Premiärminister Taro Aso meddelade på söndagen att han kommer att avgå, även som partiledare. Nederlaget är så svidande att vilken politik den nya regeringen än kommer att föra har Japans politiska landskap ändrats, kanske för all framtid.
Elaka tungor brukade säga att det Liberaldemokratiska partiet varken var liberalt eller demokratiskt. Och inte heller ett parti. Det var en mäktig, och enligt många en maktfullomlig, koloss som styrdes av starka affärsintressen. Dess politiska inriktning har hela tiden varit ultrakonservativ och ledarna hämtades från den traditionella ekonomiska och politiska eliten.
När de preliminära resultaten kom in på söndagskvällen stod det klart att oppositionen, Demokratiska partiet, segrat. Partiet har erövrat minst 300 av de 480 platserna i parlamentets underhus och har därmed fått en egen majoritet.
Sist Liberaldemokratiska partiet röstades bort från regeringsställning var i augusti 1993 då en koalition tog över. Den föll snart samman och en ny koalition bildades i april året efter, där Liberaldemokraterna ingick, även om en socialist, Tomiichi Murayama, var premiärminister under en kortare tid.
Men sedan återvände Liberaldemokraterna till sina forna maktställningar och inget tycktes kunna rubba partiets dominerande position i landets politiska liv.
Men nya vindar blåste över Japan vilket blev helt tydligt under Junichiro Koizumis regeringstid från 2001 till 2006. Den långhårige Koizumi tyckte om att sjunga karaoke och var en stor beundrare av Elvis Presley och den finländske kompositören Jean Sibelius. Han var dessutom ensamstående far i ett samhälle där kärnfamiljen har en stor betydelse.
Men trots sin livsstil och i japanska sammanhang originella utseende stod han också för en mycket nationalistisk, konservativ politik. Detta visade sig i hans kontroversiella besök på Yasukuni-templet i Tokyo, där askan efter flera japanska krigsförbrytare från andra världskriget förvaras.
Valets segerherre Yukio Hatoyama säger att han vill ta större hänsyn till Japans asiatiska grannar, bland annat Kina som på 1930- och 1940-talen led svårt under japansk ockupation. Han vill också föra en mer neutral politik gentemot USA och har kritiserat Japans stöd till kriget i Afghanistan och ifrågasatt närvaron av 50000 amerikanska soldater på japansk mark.
Men alliansen med USA har varit en hörnsten i Japans utrikespolitik sedan nederlaget i kriget och den amerikanska ockupation som följde.
Nyhetsbyrån AP citerar Tomoaki Iwai, en japansk akademiker, som tvivlar på att det verkligen blir några större förändringar i utrikespolitiken. Det är inte troligt att den nya regeringen kommer att stå för några dramatiska förändringar, som kan sända fel signaler i regionen, säger Iwai. Han påpekar också att det var lösningar på den ekonomiska krisen och andra inrikespolitiska frågor som dominerade valkampanjen, inte säkerhetsfrågor och utrikespolitik.
Men även där är det tveksamt om Hatoyama verkligen kan komma med några riktigt nya initiativ. Hans kritiker menar att Demokratiska partiet saknar erfarenhet och inte har formulerat någon hållbar ekonomisk politik.
Hatoyama har utlovat mer stöd åt alla, samtidigt som han inte vill höja skatterna. Men han har i alla fall utmanat den gamla maktapparaten – och vunnit. Detta kan i sig innebära ett nytänkande inom japansk politik. För även Liberaldemokraterna måste nu försöka förstå varför de led ett sådant omskakande nederlag vid söndagens val.
