Jeltsin spelade en avgörande roll

Boris Jeltsin var en i väst ofta underskattad politiker, få insåg vad som krävdes för att hålla sig kvar vid makten under så lång tid i det turbulenta Ryssland. Han hade en grovkornig charm som snabbt gjorde honom populär såväl hos internationella ledare som Bill Clinton och Helmut Kohl som den breda ryska allmänheten.

Boris Nikolaevitj Jeltsin presenterade sig för den bredare ryska allmänheten i slutet av 1980-talet. Sommaren 1991 blev den definitiva vändpunkten i hans politiska liv. Den 12 juni valdes han med klar majoritet, 57 procent av rösterna, till Rysslands president.

Den rivalitet som länge funnits mellan honom och dåvarande Sovjetunionens generalsekreterare Michail Gorbatjov kom då i öppen dager.

Den 19-21 augusti personifierade Jeltsin motståndet mot de gammelkommunistiska kuppmakare som försökte ta makten från Gorbatjov. Det var då han med uppenbar fara för sitt eget liv ställde sig på en stridsvagn framför Vita huset och med sina kraftfulla utspel var den bidragande orsaken till att kuppförsöket misslyckades.

Efter augustidagarna var det bara en tidsfråga innan Jeltsin officiellt skulle ta över makten i Moskva. I december 1991 undertecknade Jeltsin Minskavtalet med Ukraina och Vitryssland, som lade grunden till OSS (Oberoende Staters Samvälde), vilket innebar Sovjetunionens upplösning. Gorbatjov hade ingen stat att regera över. Ryssland var en suverän stat och dess lagligt valde president var Boris Jeltsin.

Medan Gorbatjovs popularitet aldrig nådde samma höjder inom landet som internationellt blev Jeltsin omedelbart ”folkets tsar”. Han var stor, stark och fruktad, samtidigt hade han tidigare förödmjukats av makten (Gorbatjov) och stod därför på samma sida som folket.

Ryssarna hade stort förtroende för att Jeltsin snabbt ”skulle få ordning” på Ryssland och skapa ett välstånd liknandet det i väst. För Jeltsin blev rollen som president något helt annat än den som ledande missnöjespolitiker. Han hade en övertro på marknadsekonomi och när han 2 januari 1992 avskaffade prispolitiken uppstod kaos. Bara under första månaden steg priserna med 400 procent, produktionen sjönk drastiskt och för majoriteten av befolkningen sjönk levnadsstandarden dramatiskt.

Fattigdomen och misstron spred sig. Ryssarna som med Jeltsin vid rodret trott på en ljusnande framtid kände sig lurade, än en gång hade de blivit lurade av maktens representant. I takt med att matpriserna steg och industriproduktionen sjönk tappade det ryska folket förtroende för Jeltsin.

I väst har Boris Jeltsin ofta framstått som demokratins förkämpe, en bild som kom från hans modiga kamp mot kuppmakarna 1991. Sanningen är att Jeltsin, som den skicklige politiker han var, utnyttjade de demokratiska strömningar som växt sig allt starkare på 1980-talet. I praktiken var han en gammeldags tsar som styrde efter eget huvud.

För många ryssar var Oktoberhändelserna 1993 en vändpunkt i bedömningen. Då ockuperade de ledande oppositionspolitikerna Alexander Rutskoj och Ruslan Chasbulatov tillsammans med tusentals anhängare Vita huset i protest mot Jeltsins politik. Den konflikten ”löste” Jeltsin genom att kommendera in militären som bokstavligen sköt sönder såväl motståndare och parlamentsbyggnad. Officiellt dog 163 personer, sannolikt dödades över 1 000 människor i ett drama som direktsändes i alla internationella tv-kanaler.

Jeltsin hade med detta fått blod på sina händer. Fläckar som förstärktes när han i december 1994 beordrade in armén för att ta itu med självständighetsivrarna i Tjetjenien och det första kriget i utbrytarrepubliken inleddes.

Ett halvår före presidentvalet sommaren 1996 var förtroendet för Jeltsin kört i botten. Opinionssiffrorna pendlade mellan tre och fem procent medan förste utmanaren, kommunisten Gennadij Ziuganov hade över 30 procent.

Med hjälp av landets rikaste affärsmän inleddes en enorm reklamkampanj. Ryska medier, som på ett par år blivit alltmer objektiva, tog också öppet ställning för Jeltsin i fruktan för en kommunistisk comeback. Själv levde också Jeltsin upp under kampanjen och resultatet blev att han omvaldes. Men sällan har en så impopulär president valts under relativt demokratiska former.

Finanskrisen 1998 när bland annat hela bankväsendet kollapsade innebar en ny stor förtroendekris. Då hade Jeltsin under ett halvår bytt premiärminister tre gånger och kunde inte längre skylla på någon annan. Han personifierade själv den misslyckade ekonomiska utvecklingen och kraven på hans avgång växte.

På nyårsafton 1999 valöde han att lämna över tronen till sin efterföljare Vladimir Putin. Det skedde på typiskt Jeltsinvis: Överraskande och i ett direktsänt tv-tal som fick ryssarna att glömma dramatiken kring milleniumskiftet.