Här följer en längre version av den intervju som SvD:s Bitte Hammargren gjorde med Hrant Dink, strax före påven Benedictus ankomst till Turkiet i slutet av november 2006:

SvD:Vad betyder påvens besök de kristna minoriteterna i Turkiet?
– För kristna i Turkiet det inte särskilt viktigt utom kanske för den grekisk-ortodoxa kyrkan. De har en del problem.
– Men jag tycker inte om att de religiösa ledarna får stå i förgrunden.

Det är min åsikt. Jag tycker inte om att se de religiösa institutionerna bedriva politik. Men ur en annan aspekt är påvens besök viktigt. För på senare tid har vi sett kampen växa mellan öst och väst och den kristna världen gentemot islam.
– Vi måste acceptera att påven har varit en del av den kampen och lagt mer bränsle på den elden.
– Så jag tycker att hans budskap till den muslimska världen blir viktigt. Ur den aspekten är besöket verkligen viktigt och han måste göra det. För utvecklingen i världen är oroväckande. Om påven hostar så blir vi förkylda.

SvD: Du har blivit åtalad. Berätta om anklagelserna mot dig!

– Det handlar om den armeniska situationen i Turkiet. I Istanbul finns 60 000 armenier, som har 17 skolor och 35 kyrkor, varav åtta är katolsk-armeniska och två protestantisk-armeniska (och de övriga är armeniskt-ortodoxa). Armenierna har juridisk status som minoritet enligt Lausanneavtalet. Meningen är att vi ska vara vanliga medborgare, men olyckligtvis är vi inte det. Vi har alltid haft problem med staten, och det är fortfarande så. Men vi kämpar för att hitta en lösning på problemen.

– I min tidning kämpar jag för att vår egen historia ska bli känd. Det är mycket svårt i Turkiet och jag lider och kämpar mot dessa svårigheter. Jag ställs inför rätta. Vad jag än säger om historien eller om min identitet anses det vara en förolämpning av den turkiska identiteten.

– Det har varit fyra olika rättsprocesser mot mig. En höll på i tre år och sedan blev jag frikänd. En annan höll på i ett år och då blev jag villkorligt dömd till sex månader. Ytterligare en process som pågår just nu och en fjärde kommer att inledas i mars 2007. Alla handlar om artikel 301, det vill säga förbudet att förolämpa den turkiska identiteten.

– Rättsprocesserna bottnar i sådant jag har sagt i intervjuer, i mina artiklar, och sådant jag sagt i konferenser.

SvD:Premiärminister Tayyip Erdogan har sagt att Turkiet ska försöka tillämpa 301 på ett annat sätt. Tror du på det?

– Jag har hört att han har sagt så. Jag har talat med Europaparlamentet och de har sagt så till mig. Men jag tror inte på att dessa paragrafer kommer att försvinna ur turkisk lag, inte inom överskådlig tid. Det kanske blir kosmetiska förändringar. Men basen för dessa lagar kommer inte att förändras. För de återspeglar statens syn. Och staten här skyddar sig mot sina medborgare. Men i demokratier är det medborgarna som ska får skydd av staten. Turkiet är inte moget (som demokrati) ännu.

SvD: Finns det ett Sèvresyndrom (en rädsla för att stormakter ska stycka Turkiet så som var tanken efter första världskriget) bakom statens tänkande?

– Visst, denna rädsla för att Turkiet ska styckas finns alltid. Det är naturligt. För 200 år sedan var det (turk-osmanska riket) mycket större än vad Turkiet är nu och de är rädda för att Turkiet ska förlora ytterligare territorium. Det finns konkreta skäl till denna rädsla: den kurdiska frågan i de östra provinserna där det finns separatister. Och framtiden i den delen av Turkiet är osäker.

– Men det staten fruktar mer än Sevrèsyndromet är kollapsen av den turkiska identiteten. Om identiteten kollapsar faller staten samman, sådan är den förhärskande mentaliteten. När republiken grundandes skapades en ny identitet. Alla de olika kulturerna assimilerades inom denna identitet. Men nu söker dessa sin identitet på nytt. Och det är något staten fruktar.

– Det händer bland tjerkesser, lazer, kurder, armenier, aleviter och alla de andra folkgrupper som finns inom Turkiet. SvD: Är denna stora mångfald det sanna Turkiet?

– Ja, det är detta som är det stora problemet.

SvD: Men vore det inte en rikedom för Turkiet att erkänna att under det turkiska medborgarskapet ryms en mångfald av identiteter?

– Jovisst. Man ska se det som en rikedom. Men om man fruktar detta och tror att erkännandet av denna mångfald av identiteter ska leda till separatism då blir det ingen rikedom utan en hotbild. Kurder betraktas som ett hot, men inte armenierna i†dag för vi är så få. Så då kan vi sitta i skyltfönstret.

SvD: Jag har träffat en turkisk man som heter Ali, men som säger att hans bakgrund var armenisk, att hans föräldrar eller morföräldrar konverterade till islam för att kunna överleva 1915.
– Ja så är det, men vi vet inte hur många armenier som har konverterat.

SvD: Men du har en annan agenda är armenierna i diasporan?

– Jag kan förstå deras psykologi, de har förstås en annan agenda. Vi ser oss som medborgare i den turkiska republiken. Och vi vill ha ett bättre Turkiet, med mer demokratisering. Men diasporans armenierna känner ett hat mot Turkiet beroende på historien. I deras ögon kommer inte Turkiet att förändras. Men vi som lever här tror att Turkiet kan förändras. Det kämpar vi för. Men enligt min mening vill inte armenierna i diasporan att Turkiet ska förändras, för om Turkiet förändras är det de själva som håller fast vid status quo.

– Det här är väldigt viktigt och ett skäl till att de inte förändras. För dem representerar dagens turkar alltjämt det förflutna som de har bakom sig. Men för mig är turkarna dem jag lever med i dag. Här finns goda och onda, och jag fortsätter att kämpa för förändring.

– Jag är också mer realistisk. Armenierna i diasporan kan inte se något gott i Turkiet. Om den turkiska staten kollapsar kanske de blir glada. Men jag tänker inte så. För om staten kollapsar blir det ett sönderfall till öster eller väster geografiskt sett, och det kommer att drabba våra grannar i Armenien på ett negativt sätt.

– Armenierna i diasporan måste se att det är viktigt att få goda grannskapsrelationer mellan Armenien och Turkiet. Och de måste ändra sig och bejaka Turkiets inträde i EU. Om Turkiet går med i EU blir det en möjlighet för Armenien att gå med. Ett Turkiet som är med i EU blir aldrig ett hot mot Armenien. Men ett Turkiet som hålls utanför EU förblir ett problem för Armenien, för då kan inte heller Armenien komma med i EU.

– Jag kan förstå diasporans armenier för de tänker med hjärtat, men det är inte det rätta förhållningssättet. Armenier är inte bara en nation, de har en stat också nu. Man kan bära en nation i sin hjärta, men inte en stat. För att få en stat att leva behövs hjärna också. Och nu måste man förena hjärna med hjärta.

SvD: Hurdana är relationerna mellan människor i Istanbul, alltså armeniernas relationer med den turkiska majoriteten?
– Det är väldigt goda relationer. Det finns muslimer jag har goda relationer med, det finns vänstermänniskor som är bra, men det finns folk på högerkanten som hatar mig.

SvD:Jag har hört att det skrivs hatiska kolumner mot dig?
– Ja, de är väldigt många och fulla med hat, självklart. En kolumnist skrev att han inte kunde tåla min existens.

SvD:Får man publicera sådant i Turkiet?

– Det strider mot lagen, men de skriver så. För i Turkiet är det ett brott att förolämpa den turkiska identiteten, men inte den armeniska.

SvD: I december 2006 är det EU-toppmöte. Och nu ser förhandlingståget ut att sakta ner och vi har ett Frankrike som vill kriminalisera förnekelse av folkmordet på armenierna. Tänker du fortfarande resa till Paris för att protestera om den franska senaten fattar sitt beslut?

– Självklart. Om den lagen införs i Frankrike kommer jag att resa dit för att protestera.

SvD:- Och du tänker se till att bli arresterad?
– Jag kommer att göra det på eget initiativ. För i detta land döms jag för att jag säger att det varit ett folkmord (på armenierna 1915). Och jag vill ha yttrandefrihet. Och det måste finnas överallt.

SvD: Hur ska vi hantera historien? Ska vi överlåta åt politiker att definiera historien eller är det en fråga för historiker och forskare?

– Historien kan inte ”räddas” med hjälp av lagar som klubbas igenom i ett parlament. Historien är inte bara en fråga för forskare. Det är en rättighet för alla medborgare, och alla medborgare har rätt att lära sig om historien. Så vi måste kämpa för yttrandefriheten. Om människor har frihet att få information tror jag att medvetandet kommer att väckas.

SvD:Men det sägs att det är mindre tabu nu att tala om folkmordet på armenierna. Det sägs att det går att hitta böcker i boklådor i Istanbul där ordet folkmord finns i titeln?
– Det är inte tabubelagt längre. Men staten har försökt tabubelägga det igen. Men de kan inte stoppa denna diskussion. Men som en motreaktion sprids lögner och felaktigheter om det förflutna, som i lågstadiets skolböcker. Låt dem göra det, men jag tror att all falsk information bara kommer att leda till nya motfrågor.

– Det viktigaste är yttrandefriheten. Turkarna känner inte till realiteterna. Så vi kan inte säga att det är en förnekelse av folkmordet på armenierna. Mitt ansvar är att få dem att lära känna realiteterna. Och en viktig sak till är att låta dem få säga vad de bär på inom sig, få dem att lätta sitt hjärta. Så att de kan tömma sina huvuden på dessa tankar och kunna fylla dem med nya.