna inspirera och engagera folk är ju det enda som kan se till att vi får lite action i det här landet!
– Mrs Clinton är smart och hon är en god talare. Hon får fram sitt budskap. Jag har känt henne länge. Hon är logisk, exakt och informativ. Folk gillar det. Obama är allt det där, men han lyckas samtidigt vara inspirerande, uppmuntrande och optimistisk. Det är lite med Hillary som med Cicero. När han talade sade folk ”vilken bra talare han är”. Obama är mer som Demosthenes. När han talade sade grekerna ”let us march”.
