Anel Bektic minns dagen då han såg sin pappa för sista gången. Det var en varm julidag hemma i Srebrenica. De serbiska styrkorna hade intagit staden och jakten på muslimer sattes igång.

–Jag var tio år gammal. Jag minns min mamma och min syster, jag minns pappa, berättar han.

–Soldaterna skilde männen från barnen och kvinnorna. Pappa ville att jag skulle följa med honom. Vi hade ingen aning om vad som skulle hända.

En soldat tog tag i Anel och föste bort honom med resten av männen. Men då kom en annan och sa att han skulle gå tillbaka till sin mamma, han var för liten.

Generalen Ratko Mladic, som nu jagas för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten, promenerade igenom stadens gator och firade. I en tv-intervju sa han att han skänker staden Srebrenica till det serbiska folket och att det är dags för hämnd.

Under de följande dagarna avrättades över 8000 män och pojkar.

–I ett par år hoppades jag att han levde. Jag tänkte att han kanske hålls som fånge någonstans. Men sedan insåg jag att han är död.

Anel berättar lugnt, han försöker att minnas men det är svårt. Vi sitter på ett kafé i hans nya hemstad, Örebro. Där pluggar han till maskiningenjör och spelar fotboll i FK Bosna.

Hittills har cirka 70 massgravar upptäckts runt Srebrenica. För att dölja brotten har serbiska styrkor flyttat kvarlevorna flera gånger, vilket försvårar identifieringsarbetet. Anel och hans syster har lämnat blodprov för DNA-matchning.

–Man har inte hittat pappa än. Vi har begravt många släktingar, det vore en lättnad om vi fick begrava pappa också. Då hade man kunnat lägga det hemska bakom sig på ett sätt och gå vidare.

Anel minns det som hände för 15 år sedan. Tillsammans med sin mamma och sin syster tog han sig till den holländska FN-basen i Potocari strax utanför Srebrenica.

FN hade förklarat staden som en säker zon och tusentals civila flydde dit i hopp om att FN skulle skydda dem.

–Jag har vaga minnen av hur serbiska soldater letade efter män i folkmassan. De tvingade till sig smycken och pengar av kvinnorna. Jag minns liken vid vägkanten.

De holländska FN-soldaterna hade inte mycket att sätta emot. De var få och serbiska styrkor gjorde i princip vad de ville. Överlevande har försökt ställa FN till svars rättsligt men har fått avslag med motiveringen att FN inte kan vara part i en rättslig process.

Vi åker hem till Anel. Han bor tillsammans med sin mamma i stadsdelen Vivalla. Hettan utanför gör att lägenheten känns sval och skön. I bokhyllan finns bilder på Anel och hans syster. Anels fotbollstroféer är prydligt uppradade.

–Den här fick jag när vi bodde på flyktingförläggning, säger han och visar upp en av dem.

Anel och hans familj kom till Sverige år 2000. Innan dess bodde de som interna flyktingar i Bosnien. Det var en mycket svår period säger han.

– Jag trivs bra i Örebro och jag vill egentligen aldrig flytta härifrån. Jag har flyttat så mycket i mitt liv, från det ena flyktinglägret till det andra. Nu får det vara nog.

Han visar upp gamla bilder från studentfirandet, fotbollsmatcher, födelsedagar.

Till sist tar han fram ett tjockt rött fotoalbum.

– Det här är pappa, säger han och pekar på en bild som föreställer en man som sitter och röker.

Mannen på bilden skrattar med hela ansiktet och likheten är slående mellan far och son. Samma skrattande ögon, det tjocka mörka håret och leendet.

– Jag minns inte hur han var, jag vet bara det som mamma har berättat.

Idag hålls en minnesceremoni i Potocari. Hundratals offer kommer att få sin sista vila.Anel är där. Enligt den bosniska traditionen ska manliga släktingar hjälpa till vid begravningen. I Anels släkt finns det få män kvar – därför är det viktigt att han är där.

–Det har varit jättejobbigt de första åren, men det har blivit lättare. Livet måste gå vidare, men jag kan aldrig glömma.