I Kosovo väntar EU:s största utrikespolitiska insats någonsin.

Engagemanget inleds något brådstörtat under ytterst oklara omständigheter. Om, när och hur det en dag kan avvecklas vet ingen. Under tiden blir det EU:s huvuduppgift att försöka begränsa skadeverkningarna av en process vars följder på Balkan är svåröverskådliga och riskfyllda.

EU-ländernas möjligheter att påverka och kontrollera dem är mycket begränsade, men många räkningar kommer att landa i Bryssel.

När EU:s utrikesministrar möts i morgon kommer de att ägna mycket tid åt att diskutera Kosovo. Men i sak kan de bara notera vad som redan är fullbordat faktum. Dit hör att EU- regeringarna genom en så kallad tyst, skriftlig procedur redan i går satte i gång den stora civila Kosovomissionen.

Därmed kunde de dölja de interna motsättningarna om hållningen till Kosovo och därmed kunde de låtsas att insatsen inte skulle uppfattas som att EU indirekt erkänner Kosovos självständighet.

De flesta av EU:s utrikesministrar anser att begränsad självständighet för Kosovo nog är den bästa av alla dåliga lösningar när alla förhandlingar kört fast. Men frågan om att erkänna Kosovo som en ny stat avgörs inte gemensamt i EU utan enskilt av varje land för sig.

Eftersom Kosovo under överskådlig tid förblir ett internationellt protektorat kan dess formella status förefalla symbolisk. I ett serbiskt nationalistiskt perspektiv är just detta en del av problemet.

Kosovo var en liten mycket fattig del av Serbien, men rikt på historia och symboler.

För EU är det samtidigt ett pinsamt problem att det saknas en solid folkrättslig grund för insatsen i Kosovo så länge FN:s säkerhetsråd inte kan enas om en ny resolution. Detta EU som vill vara en normativ förebild för världen står nu svarslös när det kommer moraliskt indignerade folkrättsliga reprimander från Vladimir Putin och Vojislav Koštunica.

Politiskt är det minst lika paradoxalt att EU medverkar i ett statsbygge som på i huvudsak etniska grunder ytterligare splittrar upp före detta Jugoslavien. EU har under drygt femton år med stor möda försökt europeisera Balkan, befrämja demokrati och rättssamhälle för att därigenom övervinna gränser och etnisk uppsplittring. ”Standard före status” kallades den linjen, medan resultatet blivit det omvända.

Status har gått före standard. När EU nu skickar iväg sin stora ”rättsstatsmission” till Kosovo så illustrerar det bara att uppgiften att bygga upp europeisk standard återstår.

Den tänkta avlägsna utvägen ur EU:s svåra balkanska dilemma skisserades på EU-toppmötet i Thessaloniki 2003. Alla länderna på Balkan ska i princip kunna bli medlemmar i EU. Med lock och pock hoppas EU på så vis övervinna nationella och etniska motsättningar. Nyckeln till framgång för den politiken ligger i Serbien och där kan EU:s engagemang i Kosovo provocera reaktioner som går i rakt motsatt riktning. I så fall blir förloraren den EU-vänlige och nyligen omvalde presidenten Boris Tadic.