En utmattad repgubbe släpar sig över hemmets tröskel och innan han ens tagit av sig patronbältet grabbar han tag i sin lille son och frågar honom: ”Vann vi?” Denna politiska karikatyr är nog den bästa beskrivningen av den osäkra stämning som just nu råder i Israel.

Tillsammans med den folkstorm mot ÖB, Dan Halutz, som vid krigsutbrottet, då två israeliska soldater kidnappades av Hizbollah, sysslade med sina privata börsaffärer i stället för att ägna varje vaken sekund åt sitt livsviktiga jobb, är det dessa ämnen som upptar israelernas tankar och känslor.
I en opinionsundersökning ställs frågan om vem som vann kriget. Hela 66 procent av de tillfrågade svarar: Ingen. (Blott 18 procent anser att Israel vann, tätt följd av Hizbollah som utkoras som segerherre av 15 procent.)

Detta är skakande siffror när man betänker krigets kostnader i människoliv, den stora majoriteten civila libaneser, hundratusentals sydlibaneser på flykt och ödeläggandet av deras egendom. Även israeliska civila och soldater fick betala ett pris som inte stod i rimlig proportion till krigets vinster. Endast 36 procent ansåg att kriget hade förbättrat Israels position mot Hizbollah, medan 33 procent inte tyckte det gjorde någon skillnad. 27 procent ansåg att Israels situation hade förvärrats.
Den
ansedde kommentatorn Akiva Eldar menar dock att Israel nu har chansen att vrida maktbalansen till sin fördel genom att förhandla med Syrien om deras vapenleveranser (Hizbollahs andre vapenleverantör och instruktör, Iran, är det inte någon idé att ens försöka tala med). Visserligen kräver FN:s säkerhetsrådsresolution ett embargo på vapenleveranser till Hizbollah som inte godkänts av Libanons regering, men av flera skäl, bland annat den libanesiska regeringens brist på styrka och enighet, är det fara värt att detta embargo inte är vattentätt, påpekar Eldar. Samme Eldar anser också att Israel skulle ha gjort slut på kriget i ett tidigt skede genom att acceptera den libanesiske premiärministerns Senioras sjupunktsprogram som i allt väsentligt liknar FN-resolutionen.

Den israeliska allmänhetens leda vid detta krig och dess resultat beror delvis på att de flesta tror att historien kommer att upprepa sig: Israel utsätts för en mindre provokation, kanske en ny kidnappning av en soldat, eller några raketer mot
norra Israel, och tar detta som förevändning för att ta till storsläggan.
- I stället för att börja ett blodigt krig och åstadkomma massförstörelse hade Israel på ett tidigt stadium kunnat arbeta för ett fångutbyte mellan de två soldaterna som Hizbollah håller mot de libaneser som sitter i israeliska fängelser, säger till SvD Tom Segev, en av Israels mest framstående journalister som också har skrivit flera böcker om Israels historia.
Israeliska massmedier har nu dock betydligt sexigare saker än kriget, dess förlopp och utgång att syssla med. Allt överskuggas av ÖB, Dan Halutz, som hudflängs och ställs vid skampålen.
Strax efter att två israeliska soldater kidnappas av Hizbollah, de israeliska stridsplanen börjar bomba Libanon och de första soldaterna dödas när deras tank träffades av en raket och kriget är ett faktum, går Tel Avivbörsen ner, naturligtvis på grund av händelserna i norr. I det läget ringer Israels ÖB, Dan Halutz, sin bankman och ger honom i uppdrag att sälja Halutz aktieportfölj. Efter
att tidningen ”Maariv” avslöjade denna skandal dallrar hans namn på medielänkarna i kapp med värmeböljan. Även vanligen lågmälda och behärskade kommentatorer använder denna gång mycket starka ord.

Fast egentligen borde ingen vara förvånad.
Halutz moraliska profil är välkänd sedan fyra år då han som befälhavare för flygvapnet gav order att fälla en bomb på 1 000 kilo över ett hus i Gaza där en påstådd terrorist skulle befinna sig. Naturligtvis visste Halutz att även andra, till exempel kvinnor och barn, antogs befinna sig i huset. Mycket riktigt dödades ett 20-tal civila, bland dem flera barn, i denna räd.
När Halutz tillfrågades om sin nattsömn efter denna händelse försäkrade han att den hade varit alldeles förträfflig. Det är den säkert även nu.