StockholmKolumn | Söndag 22 februari
ROLF GUSTAVSSON
SvD:s korrespondent i Bryssel
rolf.gustavsson@svd.se 08-13 50 00
BRYSSEL, SvD
I valet till EU-parlamentet i juni erbjuds väljarna två tydliga alternativ. Det blir ett svårt, uppslitande val mellan välkända personligheter. Vem kan välja mellan Stålmannen och Messias? Och vem är vem?
Nej, jag tänker inte på den stackars svenske väljare som i svettig vånda slits mellan Nils Lundgren och Eva Goës eller mellan Gunnar Hökmark och Anders Wijkman.
Jag tänker på mina italienska vänner. Italien är som Sverige. Fast allt är upp-och-ner, spegelvänt och karikatyr som i Lustiga huset.
Där uppfattas nämligen valet till EU-parlamentet som politiskt betydelsefullt. Europa är en viktig del av inrikespolitiken. Dessutom blir valet i juni en generalrepetition inför den dramatiska duellen om två år: Romano Prodi mot Silvio Berlusconi, professorn utmanar riddaren. Och båda försöker sig omväxlande på båda rollerna, båda vill samtidigt framträda som Stålmannen och Messias i denna speciella Commedia dell"Arte.
För både Göran Persson och Silvio Berlusconi löper mandatperioden ut 2006. De båda regeringscheferna har alltså två år på sig till nästa allmänna val. Varför då inte använda EU-valet som ett storskaligt genrep inför 2006? I Sverige verkar emellertid både regering och opposition mest intresserad av att se årets val till EU-parlamentet som ett prov utan värde.
Svensk inrikespolitik tycks leva i sin egen avskärmade värld, nej-sidan härjar fritt medan ja-sidans politiker ligger platt och slickar såren efter euro-omröstning.
I Italien tar däremot både regering och opposition EU-valet på största allvar. Därför ställer Silvio Berlusconi själv upp som kandidat i spetsen för sitt parti och prövar därigenom sin ställning i väljarkåren. Silvio Berlusconi spelar ut sitt partis bästa kort: Silvio Berlusconi.
I italiensk politik är det högern med Silvio Berlusconi och Umberto Bossi som svarar för de euro-negativa argumenten. Silvio Berlusconi vill för övrigt liksom vissa svenska nej-politiker ta in oligarkerna i Ryssland, Vitryssland och Ukraina som medlemmar i EU. Tala om demokratiskt underskott!
Samtidigt samlar sig större delen av oppositionen i center- vänstern till en gemensamt alternativ under Romano Prodis olivträd. Formellt kandiderar inte Prodi själv eftersom han fortsätter som ordförande i EU-kommissionen till den 1 november. Men i praktiken är han redan i dag den italienska oppositionens samlande namn.
- Detta är mitt hem, försäkrade en rörd Prodi för en vecka sedan under ett känsloladdat möte i Rom där han hälsades som center-vänsterns efterlängtade ledare.
I Sverige låter det kanske som politisk science fiction att en politiker skulle kunna återvända från EU-kommissionen i Bryssel och tas emot som en räddare i nöden. Men detta är vad som nu händer i Italien.
Inför perspektivet fortsatt ökenvandring har de rivaliserande partierna i oppositionen helt överraskande tagit sig samman. De försöker till och med göra Europa till en vinnande valfråga. För center-vänstern i Italien representerar Europa det förlovade landet och Romano Prodi skall leda dem dit.
Vårt kära Italien erbjuds alltså redan nu en försmak på ett svårt val mellan två personligheter som under de närmaste två åren dominerar den politiska scenen. Den ene är en oberäknelig självupptagen pratmakare som kan sälja dammsugare vid dörren. Den andre är en sympatisk, stryktålig men lätt tankspridd idealistisk professor som ingen får grepp om.
Vilken förbannelse vilar över detta arma Italien? Porca miseria.
