–Det var först när jag tog strypgrepp på min flickvän som jag förstod att jag hade problem och att jag faktiskt behövde hjälp.

Steven Schirmer stirrar tomt ner mot golvet men lyfter blicken igen. Runt omkring i det lilla rummet står kollegorna och försöker låtsas att de inte lyssnar. Det är ett lika meningslöst försök som att hävda att en soldat kan gå obemärkt förbi genom ett krig. I det här fallet har kollegorna sedan länge också avslöjat sig själva. Någon har nickat igenkännande till de tysta orden, en annan har slutat att fingra på sin mobiltelefon. Själv lutar Steven Schirmer sig tillbaka i stolen för att ta ny sats.

–Den incidenten hände efter min första tjänstgöring. Sedan dess har jag varit iväg ytterligare två gånger. Men jag känner mig fortfarande som en tickande bomb.

Den 25-årige soldaten är inte ensam om att bära på sådana känslor.

När USA vid årsskiftet kallade hem sina trupper från Irak innebar det att merparten av de 45000 soldaterna strömmade till militärens baser eller städerna som de hänger samman med. I det här fallet heter basen Fort Hood och staden Killeen – enligt många något av en fristad för hemvändande soldater.

–Jag försöker prata väldigt mycket med min familj men jag förväntar mig aldrig att vare sig de eller andra ska kunna sätta sig in i vad jag har varit med om. Det är det jag har de här människorna till, säger Steven Schirmer.

Gapet mellan militären och det övriga samhället har vidgats och aldrig varit större. Klyftan är tydlig.

Tidigare kände nästan alla i USA någon som hade tjänstgjort i bland annat Vietnamkriget, men idag är situationen mer eller mindre den motsatta. Mer än en tredjedel av fjolårets rekryter kom från blott fem delstater – Kalifornien, Texas, Florida, Georgia och New York. När soldaterna nu vänder hem gör de det i första hand till två delstater: North Carolina, hemvist för 82nd Airborne Division, och Texas, hemvist för Fort Bliss och just Fort Hood.

En av de största anledningarna till förändringen måste tillskrivas militären, som under de senaste årtiondena har valt att koncentrera sina verksamheter i landet. Idag återfinns exempelvis 70 procent av alla militärer i tio delstater. En klar majoritet av dem lever också i just ”fristäder” som Fort Hood där det militära livet dominerar vardagen. Här finns särskilda skolor för barn vars föräldrar tjänstgör, speciella kyrkor och sjukhus avsedda för soldater och deras familjer samt egna bowlingbanor.

I just Killeen präglas dessutom landskapet av enorma skyltar som hälsar soldaterna välkomna hem, en aldrig sinande ström av rabatterade erbjudanden för desamma och en osedvanligt stor mängd tatueringslokaler.

På det något sjaviga Dragon Lady Tattoos sitter Chris Santos och kämpar mot den smärta som nålen frambringar.

–Många av oss vill ha något för att minnas vad som har hänt, för att komma ihåg de vi har förlorat, berättar Chris Santos.

Efter att ha tjänstgjort i Irak två gånger är hans kropp hårt tatuerad. Bland annat rymmer den ett så kallat soldiers cross – en bild av ett par kängor, ett gevär och en hjälm. Dessutom bär Chris Santos ett armband för att hedra och minnas de fem vännerna som omkom i en attack i Irak för fyra år sedan.

–Vi hade precis avslutat ett uppdrag och var på väg hemåt. Så vi gav oss tillbaka till våra två fordon. Plötsligt, när jag satte mig för att köra, ser jag hur bilen framför mig exploderar. Jag kommer inte ihåg så mycket mer än att kroppar och kroppsdelar flög omkring i luften.

Chris Santos viskar, nästan lite uppgivet. Även om han nu för tiden har lättare att prata om de traumatiska händelserna är minnena något som han aldrig kommer att bli kvitt. När han började vakna om nätterna och hyperventilera, samt plötsligt inbilla sig faror i ett köpcentrum, insåg Chris Santos att han behövde professionell hjälp för att bearbeta sin posttraumatiska stress (PTSD). Då hade tre år gått sedan attacken i Irak.

–Jag var rädd för att behöva konfrontera allt igen, att behöva minnas. Men jag kunde inte fortsätta som om ingenting hade hänt.

Just PTSD är vanligt förekommandet bland militärer som tjänstgör i krig. Enligt uppgifter från USA:s försvarshögkvarter Pentagon vänder fler än 17000 soldater hem varje år till USA med tydliga symptom av PTSD. Och även om varje soldat genomgår en undersökning i samband med hemkomsten så får långt ifrån alla den hjälp de behöver, anser Jerry Welsch, doktor på Fort Hood. Ett av skälen är, enligt honom, att bidrag saknas. Ett annat att symptomen oftast uppenbarar sig först åtskilliga veckor efter hemkomsten och att testerna då redan är gjorda. Och ett tredje att det finns en kultur inom militären där hjälp kan tolkas som ett tecken på svaghet.

–Något av det första vi måste göra är att få soldaterna att inte skämmas för att de vill ha hjälp, att få dem att förstå att det är normalt. Men vi har en liten mottagning här och tar bara emot tolv soldater var tredje vecka. Vi jobbar mer intensivt med dem å andra sidan, men det innebär att vi bara har hjälpt drygt 570 soldater hittills, säger Jerry Welsch.

Exakt hur många som har sökt hjälp på basen vill informationsavdelningen inte avslöja. Men att behovet är stort är tydligt. Nästan alla personer som vi talar med under tre dagar på Fort Hood nämner PTSD.

–Ingen som går ut i krig kommer tillbaka som densamma. Det är omöjligt. Men vår uppgift är att läka soldaterna så fort vi kan så att de blir stridsdugliga igen, säger Jerry Welsch.

Vare sig problemen eller lösningarna stannar där. När 45000 soldater nu har kommit hem från Irak innebär det ett ökat tryck på deras respektive familjer. Att gifta sig med en militär är på sätt och vis som att själv bli militär, resonerar Jerry Welsch.

Något som Aloha Valverde är redo att skriva under på. Sedan hennes make kom hem till USA har vardagslivets villkor förändrats radikalt.

–Mycket handlar om att förändra sig och om att kunna hantera livet på ett annat sätt. Han har gått igenom väldigt mycket och jag måste försöka få tillbaka honom till den värld där han hör hemma. Världen tillsammans med oss här – inte den som var i Irak. Det är en ständig kamp att få honom att komma in i vardagen.

Risken för att hemvändande militärer upplever en känsla av att inte passa in är överhängande. Och konsekvenserna kan bli ödesdigra.

I rapporten Center for A New American Security Suicide, som är fylld av kritik mot hur försvarsmakten tacklar soldaternas hälsa, framkommer att 1868 veteraner försökte ta sitt liv 2009. Det innebär ett självmordsförsök var 80:e minut.

Just antalet självmord var under fjolåret det hittills värsta för försvarsmakten då 164 aktiva soldater tog sitt liv, att jämföra med 159 året dessförinnan. En av orsakerna till de många självmorden och försöken är att soldaterna inte har fått hjälp att bearbeta sina problem, menar Lori Hurlebaus.

Hon är föreståndare på caféet Under The Hood i Killeen som samlar krigsmotståndare, såväl forna militärer som aktiva. En av de prioriterade frågorna är att identifiera vilka barriärer som står i vägen för att soldaterna ska få hjälp och sedan försöka riva dem.

–Vi vill framför allt att man slutar att skicka iväg soldater ut i krig om de fortfarande mår psykiskt dåligt. Det går inte att rättfärdiga ett sådant agerande, säger Lori Hurlebaus som är uppenbart besviken över att inte fler engagerar sig i ärendet.

–Samhället måste engagera sig i de här frågorna. För hur kan man annars förvänta sig att en soldat ska kunna komma tillbaka in i samhället om ingen förstår, eller ens vill förstå, vad personen i fråga har varit med om? Det är omöjligt. Faktum är att det känns som att stora delar av samhället tycks ignorera att USA faktiskt är i krig och vad det innebär för de som har tagit värvning.

Steven Schirmer vet exakt vad tre vändor i Irak har gjort med honom. Såväl fysiskt som psykiskt.

–Det går inte många minuter utan att jag tänker på vad jag har sett och vad jag har varit med om. Vissa människor fylls av hat när de tänker tillbaka men jag försöker att ha ett öppet sinne. Jag vet att jag har lärt känna mig själv bättre, men också vilka baksidor som finns. Första gången jag kom hem led jag exempelvis av överlevnadsskuld, och det gör jag nog än. I väldigt många lägen var det jag som borde ha dött istället för någon av mina kamrater.

Samtidigt har Steven Schirmer ett annat problem. Efter närmare tre år i Irak har hans kropp vant sig vid att pumpas full av adrenalin – kickarna han får numera är alldeles för få och små.

–Att hoppa bungyjump eller fallskärm fungerar inte. Vad är meningen med det? Jag vet ju att jag överlever.

Istället vänder sig Steven Schrimer till paintball. Förutsättningarna är i och för sig desamma där – han riskerar inte sitt liv – men dusterna på banan ger honom i alla fall en del av känslan att vara ute i krig, vilket triggar.

Samtidigt ägnar han mycket av sin fritid åt bordsspel, oftast med klart fokus på krig och strategi.

De behoven tynger inte nytatuerade Chris Santos. Men två turer till Irak har gjort avtryck på annat sätt, främst i form av en bruten rygg som innebär att sjukpensioneringen bara är veckor bort.

Vid 32 års ålder är han redo att ta med familjen till en ny framtid i Las Vegas. Trots såväl fysiska som psykiska skadorna ska Chris Santos försöka att återigen ställa sig i det tidningstryckeri som han lämnade för att ta värvning.

–Jag har svårt att gå, att resa mig upp ur sängen ibland men jag är för rastlös för att inte jobba. Det som oroar mig är däremot att komma tillbaka till det vanliga livet, att plötsligt vara omgiven av civila. Det kommer att innebära en stor skillnad mot livet inom militären.

Chris Santos är inställd på att han kommer att möta en viss ovilja från omgivningen att lyssna till hans berättelser. Men han har också lovat sig själv att försöka vara så öppen som det överhuvudtaget är möjligt om vad han har upplevt. För att försöka få människor att förstå vad militären gör, och hur militärlivet påverkar dem.

–Vissa människor vill helt enkelt inte veta och alla får förstås göra som de vill. Men jag vill försöka berätta om livet i militären och hur det är att befinna sig i krig. Det tycks inte vara många som känner till det längre.

Svd i Fort Hood, Texas