Turkiet var tidigt ute med att erkänna Israel efter dess bildande 1948 och har varit Israels enda verkliga vän i regionen efter shahens fall i Iran 1979. Särskilt nära har det militära samarbetet varit.

Men denna vänskap är på väg mot vägs ände. Relationen började krackelera långt före bordningen av Gazakonvojen på internationellt vatten, som slutade med att nio turkiska medborgare dödades.

Det finns fler skäl till varför det knakar i fogarna mellan Israel och Turkiet:

1. AKP-regeringens första segerval 2002 blev början på en process som drivit Turkiets militärer, tidigare garanter för alliansen med Israel, stegvis bort från politikens centrum.

2. Premiärminister Recep Tayyip Erdogan känner sig förrådd av de israeliska ledarna för Gazakriget vintern 2008–2009. Fyra dagar före Israels offensiv mot Gaza (där raketer mot Israel åter börjat avfyras) medlade Erdogan mellan Israels dåvarande premiärminister Ehud Olmert och Syriens president Bashar al-Assad. Samtalen var då mycket nära att övergå från indirekta till direkta fredssamtal.

3. Med eldfängd retorik har Erdogan anklagat de israeliska ledarna för att de ”vet hur man dödar”, för att begå piratdåd och statsterrorism – alltmedan han har sett genom fingrarna på Sudans övergrepp i Darfur eller den iranska regimens blodiga tillslag mot demonstranter.

4. Erdogan tog tillsammans med Brasiliens president Lula initiativ till vad de ser som en fredlig lösning på Irans anrikningsprogram av uran. Det lugnar inte Israel som ser Iran som ett existentiellt hot.

5. Turkiet har lobbat framgångsrikt för att FN:s atomenergiorgan IAEA ska diskutera det hemliga israeliska kärnvapeninnehavet.

6. Turkiet kräver att blockaden mot Gaza hävs och vill inkludera Hamas i fredssamtalen.

7. Det turkiska parlamentet uppmanar regeringen att se över alla politiska, ekonomiska och militära band till Israel. ”Det betyder att våra bilaterala relationer är skadade för överskådlig framtid”, säger Turkiets förre premiärminister Mesut Yilmaz till Der Spiegel.

8. Turkarna framstår efter Gazakonvojen som mer pro-palestinska än något arabland. Det märks på gator och torg i Istanbul och stärker Ankaras aktier på den arabiska gatan.

9. Den nye chefen för Turkiets underrättelsetjänst MIT, som svarar för både inre och utländska underrättelser, står Erdogan nära. Genom honom stärker premiärministern sitt grepp om säkerhetsapparaten – på bekostnad av det gamla kemalistiska militäretablissemang som har smitt kontakter med Israel.

10. Flera gemensamma militärövningar på turkiskt territorium har ställts in – på Ankaras initiativ.

11. Uppemot 80000 israeliska turister har avbokat semesterresor till Turkiet de senaste dagarna. Det kan Turkiet kompensera genom inflödet av turister från andra håll, särskilt Ryssland. Men för israelerna betyder det färre säkra länder i närområdet att turista i.

Det pågår också en maktpolitisk tävlan mellan Turkiet och Israel om vilket land som är den viktigaste regionala stormakten och USA:s viktigaste vän i östra Medelhavet. När Obama förra våren gjorde en av sina första stora utrikesresor som ny president till Ankara höjdes den turkiska svansföringen.

Ankaras kunskaper och kontaktnät i Irak och Afghanistan är livsviktiga för Natobröderna i USA. Samtidigt har Obama fortfarande inte besökt Israel som president.

–Undan för undan minskar Israels värde som strategisk allierad för USA, sade Mossadchefen Meir Dagan nyligen.

Det råder inga tvivel om att både EU-ledare och Obama skulle välkomna ett maktskifte i Israel som gjorde oppositionsledaren Tzipi Livni till premiärminister. De hoppas att hon kan ta Israel ur dess ”belägringsmentalitet” – eller ”den grop som de riskerar att sjunka allt djupare ner i”, för att citera Carl Bildt.

Men också för Turkiet har den eroderade alliansen med Israel ett pris.

– Turkiet har överreagerat några grader, säger en västdiplomat till SvD.

Ankaras nya band till Syrien och Iran är ett strategiskt val bort från Europa, menar Turkietskeptikerna i EU. Men turkiska EU-vänner börjar i sin tur ge upp hoppet om att EU någonsin ska öppna sin dörr för dem, trots demokratiseringsprocessen och Turkiets geopolitiska betydelse.