Det började som en spontan ungdomsprotest i december. Den växte i omfattning och fick snart stöd av medelklassen. Till sist satte armén in den sista stöten, när Zine El Abidine Ben Ali flydde från sitt land fredagen den 14 januari, en dag som redan har gått till Nordafrikas och arabvärldens historia.

Det som hänt här kan, om demokratise-ringen går vägen, sätta även andra auktoritära arabiska styren i gungning.

– Vi har inte råd att misslyckas, säger Nejib Chebbi, en oppositionspolitiker som gått in i interimsregeringen.

Men skillnaden mellan Nordafrika och Östeuropa efter Berlinmurens fall 1989 är påfallande. Här finns ingen Helmut Kohl som är redo att pumpa in hårdvaluta och politiskt stöd för att hjälpa till med övergången till demokrati. Här finns i stället auktoritära regi- mer i grannländerna som oroar sig för smitto- effekten hos deras egna folk.

På andra sidan Medelhavet finns ett EU som i sitt partnerskapsprogram med arabvärlden vänt det civila samhället ryggen. EU-ländernas regeringar har lyssnat till de auktoritära arabiska ledare som försöker trumma in att endast de kan hålla stånd mot islamismen och migrationsströmmarna över Medelhavet.

Men när jag går upp längs Avenue de Liberté – Frihetsavenyn – och kliver en trappa upp till Tunisiska demokratiska kvinnoförbundet träffar jag feminister som fnyser åt sådana påståenden. I dörren möter en affisch med orden ”Varken horor eller underkastade” (Ni putes, ni soumises). Det är namnet på en feministrörelse i Frankrike med nordafrikanska rötter och det är en paroll som kvinnorna i denna organisation gärna tar till sig. De vill varken ha en islamistisk förtryckar-apparat eller en polisdiktatur som Ben Alis.

– Vi anser att det var diktaturen, redan under Bourguiba (republikens förste president) och sedan under Ben Ali, som har skapat islamisterna. I ett samhälle där medborgerliga rättigheter och yttrandefrihet saknas, återstår bara moskén, säger styrelseleda- moten i kvinnoförbundet Monia Ben Jemia, som undervisar i juridik på universitetet.

– Men det är inte islamisterna som har gjort revolutionen. Det var inte ett enda islamistiskt slagord under revolutionen, framhåller hon.

Kvinnoförbundet stödde revolten från första stund och samordnade sina aktiviteter med Tunisiens människorättsförbund och kommittén mot tortyr. Kvinnor är också aktiva i demonstrationerna. Här är kvinnor med huvudduk eller slöja i minoritet. Sekularismen sitter djupt.

– Tunisien var det första arabland som avskaffade och kriminaliserade månggiftet. Det gjorde vi redan vid självständigheten 1956, säger Monia Ben Jemia.

Också mannens rätt enligt sharialagar att utan pardon förskjuta sin hustru avskaffades i Tunisien 1956.

– Jag menar att de här lagändringarna verkligen har förändrat attityderna i vårt samhälle.

För EU och särskilt Frankrike kommer det att ta lång tid att reparera ett skadat anseende. Att Sarkozys utrikesminister Michèle Alliot-Marie dagarna före Ben Alis flykt erbjöd sig att skicka fransk kravallpolis till Tunisien för att hjälpa till att kväsa demonstrationerna kommer Monia Ben Jemia aldrig att glömma.

Den franska utrikesministern har i efterhand urskuldat sig med att Frankrike blev lika taget på sängen som alla andra av revolten. Uttalandet gör inte saken bättre. Det visar vilken brist på kontakt med vanligt folk som europeiska regeringar har. Antingen har de som Sverige stängt sina ambassader i Tunis eller också har de som Frankrike knutit sig hårt till polisstatens toppar.

– Frankrike har betett sig skamligt mot oss, säger ekonomiprofessorn Mahmoud Ben Romdhane som varit generalsekreterare, först för Amnestys sektion i Tunisien och sedan för den internationella organisationen i sin helhet.

Zine El Abidine Ben Ali insåg att klockan var slagen fredagen den 14 januari när arméchefen Rachid Ammar gav order till militären om att den inte fick skjuta på demonstranter utanför inrikesministeriet.

Ben Ali, som flydde till Saudiarabien när han inte fick landa i Paris, mindes säkert hur Rumäniens mångårige diktator Ceausescu slutade sina dagar, avrättad efter en snabbt undanstökad rättegång. Lika hatad som Ceasescus hustru Elena var, är också Ben Alis hustru Leila Trabelsi och hennes släktingar, vilka tunisiska mediernu beskriver som en maffiaklan.

Bara dagarna efter Ben Alis flykt är huvudstaden kliniskt rensad från porträtt och målningar av den förre envåldshärskaren, som jämställs med en nazist.

”Vem står näst i tur?” står det på omslaget av den franska tidningen Libération, som nu kan säljas fritt i Tunisien. Förstasidan illust- reras av Ben Alis överkorsade ansikte, jämte fem andra auktoritära arabiska ledare vars porträtt ännu inte är överkryssade: Egyptens president Mubarak, Libyens Gaddafi, Algeriets Bouteflika, Syriens Assad och Jordaniens kung Abdullah.

Det är ingen slump att stenen som välte en arabisk diktator först kom i rullning i Tunisien. Här finns en medelklass som försörjer sig på egna meriter, här har kvinnor en stark ställning, läskunnigheten är hög, banden till Europa många. Nästan alla talar franska, de välutbildade helt utan brytning.

Landets mer än sekelgamla satsning på utbildning har bidragit till att människor inte kunnat finna sig i censur, maffiavälde och tortyr. Att Tunisien inte är någon oljestat utan att människor varit tvungna att klara sig på egna meriter kan ha varit dess välsignelse.

Men ingen vet ännu om den tunisiska jasminrevolutionen – döpt efter den oskuldsfulla nationalblomman – kommer att sluta med en kraschlandning, en kontrarevolution, en militärkupp eller om Tunisien kommer att gå mot verklig demokratisering.

För ett folk som varken haft yttrande- eller föreningsfrihet tar det tid att lyfta sig ur polisstatens grepp. Tunisien har ändå det som Irak 2003 saknade: Här var det en folklig resning som störtade diktatorn med hjälp av armén. Här finns inga utländska invasionstrupper, ingen Donald Rumsfeld – USA:s försvarsminister – som i Irak beordrade att landets armé skulle upplösas. Men nu gäller striden om Tunisien om det gamla gardet ska hålla i nyckelposterna i regeringen under övergångsskedet.

– Vi vill att RCD försvinner från den politiska kartan helt och hållet, säger Amna Hamrouni, ung studentska som rör sig ute i demonstrationer som böljar fram och tillbaka på Habib Bourguiba-avenyn.

Hennes föräldrarär stolta över att hon är där. Hon säger sig inte vara rädd.

– Skulle jag dö är det värt det för frihetens skull.

– Revolutionen i Tunisien är framför allt ungdomarnas verk. Sociala medier som Facebook, twitter och bloggar – utbredda bland arabvärldens unga – var först med att förmedla nyheter, långt innan de nådde de etablerade nyhetssajterna och tv-kanalerna.

– Det här var ungdomarnas revolution. Inget parti kan göra anspråk på att det var det som startade den eller ledde den, säger antropologen Nozha Skik över en cappucino på Café de Paris.

Kaféet på Bourguibaavenyn, ett stenkast från det tungt bevakade inrikesministeriet, är bästa utkiksplatsen under demonstrationerna. När kravallpolisen fyrar av tårgasgranater utanför oss skyndar sig kyparna att stänga dörrarna. Men när demonstranterna rusar in på smågatorna undan tårgasmolnen tränger ändå stickande lukt in på kaféet. Det irriterar ögon och luftrör.

Nozha Skik sitter lugnt kvar och följer uppmärksamt vad som händer på gatan. Men hon är rädd för att allt ska gå överstyr om inte skolor och universitet öppnas snart igen.

– Annars finns risk för en kupp. Man måste vara på sin vakt, säger Nozha Skik som är rädd för att demonstranterna ska gå för långt i sina krav.

I vanliga bostadskvarter har invånarna bildat egna vaktstyrkor för att hålla ordning och skydda egendomar mot plundringar, ofta i samarbete med armén som har stridsvagnar och pansarfordon uppställda här och var på gatorna.

Nozha Skik inpräntar att Tunisien inte är som grannlandet Algeriet, där militären aldrig släppt greppet om staten.

– Vår armé är annorlunda. Armén har aldrig haft politiska ambitioner. Folk litar på armén. Den har gått emellan demonstranterna och polisen.

I huvudstaden har det blivit ett folknöje att låta sig fotograferas framför stridsvagnarna. Unga flickor gör segertecknet och lägger blommor på väldiga pansarfordon med larvfötter.

Nozha Skik var nära släkt med brigadgeneralen Abdelaziz Skik, som förolyckades 2002 tillsammans med flera höga officerare. I stort sett hela ledningen för marktrupperna omkom i ett slag. Ingen förstår varför de satte sig i samma helikopter eller varför helikoptern störtade en aprilkväll i klar väderlek.

– Abdelaziz Skik var både min kusin och min svåger. Vi stod varandra mycket nära.

Han var verksam i Rwandakommissionen och stod för en fredskultur. Det störde Ben Ali. Han visste att om arméofficerare någon gång skulle resa sig mot honom så skulle de alla ställa sig på Abdelaziz Skiks sida.

– Nu kräver vi öppet på Facebook att det tillsätts en oberoende undersökningskommission som klarlägger omständigheterna kring kraschen. Via Facebook uppmanar vi vittnen att träda fram och berätta för en kommission vad de vet, säger hans kusin och svägerska.

Stödet för revolutionen hittar man där man minst anar det – bland människor som för- lorat turistinkomster under veckor av revolt. Restaurangägaren Nizar Cheribi, som fått jobba sig upp, har fått känna på den förra regimens övergrepp.

– Hela det tunisiska folket står bakom revolutionen. Jag tror att livet kommer att återgå till det normala undan för undan, säger han.

En av hans vänner, en biffig karl, sitter med ett baseballträ under knäna, hans tillhygge för att skydda sig mot plundrare.

Tunis är inte större än att jag stöter på bekanta från förr, som en cyberaktivist jag råkat på en konferens i Europa. Efter hand börjar vi känna igen andra ansikten i folkmängden. Flera gånger möter vi mannen i exklusiv blå yllerock som trängde in SvD:s utsända i ett hörn för några dagar sedan och stod i begrepp att dra med oss till en polisstation, innan han blev uppläxad av kvinnor som förklarat att det råder nya tider.

Mannen i den blå rocken fortsätter att vandra avenyerna fram och tillbaka. Kanske vill han pränta in i minnet vem som sagt och gjort vad under demonstrationerna, ifall det blir en kupp.

För att förstå varför det lilla Tunisien lyckats med det som varken egyptier, irakier, syrier, libyer eller algerier klarat – att med egen kraft störta en auktoritär ledare – vänder jag mig till den gamle människorättskämpen, ekonomiprofessorn Mahmoud Ben Romdhane.

Jag lyckas lirka ut honom från ett av de kris-möten som ständigt pågår i högkvarteret för Tajdid, ett vänsterparti som villkorat sitt deltagande i interimsrege- ringen.

– Tunisien uppfyller alla förutsättningar för en övergång till demokrati. Detta är arabvärldens mest moderna land. Här föddes tankar om ett modernare styre vid 1800-talets slut, före den franska koloniala eran (1881–1956), säger Mahmoud Ben Romdhane.

– Här skapades det första högre utbildningsväsendet 1875. Tunisien kunde inte bli en nation om den inte införlivade moderni- teten och den västerländska civilisationens vetande, ansåg man. De nationalistiska rörelserna i Tunisien har alltid prioriterat utbildningssatsningar, fortsätter ekonomiprofessorn.

När den tunisiska befrielserörelsen bildades 1933 hade den folklig förankring, men leddes av läkare och advokater som alla utbildats i Frankrike.

– Men alla kom från vanliga folkliga miljöer och alla var modernister, som var emot sharia-lagar, säger Mahmoud Ben Romdhane.

De tillät inte att den gamla noblessen skulle styra landet. De var för jämställdhet mellan män och kvinnor. Det programmet förverk- ligades omedelbart efter självständigheten.

– Den medelklass du ser i dag har folk- lig förankring, betonar ekonomiprofessorn stolt.

Men han utesluter inte risken för att det ska bli kaos och att Ben Ali kan återvända. Kaoset är organiserat, betonar han. Men det är inte bara Ben Alis handgångna män (varav många kan uppträda som provokatörer i civila kläder) som är kaosmakare. Även en del av dem som kräver övergångsregeringens avgång bidrar till att skapa kaos, hävdar den gamle Amnestymannen.

– Jag vill ha ommöbleringar i interims- regeringen. Men inte att den ska avgå. Om det blir instabilt i Tunisien kan man inte utesluta att grannländernas regimer går samman för att lägga vårt land i eld och aska och få Ben Ali att komma tillbaka.

Ett annat riskscenario är en militärkupp. Mahmoud Ben Romdhane är inte så säker som många andra på att de tunisiska armé- generalerna saknar politiska ambitioner.

– Att arméchefen Rachid Ammar blivit hjälteförklarad kan bidra till att det blir en militärkupp?

Hur ser det hoppfulla scenariot ut?

– Det är det vi befinner oss i. En ny undersökningskommission ska utreda dödsskjutningarna under revolten, sannolikt över hundra döda, och en annan korruptionen under Ben Ali och Leila Trabelsi. Det betyder mycket för framtiden, för att Tunisien ska vända blad, få slut på korruptionen och ett fritt och rättvist val under internationell övervakning.

På kvinnoförbundets högkvarter på Avenue de la Liberté har man sorg över att en pionjär i kampen för jämställdhet har dött av lunginflammation just som protesterna rasar på gatorna. Via mejl och telefonsamtal strömmar kondoleanser in. Men parallellt med dem kommer uppmuntrande meddelanden från kvinnoaktivister och medborgarkämpar runt om i arabvärlden.

– Det är ni tunisier som står för vårt hopp, skriver de till oss, säger Monia Ben Jemia, fylld av både sorg och förhoppning i Tunisiens ödesstund.