Det kommer väl till pass när jag sitter på en restaurang vid en lerig återvändsgränd i beckmörker. När strömmen går för tredje gången har jag nämligen lärt mig att inte svikta på rösten, utan liksom alla andra bara fortsätta att konversera tills en reservgenerator går igång. När en råtta precis har skymtats i ett hörn innan ljuset slocknar är det inte lika lätt, men det går.
Jag hade tillbringat veckan med att intervjua unga flickor och kvinnor som berättat om tvångsgiften, om hur de inte får gå ut, hot och misshandel när de vill utbilda sig, självmord, och tio-femton graviditeter, varav bara en del leder till levande födda barn. Jag har sett ner i fler öppna avlopp än rakt in i mäns ögon. Den mest maximala otur man kan ha i livet verkar vara att födas till flicka i Afghanistan, och jag vill nästan bryta ihop när Magnus tilltalar mig med ”kvinna” i ett anfall av skämtlynne.
Västvärldens avsky inför brott mot afghanska kvinnor är så stor att Kabul kryllar av utländska genusrådgivare som beväpnats med miljarder dollar för att hjälpa. För att göra livet lite svårare har jag valt att träffa Kabuls enda jämställdhetsexpert som vägrar att kalla sig feminist. Carol är sjuttio år och en häxa av allra bästa sorten. Hon har eldrött hår, (”out of a bottle dear”) ljusblå ögon och samma manér som Dame Judi Dench. Carol är en antropolog som kom till Afghanistan för tjugo år sedan efter att ha lämnat sin man hemma i England, och hon har gjort allt. Hon har förhandlat med talibaner, åkt vilse i burka och varit rådgivare till regeringen. Hon har sett utlänningar med stora planer komma och gå.
Carol är den första att livligt beskriva hur en afghansk kvinna knappt räknas som människa. Men hon ser också med viss trötthet på hur internationella organisationer kan sikta lite fel i sin välvilja. ”Det är enkelt att säga att afghanska kvinnor är förtryckta och att det är männen som förtrycker dem. Men det är också en romantisk vision hos västerländska feminister att om kvinnor bara uppmuntras tillräckligt så kommer de att själva kunna förändra sina liv.”
I ett land där allt saknas, där extrem fattigdom och brist på utbildning dominerar, bör resurser kanske inte i första hand satsas på att ”medvetandegöra” afghanska kvinnor, tycker hon. Jämställdhetsarbete i ett land som Afghanistan börjar nämligen ofta med män. ”Vi behöver övertala de smarta männen, med praktiska argument. Beskriva hur två inkomster i en familj kan göra mer än en. Förklara att en kvinna som får hjälp under förlossningen har större chans att överleva än om hon är ensam hemma.”
Jag frågar om det har blivit bättre de senaste åtta åren, efter att kvinnors rättigheter hamnat i fokus. ”Inte nämnvärt. Det här är fortfarande ett miserabelt ställe. Men det är ett ganska miserabelt ställe att vara man på också”, säger hon.
